Vad är rätt att kalla "änglabarn"? Okänslig kollega...

Håller inte med. Den vanligaste definitionen av änglabarn är onekligen denna:
densistavilan.se/info/anglabarn
Jag säger inte att min tolkning är den enda sanna, men det måste ju ändå finnas NÅGON huvudtolkning av ett visst begrepp. Någon gång har någon myntat detta, och kan omöjligen ha syftat på varenda befruktade ägg i världen.

Det finns oftast en huvudtolkning, jo. Som normen utgår ifrån.

ASG var det enda du kunde svara mig? Ja det var ju alltid nåt. Jag borde snarare ha svarat dig så, som menar att ords mening alltid är subjektiva. Vad fan finns då SAOL osv för? Du tolkar ju förmodligen vartenda ord jag skriver nu på ditt eget, gravt vrickade sätt. Men i alla fall, om du, ve och fasa, skulle förlora ett barn en vacker dag så vet vi allihopa att du uppskattar om någon tröstar dig med orden "Jag vet precis hur det känns att förlora ett barn för jag har också ett änglabarn som dog i v5."

Nej det har du kanske inte. Jag blev mot alla odds gravid i sen ålder med ett barn som jag längtat efter hela mitt liv.  När jag fick det utomkvedet så visste jag att jag aldrig skulle få bli mamma. De korta veckor jag låg med händerna på magen och var så lycklig över det som växte där inne, tänkte på hur han/hon skulle bli, längtade och kände så oerhört mycket men också rädslan att något skulle hända. Jag har ingen ursprungsfamilj att tala om annat än i negativa ordalag och nu berövades jag också en egen familj. Mitt älskade barn som jag alltid längtat efter. Om någon skulle säga till mig att "nu blev du nog besviken som max", ja jag vet inte vad jag skulle ge för respons. Men självklart kan man fortfarande inte jämföra två olika situationer, två olika sorger. Samtidigt har ingen annan mandat att säga "vem som har det värst". Den som förlorar sin enda graviditet och möjlighet att bli förälder tidigt i graviditeten eller den som förlorar sitt barn men har flera barn kvar. Båda är hemska men på olika sätt.

Varför inte stötta varandra i olika sorger i stället för att försöka tävla i vem som har det värst?

Jag vet egentligen inte varför jag fortsätter att försöka eftersom detta är FL  men jag gör iaf ett nytt försök...

Man kan inte kvantifiera sorg. Sorgen är personlig, mycket personlig, därför är sorgen inte en del av problemet TS beskriver. Problemet är att en ung kvinna vill jämföra sin erfarenhet med en annan kvinnas erfarenhet trots att de inte har någon större likhet. 
Ni som hävdar in absurdum att man visst kan förstå erfarenheter man själv inte varit i närheten av förstår jag inte alls. Vad är det som ni tycker är så stötande med att vara lite ödmjuk och säga "jag kan inte sätta mig in i din situation, men jag är ledsen att du hamnat i den"? Varför måste man hävda att man förstår det som är obegripligt?

Du saknar ju ändå något du aldrig haft och det är en smärtsam sorg att få sina drömmar krossade. Men det du berättar är att din sorg pga något som inte funnits är livslång utan att tänka att den som förlorat sitt barn också ska genomgå en livslång sorg. Man ska inte begrava sina barn utan det är ju barnen som ska begrava sina föräldrar pga ålderdom. Och de som har förlorat barn ska gå igenom varje dag med en tom stol vid middagsbordet, ett tomt barnrum, en tom säng på kvällen och en orörd säng på morgonen. De har tvingats välja kista, blomarrangemang, sånger, gravplats och gravsten. Du har iaf sluppit ta bort en tallrik i ett års tid för att du råkat av ren rutin dukat fel. Du har sluppit städa bort alla leksaker, kläder, tillbehör som stod inne på ditt barns rum. Du har sluppit begrava ditt barn.
För jag tror inte du vill uppleva den sorg som de som förlorat barn tvingas gå igenom eller? För du vill ju gärna likställa barnlöshet med att förlora barn. Att det är samma sak, att de går igenom samma sak. Eller att det är värre att vara barnlös än att behöva begrava sitt barn. Du vill gärna jämföra, du vill gärna hävda. Och då frågar jag dig om du verkligen skulle vilja känna på hur det är att få sitt älskade barn men sedan rycks det ifrån en några år senare? Eftersom du så gärna vill likställa dessa två tragiska händelser.
Jag däremot skulle aldrig vilja att någon tvingas gå igenom någon form av tragedier och sorger. Men man kan inte skyddas från att leva och utsättas för livets stora sorger. Vissa går igenom livet utan större sorger medan andra får väldigt många.

Du skriver själv om att du inte kan umgås med de som är gravida eller de som nyss fått barn. Ja du man tvingas leva. Det är oerhört svårt att veta att min dotters kompisar fick sluta åttan, nian och nu går på gymnasiet. Det är oerhört smärtsamt att se hennes jämngamla kusin för de var bästisar och undra hur hon skulle varit nu. Det betyder inte att jag är missunnsam mot dessa barnen att deras liv går vidare. Jag känner ingen avundsjuka mot dessa barn eller dessa barnens föräldrar för det är inte deras fel att min dotter är död. Missunnsamhet föder bitterhet och bitterhet skapar agg. Då behöver man en samtalskontakt ang detta. Jag förstår att du är bitter, känner agg och gärna vill hävda dig men det är inte andras fel och det betyder inte att man kan applicera sin egna sorg på andras sorg och absolut inte jämföra sorgen av ett missfall med sorgen av att förlora ett barn. För man kan helt enkelt INTE förstå varandra. Så enkelt är det.

Det är inte samma sak. Jag hade sagt det till tjejen med.
Men med det sagt vill jag tillägga att jag INTE jämför sorg.
Men ett foster och ett BARN är stor skillnad.

Hoppas att den tjejen håller tyst och inte säger något till den stackars tjejen.

Tack Essien. Du förstår iaf. Många gör inte det. Därav sårar de och klampar in i andras sorg.

Denna tråd borde döpas om till "Vill du bli sårad, läs då detta"

Änglafoster tycker jag. Ett foster i vecka nio är inget barn. Inte alls. Änglabarn heter det om barnet levde utanför mammans mage, om så bara för några sekunder.

Jag tycker att det är pinsamt hur folk håller på att måla ut sig själva som offer bara för att man får ett missfall. ALLA verkar göra det. De flesta kvinnor har haft missfall, medvetandes eller omedvetandes. It´s not a big deal! Får ni ingen uppmärksamhet för övrigt så att ni måste göra det till en grej?

Försökt i flera ås och äntligen kom plusset? Du borde skaffa ett liv, seriöst.

Kan du specificera var jag har förminskat någons sorg. Ty det är något jag har aktat mig för att göra. Jag har förklarat hur det har känts för mig att förlora mitt 14 åriga barn, jag har förklarat hur det har varit att få fyra missfall (två embryo och två foster varav det ena fostret fick jag spola ner i toaletten efter sen jag fick plocka upp honom från duschgolvet. Jag har skrivit om hur man tar ifrån någon ens sorg när man applicerar sin egna sorg i någon annans sorg istället för att förklara att man vet hur det är att ha sorg.
Så vad du tolkat in i mina inlägg har jag ingen aning om för du har iaf inte läst skriven text utan lagt till, tagit bort och förvanskat.
Så du kan definitivt inte ha läst det jag skrivit iaf. Och nä en kvinna som fått mensen en vecka senare har inte upplevt samma sak som en som har förlorat sin 7 månaders bebis fast krisreaktionen de båda går igenom är densamma. Det är detta vi har diskuterat här men några få vill gärna likställa detta med varann för de vill ha sin längtan likställd med de som har en sorg efter ett existerande barn.

Nu ska jag jämföra
En kvinna som är 20 år är inte ofrivilligt barnlös. En kvinna som är 45 år och har genom gått ivf och som inte hunnit adoptera hon är barnlös. Alla hennes chanser är uttömda, hon har en sorg som är för alltid. Sorgen att inte fått ett barn. Men en som är mitt uppe i det och som har chans att få ägg, spermier, genomgå ivf eller adoptera har ju ändå möjligheten att få ett barn. Men den kvinnan där åldern passerat för att få både biologiska samt adopterade barn är ju alla chanser uttömda. Även för den kvinnan som förlorat ett barn är ju chansen att få uppleva det barnet helt uttömt. Det finns inte på kartan att det finns en chans. Att kvinnokroppen stöter ut ett embryo är helt normalt och ska faktiskt ske med kommande mens faktiskt men ibland känner inte kroppen av att det är ett fel på embryot och håller kvar det och embryot växer till sig till ett foster och stöter bort fostret innan v 12 dvs tidigt missfall.

Jag vet själv hur frustrerande det är att inte bli gravid och man känner att drömmen om ett barn känns långt borta. Men det betyder inte att jag skulle aplicera den sorgen på någon som precis förlorat sitt barn

Om tanken på att man MÅSTE bli på smällen tar över ens liv i flera år behöver man en hobby eller något. Man ligger med varandra, ibland blir det barn och ibland inte. Vad är grejen? Det är inte en mänsklig rättighet att bli gravid vet du.

Men vad är problemet?? Ingen har sagt att tjejen inte har rätt att sörja! Men att säga att man vet exakt hur det känns och varit med om samma sak är respektlöst. Om din syster eller annan nära anhörig dött och du är helt knäckt och jag kommer och säger "jag vet precis hur det känns, jag har gått igenom samma sak" min kanin dog också. Skulle du inte tycker det var ganska respektlöst sagt?

Änglabarn är ett vedertaget begrepp, betydelsen är högst tydlig - barn = barn. Vad är barn, kanske du då undrar om du inte vet vad defintionen av barn är? sv.wikipedia.org/wiki/Barn

I magen rör det sig om foster eller som i fallet för TS arbetskamrat, ett tidigt embryo. Det är inte per defintion ett änglabarn. Änglaembryo är korrekt defintion om man nu öht uppmärksammade att man hade något på gång i magen. Som någon ovan skrev, de allra flesta drabbas av missfall någon gång i livet.

Du har självklart RÄTT att kalla en tomat för en gurka också, men det är fel. Helt fel.