Vad är rätt att kalla "änglabarn"? Okänslig kollega...

Jag har läst alla dina inlägg. Du och många fler anser att den unga tjejen nedvärderar kollegan som miste ett barn när hon jämförde deras händelser, på samma sätt nedvärderar du den sorg jag och många med mig går igenom och du (och andra i tråden) ser inte ens något fel med det.

Ja det finns I TEORIN faser man går igenom vid sorg som gäller förlust: förlust av anhörig, förlust av kroppsdel, förlust av sin hälsa (när man drabbas av en dödlig sjukdom) etc. Många följer dessa faser som skolboksexemplar, andra gör det inte. Sen finns det andra sorger. Sorger utan början och utan slut. Om vi tar barnlöshet som exempel. Det är en mångårig process, en process där man kastas genom hopp och förtvivlan, under många år. För dem som saknar en ursprungsfamilj i ordets rätta bemärkelse, dvs fungerande, omvårdande föräldrar, syskon etc kan man säga att sorgen kan bli livslång då saknaden efter det trygga familjebandet, tillhörigheten och den kravlösa kärleken började redan som barn. Detta kan aktualiseras (och det starkt) vid ofrivillig barnlöshet. Åren går och sen är det för sent. Man förblir barnlös. Har man tur behåller man sin partner och denne får leva länge i livet, har man otur blir man ensam (det är oerhört vanligt att männen lämnar, träffar en ny och skapar familj med den nya - den smärtan...). Varje gång en kompis, en arbetskamrat blir gravid påminns man om sin egen saknad. Varje högtid när alla familjer samlas och man själv inte har någon familj påminns man. När de i närheten slutat få barn är det dags för "livets efterrätt", dvs nu börjar folk få barnbarn. Vi blir gamla. Ingen kärnfamilj som hälsar på. Ingen respektive kvar. De vänner man haft är lika skröpliga om inte ännu skröpligare (eller döda) så de kan inte längre hälsa på. Om vi nu ponerar att en kvinna i denna situation (som fasar för den ålderdomen jag beskriver, precis som många ofrivilligt barnlösa gör), som längtat efter barn i tjugo år och försökt aktivt i femton år till slut blir gravid. Vi säger att hon är 42, hon blev gravid mot alla odds och vet att sannolikheten att lyckas bli det igen är mycket, mycket liten. Hon får ett missfall. Du kan inte i detta scenario isolera missfallet i sig som en enskild krishändelse som ska innehålla dina faser. Som ska innehålla ett början och ett slut.

Du kan ju komma och hälsa på mig och många med mig dagen för mitt utomkvedshavandeskap. Nu har det "bara" gått fem år iofs så jag kanske kvickar på mig och faller in i ledet för vad du anser acceptabelt. Du kan komma och hälsa på mig vid tiden då mitt barn skulle födas. Jag vet många i min situation som blivit långtidssjukskrivna, kanske för hela livet, på grund av den stress kroppen och psyket utsätts för. Jag vet vuxna kvinnor som börjar gråta när de ser gravidmagar på stan, som måste äta lugnande under högtider för att de inte står ut med avsaknaden av barn vid de högtider som många benämner som "barnens", som undviker sociala situationer för att de inte klarar av barn, gravidmagar och frågor. Dessutom ska vi stå ut med att vår sorg ska nedvärderas på alla möjliga sätt. Vi borde "komma över det". Vi får råd hur vi ska lyckas bli gravida - råd som inte har någon som helst verklighetsförankring. Vi ska glädjas åt andras barn, annars är vi egoistiska och tänker bara på oss själva. Vi får hurtfriska utrop (ofta från människor med barn) att man måste gå vidare: köp en hundvalp, ni kan få låna våra barn och vara barnvakt ibland etc. För att inte hantera alla frågor när är det dags för oss, ska inte vi ha barn etc. I sociala sammanhang kanske man inte vill lägga sitt blödande hjärta på bordet och berätta om sin kamp så man säger helt enkelt bara "nej vi ska inte ha barn" och då möts man av barn-är-meninge-med-livet-snacket. Förlorar du ett barn förstår andra din sorg, som ofrivilligt barnlös är oförståelsen tyvärr tämligen stor.

Jag skulle aldrig påstå att jag vet vad det innebär att förlora ett barn. Du påstår att du vet vad ett missfall innebär för alla andra och jämför det med din egen typ av sorg som du anser dig ha rätt att bestämma är värre. På vilket sätt är du annorlunda än den unga tjejen på TS jobb, som i sin okunskap likställer deras två händelser? Bara en undran.

Men sorgen är säkert den samma i början men att säga att missfall i v,5 är detsamma som att förlora ett barn som levt är något som jag och många andra opponerat oss mot för det är inte detsamma att mista ett foster och att mista ett barn som har levt. Ingen har nedvärderat sorgen i sig och det är detta du har svårt att förstå. Att det inte är någon skillnad mellan sorg, bara att sorgen tar olika lång tid att bearbeta och viss sorg kommer alltid finnas med en i livet men jämförelsen mellan ett foster och ett barn som levt är det skillnad mellan. Eftersom det ena är en vision och det andra en livs levande person.

Sorgen är den samma och man går igenom samma faser i en krisreaktion oavsett vilken kris man går igenom. Det gör man och det är det bevisat i forskning.

Och du skriver ang barnlöshet är ju en vision om livet med barn. Det är ingen person de sörjer utan något som aldrig blev. Den sorgen är verklig och det är en sorg som är helt legitim Men man kan inte jämföra den och komma och säga detta till någon att man vet hur det är för den som har förlorat en existerande person. För det är milsvid skillnad. Det hade ju varit samma sak att någon som gått igenom en skilsmässa kommer och säger till den som förlorat ett barn att de vet hur det är för att de gått igenom en krisreaktion utan att ha förlorat en människa in i döden.

Men min fråga till dig. Har du upplevt sorgen av att förlorat ett redan existerande barn?

Jag har både haft ett antal missfall och förlorat ett existerande barn och vet att det är en milsvid skillnad.

Jag sjukskriver några kvinnor varje år - inte för årsdagen av deras missfall, utan när barnet skulle ha fötts.

Det är en milsvid skillnad för dig. Tror du därför att det även är det för alla andra? Sitter du med facit i hand?

Jag förstår hur du menar men det är just det jag är övertygad om bara är ett utslag av nervositet inför att säga fel sak kombinerat med oerfarenhet.
Jag tror inte alls att den unga tjejen försökte mäta sig med kollegan och sätta sig på henne, jag tror att den unga tjejen försökte visa deltagande och stöd och det kom ut fel.
Och handen på hjärtat har inte det hänt oss alla, att vi sagt något dumt nångång som blev något annat än det vi hade avsett?  

Du ser inte den minsta skillnad mellan en början till ett embryo, där embryot främst består av en liten fettklump som så småningom skulle ha kunnat bli ett hjärta, och ett livs levande barn som levt i verkligheten i flera månader?

Du saknar ju ändå något du aldrig haft och det är en smärtsam sorg att få sina drömmar krossade. Men det du berättar är att din sorg pga något som inte funnits är livslång utan att tänka att den som förlorat sitt barn också ska genomgå en livslång sorg. Man ska inte begrava sina barn utan det är ju barnen som ska begrava sina föräldrar pga ålderdom. Och de som har förlorat barn ska gå igenom varje dag med en tom stol vid middagsbordet, ett tomt barnrum, en tom säng på kvällen och en orörd säng på morgonen. De har tvingats välja kista, blomarrangemang, sånger, gravplats och gravsten. Du har iaf sluppit ta bort en tallrik i ett års tid för att du råkat av ren rutin dukat fel. Du har sluppit städa bort alla leksaker, kläder, tillbehör som stod inne på ditt barns rum. Du har sluppit begrava ditt barn.

För jag tror inte du vill uppleva den sorg som de som förlorat barn tvingas gå igenom eller? För du vill ju gärna likställa barnlöshet med att förlora barn. Att det är samma sak, att de går igenom samma sak. Eller att det är värre att vara barnlös än att behöva begrava sitt barn. Du vill gärna jämföra, du vill gärna hävda. Och då frågar jag dig om du verkligen skulle vilja känna på hur det är att få sitt älskade barn men sedan rycks det ifrån en några år senare? Eftersom du så gärna vill likställa dessa två tragiska händelser.

Jag däremot skulle aldrig vilja att någon tvingas gå igenom någon form av tragedier och sorger. Men man kan inte skyddas från att leva och utsättas för livets stora sorger. Vissa går igenom livet utan större sorger medan andra får väldigt många.

Du skriver själv om att du inte kan umgås med de som är gravida eller de som nyss fått barn. Ja du man tvingas leva. Det är oerhört svårt att veta att min dotters kompisar fick sluta åttan, nian och nu går på gymnasiet. Det är oerhört smärtsamt att se hennes jämngamla kusin för de var bästisar och undra hur hon skulle varit nu. Det betyder inte att jag är missunnsam mot dessa barnen att deras liv går vidare. Jag känner ingen avundsjuka mot dessa barn eller dessa barnens föräldrar för det är inte deras fel att min dotter är död. Missunnsamhet föder bitterhet och bitterhet skapar agg. Då behöver man en samtalskontakt ang detta. Jag förstår att du är bitter, känner agg och gärna vill hävda dig men det är inte andras fel och det betyder inte att man kan applicera sin egna sorg på andras sorg och absolut inte jämföra sorgen av ett missfall med sorgen av att förlora ett barn. För man kan helt enkelt INTE förstå varandra. Så enkelt är det.

Som sagt, ska man mäta sorg, som du gör, så är förlusten av en 7 månaders bebis egentligen inte så stor om man jämför med den sorg en mamma känner när hon förlorat sin 10 åring. Är det så?

Hur många år efter missfallet sjukskriver du dessa kvinnor? 1, 5, 10, 20?

med all respekt, för jag kan inte föreställa mig den enorma sorg och smärta det skulle innebära att förlora ett barn som du gjort.
Jag vill inte ens uttala mig om hur det skulle kunna vara, bara ge mina djupa kondoleanser för din förlust.
Men här är det du som sätter upp sorg mot sorg och jag tycker att det är så fel att göra så, vi är alla individer och vi hanterar livets alla skiftningar olika.
Kan man inte bara respektera att det är så och att man när man börjar ta sig tolkningsföreträde för andras känslor är ute på väldigt tunn is.