Slutar andas vid sömn?

Sömnapne. Min sambo använder snarkplåster och det hjälper.

Sömnapné kan det vara och det bör du kolla upp. Vissa har en mild sort och klarar sig med snarkspray, plåster, bettskena och sånt, andra har en grövre sort och kan behöva operera näsan eller halsen eller ha syrgasmask när man sover(det har min mamma, men hon har grav apné med ca 40 uppehåll a 40 sek/tim. Så hon andas knappt alls under natten.

Tack för era svar. Sömnapne har kommit upp i tankarna, men aldrig riktigt fastnat. Kan man få det helt plötsligt? För detta är något som jag till och från känt av de senaste 2 åren, men det är nu de senaste halvåret som jag vaknar upp av att jag nästan kippar efter luft. Och känner man av sömnapne varje natt? För detta tar absolut över de flesta dagarna i veckan, men ibland somnar jag lättare. Eller så kanske jag inte tänker på det på samma sätt?

Kan detta ha ett samband med min andning under dagen också?

Alltså jag har egentligen bara min mamma att utgå ifrån. Hon fick konstaterad apné för två år sen, men har sntsgligen haft det längre. Det är varje natt. Men hon är inte slltid medveten om det, dvs, hon vaknar ju för stt få luft men det är mikrouppvaknanden som hon inte alltid minns. Problemet är att kroppen måste vakna för att få luft igen och då hamnar hon aldrig i djupsömn = är konstant trött. Kolla upp det, för det är inte särskilt nyttigt.

sådär kan man få av ångest. och är du nu orolig att få det blir det en ond spiral. Sök läkare. hittar de inga fel kan du konstatera ångest. Har man ångest kan man vakna plötsligt mitt i natten även av hjärtklappning. Så omöjligt är det inte

Panikångest? Blir osäker på det förslaget nu när ingen annan kommit med det, men jag hade en period då jag, precis när jag var på gränsen till att somna, plötsligt kände en stöt av... obehag gå igenom hela kroppen och jag tyckte det kändes som att hela kroppen tömts. Som att hjärtat och andningen stannat. Så fort jag vaknade till igen så gick det över och när jag sedan var på gränsen till att somna så trodde jag att kroppen lade av igen. Under den perioden tyckte jag också att både andning och puls betedde sig konstigt och oroväckande under dagarna.

De läkare jag beskrev känslan för tycktre att det lät som klassiska panikångestupplevelser.

Precis. Jag blev väldigt förvånad och skeptisk när den första läkaren jag beskrev känslan för sade att det var ångest eftersom det hela kändes så fysiskt och verkligt att jag inte förstod hur det kunde bottna i något psykiskt.

Men efter att ha googlat lite så jag kände mig snäppet mer övertygad så började jag tänka att "det är inte på riktigt, det är bara ångest" och då fick jag plötsligt bara ett eller två "anfall" innan jag somnade istället för att hållas vaken hela natten av återkommande inbillade hjärtstopp och andningsuppehåll.

Under den perioden så låg jag förstås också och fokuserade mycket på hur puls och andning kändes och detn fixeringen gjorde förmodligen ångesten värre.

Kan vara ångest, men kan ju också vara så enkelt som att nässlemhinnan är svullen. Allergi? Testa några veckor med Nasonex, kortisonnässpray (receptfri) och se om det blir bättre. Annars tror jag mer på ångest.

Jag har ångest och upplever samma. Kan vakna med ett ryck och få panik och hjärtklappning för de känns som jag slutat andas i sömnen.

Är väldigt tacksam över era svar. Ångest är mycket möjligt och kanske troligtvis boven bakom det hela. Men känns bara förjäkligt att det ska kunna rubba en hel nattsömn.

Som inatt exempelvis. Känner att jag nu ger upp. Varenda gång jag vart påväg att somna vaknar jag lik förbannat av att de känns som att jag slutat andas. Det behöver inte vara av plötsliga ryck, utan kan även vara av att jag bara öppnar upp ögonlocken och känner hur jag "letar" efter andetagen. Som att jag glömt att andas. Riktigt obehagligt.

Är det ångesten som spökar med mig under vardagen också? När jag även då upplever andningen annorlunda?