Anonym (förvirrad)

Äldre 16 Nov 19:43

34 svar

Hjälper terapi för en kvinnomisshandlare

Hej

Skulle behöva lite råd gällande min pojkvän som misshandlar mig men får terapi just nu.
Vi har varit tillsammans i ett år och efter några månader när jag bodde mer hos honom började jag se sidor jag inte sett innan. När han blev arg kunde han börja han knuffa mig och spotta i luften och när jag sa att jag tolererar inte det där att det där är varningstecken hos kvinnomisshandlare blev han ännu mer förbannad och kunde säga åt mig att dra därifrån att ingen ska anklaga han för det. Jag är den första tjejen han har ett seriöst förhållande med. Jag fick skuldkänslor istället att jag hade kallat han för kvinnomisshandlare. Innan om vi tjafsade kunde han ha en attityd som att jag förstorar allt om saker hände som jag blev ledsen av. Tror verkligen att det var den mentaliteten som fick mig lite att tappa tron på mina känslor att jag var felet och inte han. Därför lät jag det passera men sen blev det allt värre. han kunde hota mig med näven säga att han skulle kunna knäcka mig psykiskt så mycket att jag hamnar på marken. Kalla mig hora, slyna, sagt "gå och dö" att han hatar mig. knuffat mig så jag hamnat på golvet, greppat tag om mina armar så hårt att jag fått blåmärken, sagt att det är jag som provocerat han när det aldrig varit min avsikt då han många gånger reagerat såhär starkt över småsaker. Nästan allt som som skulle vara en kritik mot han om det är något jag känner mig ledsen av (han kan vara en ganska kylig person) som sägs med fel tonläge eskalerar från hans sida till att explodera. Han har kastat ut mig från lägenheten flera gånger bett mig dra, sagt att han ska lämna mig, att jag är ett psykfall osv men alltid efteråt bett om ursäkt sagt att han har problem med ilska att han känner en enorm skam. Att han kan bli såhär mot flera närstående familj osv. Varför jag stannat är precis som de flesta offer för detta säger: De goda stunderna och hoppet. Har flera gånger stuckit ifrån han och vart nära att lämna. När jag fick reda på varför han är sån fick jag mer sympati för han, att han har en väldigt trasig barndom där pappan misshandlade han mycket som barn och gav han aldrig uppmuntran. Då tänkte jag att det måste vara därför att han inte kan hantera jobbiga känslomässiga situationer som tjafs för han vill inte ta skit från någon för hans pappa aldrig lät han uttrycka sina känslor utan slog honom ist. Hans psykolog säger att hans dåliga självförtroende gör att han vill hämnas visa att han inte tar skit men det blir på fel sätt mot andra människor. Han sökte terapi när han örfila mig så att jag blödde näsblod. Han har gått i terapi några veckor han vill verkligen förändras, han verkar helt klar ha viljan men jag vet inte om det verkligen kommer hjälpa. Det läskiga är att jag märkte att våldet trappades upp mer de senaste månaderna till att det räcker att jag säger något som inte passar han med fel tonläge så kan han flippa. sist var det i bilen för två veckor sedan när jag skulle köras till sjukhuset för operation och han blev jättearg och jag förstod inte vad jag sa som fick han att bli så arg. han slog mig med handflatan på huvet, började nypas och kalla mig hora och jag grät hysteriskt han tänkte bara kasta ut mig utanför sjukhuset och jag behövde stöd någon som kunde hjälpa mig därifrån sen. Då gick han i terapi men några veckor kommer inte förändra en människa. Jag står i vägskälet att lämna eller stanna kvar just för att han går i terapi men är så förtvivlad känner att jag tappat mitt förnuft, jag har blivit nedbruten psykiskt och blivit helt passiv i att ens ta tag i situationen och gå, lämna han. Det är så tufft för att jag har ingen att prata med. Mina föräldrar vet inte om att vi är tillsammans och de bor i en annan stad. är helt utelämnad. Jag känner att allt kommit att handla om honom: "jag har problem det vet du, jag har sökt terapi så provocera mig inte, jag gör detta för oss" detta har gjort att mina känslor, missnöje är något jag måste hålla inom mig själv för att han inte ska explodera. Det värsta av allt är att många gånger som han har behandlat mig illa på senare tid ber han inte ens om ursäkt utan kan bara bli helt kylig och inte prata med mig som att i hans värld har allt detta normaliserats och han sökt hjälp för det nu så ingen ide att be om ursäkt alla gånger.

Har någon erfarenhet av att levt med en sådan kille men som sökt hjälp för sitt beteende?

Katlan

Äldre 16 Nov 19:53

#1

Gå, lämna, nu direkt!
Stannar du kan det ta en ände med förskräckelse.
Är du rädd om ditt liv så dra, nu.

Någon vecka i terapi kommer inte att förändra ett sådant beteende.

Queenie70

Äldre 16 Nov 20:06

#2

Det är väl bra att han har viljan att ändras och går i terapi. Nu ska du fråga dig vad det är för störning du har som med fara för ditt liv väljer att stanna ? Självklart flyttar man tills man har klara bevis på att vederbörande är helt rehabiliterad. Ett destruktivt farligt förhållande kan bara existera om man är två som deltar.

Anonym (förvirrad) Trådstartaren

Äldre 16 Nov 20:11

#3

Det är lätt att säga så till någon som själva inte vet hur det är att den personen har en störning som stannar. Innan jag ens råkade ut för det här skulle jag resonerat som dig men när man har blivit så psykiskt nedbruten utan att vända sig till någon som kan ge en stöd är det lättare sagt än gjort. man blir helt låst och rädd inom sig, att ta ett sådant beslut, väldigt passiv och deprimerad.

Katlan

Äldre 16 Nov 20:22

#4

Anonym (förvirrad) skrev 2013-11-16 20:11:52 följande:

Det är lätt att säga så till någon som själva inte vet hur det är att den personen har en störning som stannar. Innan jag ens råkade ut för det här skulle jag resonerat som dig men när man har blivit så psykiskt nedbruten utan att vända sig till någon som kan ge en stöd är det lättare sagt än gjort. man blir helt låst och rädd inom sig, att ta ett sådant beslut, väldigt passiv och deprimerad.

Jag vet hur det är, tro mig.
I mitt fall eskalerade det hela tiden och jag är glad att jag kom loss med livet i behåll.

Jag vill inte gå in för ingående på hur det var för mig, man vet aldrig vem som läser och kan koppla det till mig.
Men om du undrar något specifikt får du gärna fråga.

Vad är det som binder dig hos honom, kan du inte bara flytta hem till din hemstad?
Till dina föräldrar om du inte har något annat, de tar väl emot dig om du berättar?
Hur gammal är du?

Queenie70

Äldre 16 Nov 20:27

#5

Anonym (förvirrad) skrev 2013-11-16 20:11:52 följande:

Det är lätt att säga så till någon som själva inte vet hur det är att den personen har en störning som stannar. Innan jag ens råkade ut för det här skulle jag resonerat som dig men när man har blivit så psykiskt nedbruten utan att vända sig till någon som kan ge en stöd är det lättare sagt än gjort. man blir helt låst och rädd inom sig, att ta ett sådant beslut, väldigt passiv och deprimerad.

Problemet är ATT du stannat så länge att du låtit dig brytas ned. Lösningen på det kan du bara hitta hos dig själv. Alla låter nämligen inte det hända och gå så långt. Hans terapi kan inte hjälpa DIG. Han har ansvar för sina handlingar och sitt tillfrisknande. Och bara du har ansvar för dina handlingar och ditt tillfrisknande. Ingen annan kan eller kommer att ta ansvar för det oavsett av vilka orsaker du sitter där du sitter idag. Det må låta hårt, men det är den bistra sanningen att ingen kommer att rädda dig. Du måste rädda dig själv.

Anonym (förvirrad) Trådstartaren

Äldre 16 Nov 20:33

#6

Jag är 25 och studerar varför jag inte kan flytta dit. Jag antar väl att det är han sökt hjälp, men såklart det är ingen garanti och det är bara så svårt att ta sig ur. Känslan av att man blir så passiv att man egentligen inte orkar bry sig om något, Även fast min magkänsla säger att jag bör lämna.

Katlan

Äldre 16 Nov 20:41

#7

Anonym (förvirrad) skrev 2013-11-16 20:33:28 följande:

Jag är 25 och studerar varför jag inte kan flytta dit. Jag antar väl att det är han sökt hjälp, men såklart det är ingen garanti och det är bara så svårt att ta sig ur. Känslan av att man blir så passiv att man egentligen inte orkar bry sig om något, Även fast min magkänsla säger att jag bör lämna.

Följ din magkänsla, studierna kan du återuppta.
Ditt liv är värt mer.

Jag överlevde när han försökte strypa mig, jag stannade ändå.
Han bröt benen i min kropp, jag stannade ändå.

Inte förr än jag ställdes inför ett ultimatum var jag tvungen att välja och jag valde livet, mer ingående kan jag inte vara så här öppet.

Ring kvinnojouren, de kan hjälpa dig.

Queenie70 skrev 2013-11-16 20:27:13 följande:

Problemet är ATT du stannat så länge att du låtit dig brytas ned. Lösningen på det kan du bara hitta hos dig själv. Alla låter nämligen inte det hända och gå så långt. Hans terapi kan inte hjälpa DIG. Han har ansvar för sina handlingar och sitt tillfrisknande. Och bara du har ansvar för dina handlingar och ditt tillfrisknande. Ingen annan kan eller kommer att ta ansvar för det oavsett av vilka orsaker du sitter där du sitter idag. Det må låta hårt, men det är den bistra sanningen att ingen kommer att rädda dig. Du måste rädda dig själv.

Du har rätt i det du säger men det är såååå svårt. Det känns omöjligt, man känner sig bakbunden av själva livet.
Men som sagt, du har rätt.
Hårda men sanna ord.

MikNis

Äldre 18 Nov 07:37

#8

Han har lärt sig att man uttrycker sig fysiskt.

Det bästa vore att han jobbade med sig själv och tar tag i sitt beteende, självkontroll osv.

kanske delta i grupper för män tex denna

http://www.mansgruppen.se/

Ställ han iför ett ultimatium.

Anonym (erfaren)

Äldre 22 Nov 09:35

#9

Hej TS!

Jag har inte läst allt som finns att läsa i den här tråden men av det jag har läst så vill jag bara säga att du givetvis inte har någon störning som gör att du stannar. De människor som anser att det måste vara på det viset - det vill säga att kvinnor som stannar är störda eller har något allvarligt intellektuellt fel - har förstås ingen aning. Jag kan ju såhär efter min egen erfarenhet tycka att det aktiva valet att stanna kvar är jävligt dumt och att du såklart måste lämna, det måste du, men men har en förståelse för att du inte gör det. Tyvärr går det inte att förklara, det finns ingen logisk mekanism, det är många olika saker som spelar in.

Av din berättelse att döma så har ju våldet eskalerat och rent statistiskt och vetenskapligt som kommer våldet att fortsätta att öka. Min egen upplevelse av det är att den psykiska misshandeln övergår i fysisk misshandel, vilket det ju redan gjort i ditt fall, och att det fysiska våldet efter hand blir grövre i kombination med fortsatt psykisk misshandel. Ett slag men en öppen hand blir snart ett slag med sluten hand. En lättare spark blir snart en kraftig spark. Olika tillhyggen som använts för att göra hotet om våld mer intensivt kommer snart att användas rent konkret.

Det är jättebra att han har tagit tag i sig själv och går i terapi - frågan är ju då bara om den han går till har kunskaper och är kompetent nog att kunna hjälpa honom med hans aggressioner. Den terapeut/psykolog/psykiatriker/behandlare han går hos har förmodligen inte heller en aning om hur han beter sig mot dig och andra eftersom din kille med största sannolikhet inte är ärlig med det och förmodligen inte heller har självinsikt. Hursomhelst som ska du inte stanna hos honom under tiden.

Det tog lång tid innan jag kunde bryta helt med min exman och det var en ytterst hotfull situation med risk för dödligt våld som utlöste att jag till sist insåg att det inte fanns någon annan utväg. Nu har vi en bra fungerande kontakt som endast avser information och frågor rörande vårt gemensamma barn. Egentligen borde han sitta på kåken, min exman, men då jag inte ville utsätta vårt barn för det lät jag bli att gå vidare med polisanmälningarna, jag valde att inte delta vidare i processen och då måste ju åklagaren mer eller mindre lägga ner. Det är något som plågar mig en del, att hans handlande inte fått några större konsekvenser för honom i livet medan det däremot har blivit mycket stora konsekvenser för mig (dessa går jag inte in på här).

Jag vill på detta vis bara tala om att du borde gå innan han får tillfälle att förstöra ditt liv helt och hållet eller i värsta fall ta ditt liv.

Anonym (vän, som bl)

Äldre 24 Nov 15:25

#10

Anonym (förvirrad) skrev 2013-11-16 19:43:12 följande:

Hej

Skulle behöva lite råd gällande min pojkvän som misshandlar mig men får terapi just nu.
Vi har varit tillsammans i ett år och efter några månader när jag bodde mer hos honom började jag se sidor jag inte sett innan. När han blev arg kunde han börja han knuffa mig och spotta i luften och när jag sa att jag tolererar inte det där att det där är varningstecken hos kvinnomisshandlare blev han ännu mer förbannad och kunde säga åt mig att dra därifrån att ingen ska anklaga han för det. Jag är den första tjejen han har ett seriöst förhållande med. Jag fick skuldkänslor istället att jag hade kallat han för kvinnomisshandlare. Innan om vi tjafsade kunde han ha en attityd som att jag förstorar allt om saker hände som jag blev ledsen av. Tror verkligen att det var den mentaliteten som fick mig lite att tappa tron på mina känslor att jag var felet och inte han. Därför lät jag det passera men sen blev det allt värre. han kunde hota mig med näven säga att han skulle kunna knäcka mig psykiskt så mycket att jag hamnar på marken. Kalla mig hora, slyna, sagt "gå och dö" att han hatar mig. knuffat mig så jag hamnat på golvet, greppat tag om mina armar så hårt att jag fått blåmärken, sagt att det är jag som provocerat han när det aldrig varit min avsikt då han många gånger reagerat såhär starkt över småsaker. Nästan allt som som skulle vara en kritik mot han om det är något jag känner mig ledsen av (han kan vara en ganska kylig person) som sägs med fel tonläge eskalerar från hans sida till att explodera. Han har kastat ut mig från lägenheten flera gånger bett mig dra, sagt att han ska lämna mig, att jag är ett psykfall osv men alltid efteråt bett om ursäkt sagt att han har problem med ilska att han känner en enorm skam. Att han kan bli såhär mot flera närstående familj osv. Varför jag stannat är precis som de flesta offer för detta säger: De goda stunderna och hoppet. Har flera gånger stuckit ifrån han och vart nära att lämna. När jag fick reda på varför han är sån fick jag mer sympati för han, att han har en väldigt trasig barndom där pappan misshandlade han mycket som barn och gav han aldrig uppmuntran. Då tänkte jag att det måste vara därför att han inte kan hantera jobbiga känslomässiga situationer som tjafs för han vill inte ta skit från någon för hans pappa aldrig lät han uttrycka sina känslor utan slog honom ist. Hans psykolog säger att hans dåliga självförtroende gör att han vill hämnas visa att han inte tar skit men det blir på fel sätt mot andra människor. Han sökte terapi när han örfila mig så att jag blödde näsblod. Han har gått i terapi några veckor han vill verkligen förändras, han verkar helt klar ha viljan men jag vet inte om det verkligen kommer hjälpa. Det läskiga är att jag märkte att våldet trappades upp mer de senaste månaderna till att det räcker att jag säger något som inte passar han med fel tonläge så kan han flippa. sist var det i bilen för två veckor sedan när jag skulle köras till sjukhuset för operation och han blev jättearg och jag förstod inte vad jag sa som fick han att bli så arg. han slog mig med handflatan på huvet, började nypas och kalla mig hora och jag grät hysteriskt han tänkte bara kasta ut mig utanför sjukhuset och jag behövde stöd någon som kunde hjälpa mig därifrån sen. Då gick han i terapi men några veckor kommer inte förändra en människa. Jag står i vägskälet att lämna eller stanna kvar just för att han går i terapi men är så förtvivlad känner att jag tappat mitt förnuft, jag har blivit nedbruten psykiskt och blivit helt passiv i att ens ta tag i situationen och gå, lämna han. Det är så tufft för att jag har ingen att prata med. Mina föräldrar vet inte om att vi är tillsammans och de bor i en annan stad. är helt utelämnad. Jag känner att allt kommit att handla om honom: "jag har problem det vet du, jag har sökt terapi så provocera mig inte, jag gör detta för oss" detta har gjort att mina känslor, missnöje är något jag måste hålla inom mig själv för att han inte ska explodera. Det värsta av allt är att många gånger som han har behandlat mig illa på senare tid ber han inte ens om ursäkt utan kan bara bli helt kylig och inte prata med mig som att i hans värld har allt detta normaliserats och han sökt hjälp för det nu så ingen ide att be om ursäkt alla gånger.

Har någon erfarenhet av att levt med en sådan kille men som sökt hjälp för sitt beteende?

Anonym (förvirrad) skrev 2013-11-16 19:43:12 följande:

Hej

Skulle behöva lite råd gällande min pojkvän som misshandlar mig men får terapi just nu.
Vi har varit tillsammans i ett år och efter några månader när jag bodde mer hos honom började jag se sidor jag inte sett innan. När han blev arg kunde han börja han knuffa mig och spotta i luften och när jag sa att jag tolererar inte det där att det där är varningstecken hos kvinnomisshandlare blev han ännu mer förbannad och kunde säga åt mig att dra därifrån att ingen ska anklaga han för det. Jag är den första tjejen han har ett seriöst förhållande med. Jag fick skuldkänslor istället att jag hade kallat han för kvinnomisshandlare. Innan om vi tjafsade kunde han ha en attityd som att jag förstorar allt om saker hände som jag blev ledsen av. Tror verkligen att det var den mentaliteten som fick mig lite att tappa tron på mina känslor att jag var felet och inte han. Därför lät jag det passera men sen blev det allt värre. han kunde hota mig med näven säga att han skulle kunna knäcka mig psykiskt så mycket att jag hamnar på marken. Kalla mig hora, slyna, sagt "gå och dö" att han hatar mig. knuffat mig så jag hamnat på golvet, greppat tag om mina armar så hårt att jag fått blåmärken, sagt att det är jag som provocerat han när det aldrig varit min avsikt då han många gånger reagerat såhär starkt över småsaker. Nästan allt som som skulle vara en kritik mot han om det är något jag känner mig ledsen av (han kan vara en ganska kylig person) som sägs med fel tonläge eskalerar från hans sida till att explodera. Han har kastat ut mig från lägenheten flera gånger bett mig dra, sagt att han ska lämna mig, att jag är ett psykfall osv men alltid efteråt bett om ursäkt sagt att han har problem med ilska att han känner en enorm skam. Att han kan bli såhär mot flera närstående familj osv. Varför jag stannat är precis som de flesta offer för detta säger: De goda stunderna och hoppet. Har flera gånger stuckit ifrån han och vart nära att lämna. När jag fick reda på varför han är sån fick jag mer sympati för han, att han har en väldigt trasig barndom där pappan misshandlade han mycket som barn och gav han aldrig uppmuntran. Då tänkte jag att det måste vara därför att han inte kan hantera jobbiga känslomässiga situationer som tjafs för han vill inte ta skit från någon för hans pappa aldrig lät han uttrycka sina känslor utan slog honom ist. Hans psykolog säger att hans dåliga självförtroende gör att han vill hämnas visa att han inte tar skit men det blir på fel sätt mot andra människor. Han sökte terapi när han örfila mig så att jag blödde näsblod. Han har gått i terapi några veckor han vill verkligen förändras, han verkar helt klar ha viljan men jag vet inte om det verkligen kommer hjälpa. Det läskiga är att jag märkte att våldet trappades upp mer de senaste månaderna till att det räcker att jag säger något som inte passar han med fel tonläge så kan han flippa. sist var det i bilen för två veckor sedan när jag skulle köras till sjukhuset för operation och han blev jättearg och jag förstod inte vad jag sa som fick han att bli så arg. han slog mig med handflatan på huvet, började nypas och kalla mig hora och jag grät hysteriskt han tänkte bara kasta ut mig utanför sjukhuset och jag behövde stöd någon som kunde hjälpa mig därifrån sen. Då gick han i terapi men några veckor kommer inte förändra en människa. Jag står i vägskälet att lämna eller stanna kvar just för att han går i terapi men är så förtvivlad känner att jag tappat mitt förnuft, jag har blivit nedbruten psykiskt och blivit helt passiv i att ens ta tag i situationen och gå, lämna han. Det är så tufft för att jag har ingen att prata med. Mina föräldrar vet inte om att vi är tillsammans och de bor i en annan stad. är helt utelämnad. Jag känner att allt kommit att handla om honom: "jag har problem det vet du, jag har sökt terapi så provocera mig inte, jag gör detta för oss" detta har gjort att mina känslor, missnöje är något jag måste hålla inom mig själv för att han inte ska explodera. Det värsta av allt är att många gånger som han har behandlat mig illa på senare tid ber han inte ens om ursäkt utan kan bara bli helt kylig och inte prata med mig som att i hans värld har allt detta normaliserats och han sökt hjälp för det nu så ingen ide att be om ursäkt alla gånger.

Har någon erfarenhet av att levt med en sådan kille men som sökt hjälp för sitt beteende?

Kvinnomisshandlare slutar aldrig, om han har lyckats bryta sig loss är en helt annan sak, men jag tror inte på kvinnomisshandlare

Hjälper terapi för en kvinnomisshandlare

INNEHÅLL