Hjälper terapi för en kvinnomisshandlare

Hej

Skulle behöva lite råd gällande min pojkvän som misshandlar mig men får terapi just nu.
Vi har varit tillsammans i ett år och efter några månader när jag bodde mer hos honom började jag se sidor jag inte sett innan. När han blev arg kunde han börja han knuffa mig och spotta i luften och när jag sa att jag tolererar inte det där att det där är varningstecken hos kvinnomisshandlare blev han ännu mer förbannad och kunde säga åt mig att dra därifrån att ingen ska anklaga han för det. Jag är den första tjejen han har ett seriöst förhållande med. Jag fick skuldkänslor istället att jag hade kallat han för kvinnomisshandlare. Innan om vi tjafsade kunde han ha en attityd som att jag förstorar allt om saker hände som jag blev ledsen av. Tror verkligen att det var den mentaliteten som fick mig lite att tappa tron på mina känslor att jag var felet och inte han. Därför lät jag det passera men sen blev det allt värre. han kunde hota mig med näven säga att han skulle kunna knäcka mig psykiskt så mycket att jag hamnar på marken. Kalla mig hora, slyna, sagt "gå och dö" att han hatar mig. knuffat mig så jag hamnat på golvet, greppat tag om mina armar så hårt att jag fått blåmärken, sagt att det är jag som provocerat han när det aldrig varit min avsikt då han många gånger reagerat såhär starkt  över småsaker. Nästan allt som som skulle vara en kritik mot han om det är något jag känner mig ledsen av (han kan vara en ganska kylig person) som sägs med fel tonläge eskalerar från hans sida till att explodera. Han har kastat ut mig från lägenheten flera gånger bett mig dra, sagt att han ska lämna mig, att jag är ett psykfall osv men alltid efteråt bett om ursäkt sagt att han har problem med ilska att han känner en enorm skam. Att han kan bli såhär mot flera närstående familj osv. Varför jag stannat är precis som de flesta offer för detta säger: De goda stunderna och hoppet. Har flera gånger stuckit ifrån han och vart nära att lämna. När jag fick reda på varför han är sån fick jag mer sympati för han, att han har en väldigt trasig barndom där pappan misshandlade han mycket som barn och gav han aldrig uppmuntran. Då tänkte jag att det måste vara därför att han inte kan hantera jobbiga känslomässiga situationer som tjafs för han vill inte ta skit från någon för hans pappa aldrig lät han uttrycka sina känslor utan slog honom ist. Hans psykolog säger att hans dåliga självförtroende gör att han vill hämnas visa att han inte tar skit men det blir på fel sätt mot andra människor. Han sökte terapi när han örfila mig så att jag blödde näsblod. Han har gått i terapi några veckor han vill verkligen förändras, han verkar helt klar ha viljan men jag vet inte om det verkligen kommer hjälpa. Det läskiga är att jag märkte att våldet trappades upp mer de senaste månaderna till att det räcker att jag säger något som inte passar han med fel tonläge så kan han flippa. sist var det i bilen för två veckor sedan när jag skulle köras till sjukhuset för operation och han blev jättearg och jag förstod inte vad jag sa som fick han att bli så arg. han slog mig med handflatan på huvet, började nypas och kalla mig hora och jag grät hysteriskt han tänkte bara kasta ut mig utanför sjukhuset och jag behövde stöd någon som kunde hjälpa mig därifrån sen. Då gick han i terapi men några veckor kommer inte förändra en människa. Jag står i vägskälet att lämna eller stanna kvar just för att han går i terapi men är så förtvivlad känner att jag tappat mitt förnuft, jag har blivit nedbruten psykiskt och blivit helt passiv i att ens ta tag i situationen och gå, lämna han. Det är så tufft för att jag har ingen att prata med. Mina föräldrar vet inte om att vi är tillsammans och de bor i en annan stad. är helt utelämnad. Jag känner att allt kommit att handla om honom: "jag har problem det vet du, jag har sökt terapi så provocera mig inte, jag gör detta för oss" detta har gjort att mina känslor, missnöje är något jag måste hålla inom mig själv för att han inte ska explodera. Det värsta av allt är att många gånger som han har behandlat mig illa på senare tid ber han inte ens om ursäkt utan kan bara bli helt kylig och inte prata med mig som att i hans värld har allt detta normaliserats och han sökt hjälp för det nu så ingen ide att be om ursäkt alla gånger.

Har någon erfarenhet av att levt med en sådan kille men som sökt hjälp för sitt beteende?