NI som valde att behålla barnet trots att pappan valde att inte närvara. Hur har det gått för er sen?

Puffar upp bara!

Nej,man är inte ensam :) 
Men det känns så när man hamnar i sådant situation,och vågar inte prata om det ...Nu för tiden tycker folk att göra abort är lika enkelt som tandläkarbesök.. jo kanske praktiskt,men inte alla klarar av detta mentalt ...

Jag är i vecka 33,lycklig som aldrig förr :) ensamstående ! Frivilligt ! 
Efter många års relation vi började planera bebis,men det gick inte,då jag var inte tillräckligt fertil. Kämpade så in i helvete,tills en dag jag plussade :) Bästa dagen ever ! Han verkade glad...men om en vecka ångrade sig och tvingade mig till abort...den dagen jag satt på jobbet och började överväga abort var dagen jag fattade beslut ..med han eller utan ,jag älskar barnet mer än han,mer än mig själv!Med han eller utan,jag och min bebis!
Inom några veckor,han började acceptera att det blir ingen abort ...Vi fortsatte som vanligt .Jag var överlycklig..tills dagen han började bete sig så respektlös mot mig...slutade komma hem,kom hem berusad..struntade i att svara i mobilen... slutade ha mys-pys...och mental trakasseri..
Tills en dag han gav sig på mig fysiskt ...Det var sista gång jag träffade honom ! 
Jag vände och gick. Jag gick genom ett helvete.
Idag sitter jag här i v 33 och är så lycklig över mitt beslut ! Min kropp,min bebis,mitt liv ! 
Jag vet att det är inte slut än med han...faderskapet..familjerätten..umgängesrätt???underhållstöd.. är detta som väntar .Men det är inget om man fattar hur mycket har jag gått igenom endast med moders kärlek till sin lilla bebis <3 

Ni alla mammor som kämpar så mycket ,ni är bäst ! Även om ibland man sitter där och känner sig ´´dålig mamma´´ ..sluta med det,ni duger och är bäst ! Ni har valt kärleken till sitt barn !!Det är viktigaste !