NI som valde att behålla barnet trots att pappan valde att inte närvara. Hur har det gått för er sen?
Förstår oron men allt kommer att gå bra. Första barnet hade jag ett stabilt förhållande med pappan och det gick i kras till följd utav psykisk misshandel (jag fick inte äta det, måste träna mer, inte köpa det osv.). När dottern skulle fylla två flyttade jag ut. Vi gick i terapi men då var det försent. Jag hade pratat om terapi i ett år innan jag flyttade ut. Det slutade med att han gick till psykolog pga problem under uppväxten och blev av med sina kontrollbehov. Idag är han världens bästa pappa (efter min egen förstås) och har dottern varannan onsdag till söndag. Nu med andra barnet var förhållandet till pappan mindre stabilt och han var tydligen otrogen med mig mot sin dåvarande (och nuvarande - de blev ihop igen) flickvän när jag blev gravid. Sedan dess har han gått mellan oss och jag gav upp.. men hon orkar tydligen med honom. Fram till v11 skulle han ta ner månen åt mig och efter det började han träffar henne igen och hotade med abort eller delad vårdnad. Jag vet, väldigt obalanserat. Precis som han. Jag tar ensam vårdnad eftersom det kommit fram att han har drog- och alkoholberoende och dessutom en historik på psyket. Jag har sagt att han får umgängesrätt utan mig när han kan ge stabilitet och kärlek. Hitills har han dock inte visat något alls och alla löften var tomma. Man klarar sig bättre utan en sådan person och jag har ju dessutom ett barn sedan innan att ta hänsyn till. Förövrigt har jag god inkomst (högstadielärare nu och efter jul kurator innan jag läser vidare till psykoterapeut) och ska flytta in i hus. Jag är 23 år men har redan hunnit det mesta. Jag är alltid mamma först och det rådde aldrig någon tvekan om huruvida jag skulle behålla något av mina barn. Det är inte värt att ge upp sitt eget liv och sin egen dröm för att någon annan (även om det är barnets pappa) inser att han inte klarar av det eller inte vill det. Lågan slocknade när jag bad honom gå i parterapi (med henne - de har ett väldigt destruktivt förhållande - värre än mitt med första barnets pappa och tänker därför absolut inte låta mitt barn vara där) och lämna urinprov regelbundet. Det säger allt. Alkoholen var viktigare än mig, är viktigare än henne (vi har en god kontakt) och kommer förmodligen att vara viktigare än barnet. Tyvärr. Var inte rädda för att vara själva. Även om jag har ett ideal att dela allt detta med någon så går alltid mina barn före. Det är en fördel om barnet har två delaktiga föräldrar, men aldrig en garanti, och särskilt inte med den problematik som finns hos andra barnets pappa. Vi kvinnor är starka och det blir allt vanligare att vi skaffar barn själva. Det viktigaste för mig är mina barn och deras välmående - det klart att det är tufft att vara själv ibland men jag är odelad i min åsikt. Barn ska bara ha människor omkring sig som förtjänar dem. Alla barn förtjänar sina föräldrar men alla föräldrar förtjänar inte sina barn.