Botox och laserbehandling - går jag för långt?

Jo, ofta faktiskt. Jag är väldigt neutral när det kommer till hur andra ser ut. Tittar knappt alls på det. Tycker självklart synd om det är någon som råkat ut för att bli brännskadad och så. Fast vad jag vill säga är att jag tittar inte så mycket på hur andra ser ut. Dömer absolut inte dem lika hårt som jag gör mot mig själv. Är väldigt fördömande mot mig men inte alls mot andra.

När jag ser hur andra har det, i fattigare länder och så känner jag nog som de allra flesta. Skulle vilja kunna åka ned och hjälpa dem. Typ ta hem dem hit och ge dem mat och kläder:) 

Behöver jag veta hur der såg ut innan för att berömma om det är fult?

Känns det inte som om dina bekymmer är rätt futtiga egentligen?

Så tror jag också att det är. Jag har ganska dåligt självförtroende och då blir det lätt att man gömmer sig bakom sitt utseende. Jag lever på att jag anses vara snygg, men i själva verket är jag absolut inte snygg. Inte om man ser mig osminkad. Men om jag får vara snygg bakom en fasad av smink så är jag nöjd. Men det räcker tyvärr inte när man börjar bli äldre.

Att andra har det svårare gör ju inte att ens eget lidande blir mindre.

Fast man behåller inte sitt ungdomliga utseende.

Man ser gammal och preparerad ut.

Och vari ligger detta att det är en "öm tå"?

Förklara det.

Nä, men att få lite perspektiv skadar aldrig.
Det kan få en att tänka efter om det man tycker är jobbigt verkligen är vettigt att klaga på.

Kör på för fullt och botoxa allt du har för all del. Men var viss om två saker:

Du ser inte yngre ut.

Det är inte en "öm tå" för andra vad du gör med ditt fejs.

Jag blir faktiskt ledsen när jag läser reportaget - ledsen för att du inte är nöjd med dig själv. Jag brukar inte tänka så om människor som fixar sitt utseende så det är inte bara en slentrianreaktion.

Jag tycker att du kan väl fortsätta fixa utseendet om du mår bättre av det, men jag hoppas att du samtidigt kan hitta sätt att bli lyckligare. Jag vet inte hur det ska gå till och tydligen fungerar inte terapi något vidare för dig. En sak som jag funderar på är om du har testat att helt sunka ner dig i en vecka och se hur det känns. Du skulle kunna ta det som terapi och du behöver inte vara ute bland folk; åk på fjällvandring och bo i stugor utan rinnande vatten och lämna sminket hemma. Vem vet, kanske känns det helt fantastiskt.

Sedan måste jag vara ärlig och säga att från fotona på din blogg ser det ut som att du har övat in vissa ansiktsuttryck med spegel och kanske kamera. Det ser tyvärr ganska tillgjort ut.