Sociala myndigheter - hur jobbar de och vilka regelverk har de?

Det är nog olika regler för olika instanser. Socialtjänsten tar emot anonyma anmälningar. Det bästa är nog att samtala med personen och förklara att du kommer att lämna ut viss information och varför du gör det, om det är en person du vill ha en relation med.

Vill och vill, jag har ingen större glädje av det själv, men jag har samvete.
Personen ifråga har stort behov av stöd och ett omfattande nätverk av människor som utgör det stödet i någon grad, för att inte falla in i destruktivt beteende.
Hon skulle inte vara hjälpt av att distansera från sådana människor, vilket jag anar en risk för om hon tycker att man lagt sig i för mycket.

Jag får intrycket av att den hjälp personen får ser ut som den gör för att myndigheter inte har full insyn i personens situation.

Du kan göra en anonym anmälan. Sen finns ju alltid risken att den du anmäler kan lista ut att det är du som gjort anmälan.

Myndigheter kan tyvärr inte göra så mycket om det inte är fråga om någon form av tvång. De kan ofta erbjuda hjälp, men vill personen inte ta emot hjälp så är det svårt. Jag arbetar med sjukvård och träffar ibland på tragiska fall där det tyvärr inte går att göra så mycket. Men är din bekanta motiverad är det en annan sak, då är det viktigt att hon får hjälp. Människor med problem kan vara mycket ambivalenta till sin situation och både vill och inte vill förändra sin situation. Motivationen måste komma inifrån samtidigt som det ofta finns begränsade resurser från samhällets sida.

Vill du hjälpa den här personen ser jag inget fel med att du kontaktar socialen exempelvis (vet ju inte vilket problem det rör) och förklarar situationen, om hon far illa på något vis. Då är det bättre att lägga sig i för mycket. Det är möjligt att hon tackar dig när situationen stabiliserat sig.

Du kan anmäla anonymt som privatperson men då gäller det att du aldrig nämner ditt namn. Om du berättar för den som tar emot anmälan vem du är kan den personen inte utan vidare undanhålla detta. Det är enligt regelverket.

Soc måste ju kunna hänvisa till en källa då de gör sina utredningar. Annars kan de ju fabulera ihop egna anklagelser, gripna ur luften. Även en anonym anmälan har alltså den det rör rätt att ta del av och då kan ju h*n förstå pga innehållet, vem som anmält .... Men dra dig aldrig för att försöka få hjälp till den som lider nöd, särskilt inte om det finns barn med i bilden ....

Lite (mycket grovt) förenklat kan man förklara det med några enkla förvaltningsrättsliga principer som gäller för all handläggning som offentliga myndigheter sysslar med. Du hittar lagstöd i förvaltningslagen och i de olika myndigheternas speciallagstiftningar (socialtjänstlagen, socialtjänstförordningen, hälso sjukvårdslagen etc).

Vid handläggning av ett ärende är det myndighetens skyldighet att ta hänsyn tilll all relevant information som finns. Som en rättssäkerhetsgaranti ska all sådan information dokumenteras. Alla klienter (med vissa undantag) har rätt till partsinsyn, dvs rätt att ta del av information som ligger till grund för handläggningen av ärendet de själv är part i.

Om du som utomstående lämnar information måste den således tillföras ärende (så  länge informationen inte är uppenbart orelevant). Förutom  själva informationen tillförs då också var information kommer ifrån, vem som lämnat den, hur den kommit fram etc. Så fort information tillförts ett ärende så har också alla parter rätt till informationen.

Att en myndighet inte tar emot anonym information är fel. Alla relevant information ska beaktas. Kommer det information anonymt så ska även den beaktas. Däremot så är det inte möjligt att först ta emot information och i efterhand mörka källan eftersom det skulle begränsa rätten till partsinsyn. Så, vill du lämna information anonymt så måste du också hålla dig anonym. Så fort du röjt din identitet så har parten i ärende rätt att veta det.

Personer med problem, i synnerhet om de delvis är av psykisk karaktär, förstår inte alltid vilken hjälp de behöver. Det kan också vara att de försöker klara sig själva, inte be om saker och vara till last, men klarar det inte fullt ut.

Jag känner till det. Det kan ändå vara bättre att försöka hjälpa. Men det kan förstås skära sig rejält med den du försöker hjälpa.

Som sagt, för egen del kan det kvitta, men personen ifråga behöver verkligen ett bra kontaktnät med folk som förstår hennes situation och vill/kan stötta, därav vill jag om möjligt undvika att personens förtroende för mig tar skada.

I sådana fall gör du en anonym anmälan. Den som anmäls har absolut rätt att ta del av all information gällande anmälan. Det har med rättssäkerhet att göra. Alltså kan man inte ringa och säga; hej jag heter janne jansson och jag vill vara anonym.

Tack för alla tips och råd jag fått, det är värdefullt.

Jag ska ringa anonymt och berätta vad jag vet för att om möjligt förbättra den hjälp hon får av vård och myndighet.

Jag är en äldre ensamstående kvinna som av en tillfällighet råkade läsa vad Tom Araya beskrivit och jag har upplevt något liknande?

I området där jag bor bor också ett medelålders par och mannen har där suttit inne för våldtäkt och misshandel. Deras äktenskap är rena Strindbergsdramat om jag får uttrycka mig så och det är inte frågan om ifall att utan när något händer.

Min syster som jobbat inom psykvården säger och det med rätta att lägg dig inte i och det angår väl inte mig och släpp inte in henne, men jag är dumsnäll och har samvete och jag har tyckt synd om henne.

Hon har kommit till mig flera gånger och gråter, gapar, skriker och svär och för ett språk jag inte kan citera och anklagar sin man för de hemskaste hotelser och kränkande tillmälen och jag har lyssnat på henne och till och med förmått henne till att ringa polisen när hon varit här för att dom ska ta in det där "psykot" hon är gift med men ofta har jag lyckats lugna ner henne, bjudit på  kaffe och erbjudit henne att sova över men det har i regel slutat med att hon antingen gått hem till sig och maken eller att en god vän som bor utanför stan har hämtat henne.

I förra veckan drevs allt till sin spets. Hon hade sin lilla hund med sig, en helt underbar liten vovve. Hon gapade och skrek, grät och svor och berättade att maken hade slagit sönder hela lägenheten och hotat hunden, samt att hon tänkte ta en stekpanna och slå i skallen på honom.

Jag förmådde henne återigen att ringa polisen och de kom faktiskt, två manliga och en kvinnlig. Eftersom situationen tidigare lugnat ner sig verkar polisen inte ta hennes situation på allvar men den här gången lyckades jag övertala henne att lämna sin lägenhetsnyckel till polisen för att gå in och kolla. Det visade sig då att allt var lugnt där, inget var sönderslaget och gubben låg och sov.

Då bytte hon sida, gapade och skrek och sa att HON skulle slå ihjäl hunden och jag började nu förstå att felet kanske inte ligger helt hos maken. Jag lyckades förmå polisen att ta med henne, förmodligen hem till hennes bostad.

Den här kvinnan är helt psykotiskt och poliskvinnan som var med var rädd och gömde sig bakom sina manliga kolleger. Nu börjar hon försöka ta kontakt med mig igen, hänger på min ringklocka, bankade så hårt på rutan när entrédörren var stängd, jag bor på nedre botten, så jag trodde rutan skulle gå sönder.

Hon behöver professionell hjälp, hon är stor och kraftig och inte helt ofarlig och hon har tidigare varit intagen på psyket flera gånger. Jag lever bakom nerfällda persienner. Idag har hon återigen försökt ta kontakt, ringer på hos mig och när jag inte öppnar hänger på min telefon, jag har display så jag ser att hon som ringer.

Var ska jag vända mig? Jag är rädd för henne och även hennes make men jag börjar förstå att felet kanske inte helt ligger hos honom utan som alltid i sådana här fall är sanningen någonstans mitt emellan.