Vi finns, vi som ångrar barn

Jag kan förstå att någon kanske tagit fel beslut, oavsett om man valt att behålla eller ta bort. Men till er som valde att behålla och som nu ångrar sig.... Dom växer upp och blir vuxna. Sen är dom ute ur era liv och ni får erat liv tillbaka. Visst det tar kanske 18-20 år. Men det kommer...
Själv älskar jag mina barn. Ingen av dom har gått smärtfritt genom barn- och ungdoms åren. Många gånger har jag önskat att dom skulle varit friska... men nu är det som det är.
Håller absolut med om att man inte ska tjata på folk att de ska skaffa barn. Tycker att det är bra att den diskussionen kommer upp till ytan.

Hur sjukt har inte samhället blivit när mammor börjar ångra sina barn, när barn inte är önskvärda bara för att livet har blivit beroende av kapitalism och pengar, när barn ses som problem snarare än tillgångar.

Kanske dags att vi börjar se på barn som det finaste vi har istället för det som prioriteras längst ned efter villa, efter bil, efter karriär och efter allt annat som man "måste" ha.

Varför är du säker på att ts trots att hon ångrar sina barn, är en bra förälder?

Fast nunnor har ju med religion att göra, och det är en helt annan diskussion.

Men man märker ju så tydligt hur det är idag, barn har gått från att vara det finaste till att bli problem som man kanske vill dra på sig när man skaffat allt "nödvändigt" i livet. Det är en justering av våra prioriteringar, och de sätter barn längst ned på nedersta trappsteget istället för högst upp.

Det där är inget annat än bullshit. Tror du på fullt allvar att ensamstående kvinnor ville lämna bort sina barn? När det gäller fosterfamilj och ta de som ville ha minst pengar av kommunen så är det samma sak nu. 

Låter precis som om människor inte älskade sina barn förr. Du kanske aldrig har känt det men det finns mödrar jag skulle säga de allra flesta som känner en kärlek till sina barn som inte finns till någon/något annat. Rent biologiskt.

Ja, de som inte kunde skicka sina barn till släktingar på landet/sin egen mammas bostad etc var tvugna att lämna bort sina barn om de inte hade råd att ta hand om dem själva.

Dock fanns det redan för 100 år sedan och mer ensamstående mammor som fick hjälp av olika instanser. 

När det gäller arvode så är det inte alls fast. Det kan förhandlas upp eller ner. Många kommuner tar idag det billigaste alternativet efter utredning naturligtvis.

Man kunde göra abort redan för flera hundra år sedan säkert 1000 år  också dock var det stränga straff så jag antar att det var en konfliktfråga med sig själv.

Det fanns preventivmedel redan då.

Snälla du, det är klart att om du läser proletärlitteratur så får du den uppfattningen men du måste väl ändå förstå att det var inte majoriteteten. Det finns snälla människor och har alltid funnits så länge vi har funnits på denna jord som hjälpt till. Självklart fanns det människor som råkade illa ut men också många som fick bra hjälp. De som hjälper te x fattiga männsikor idag, frälsis och stadsmissionen varav frälsis uppkom 1887 och startades av en kvinna. Vilka alltid har hjälp fattiga och ensamstående kvinnor. I Stockholm t ex så byggdes det ett hus i slutet av 1800-talet (ett helt kvarter Jungfrug/Sibylleg för just kvinnor). Så vem är naiv.

Egosimen i ett nötskal. Nej, man kan inte ångra ett barn. Då är man sjuk i huvudet.

Nu får du det att låta egoistiskt och beräknande. Jag ser det snarare så här: man hjälps åt i en familj. Först när barnen är små så tar föräldrarna hand om dem - och far- och morföräldrarna hjälper till så länge de har ork. Sedan när far- och morföräldrarna är gamla, så får DE hjälp av sina vuxna barn och barnbarn... och detta går vidare från generation till generation. (I normala, sunda familjer, that is.)

Nä, där håller jag inte med. Det där är en modern, västerländsk syn, som Gud ske lov inte delas av de flesta familjer i verkligheten, inte ens här...

Jag anser att man föds till två kontrakt - och JA det gör man trots att man inte bett om att födas. Det ena är med ens föräldrar och andra blodssläktingar, och innehåller just detta om hjälp mellan generationerna (och även mellan syskon, i alla fall så länge som syskonen inte har egna familjer som det kan gå ut över.) Och det andra är med hela samhället: man får barnomsorg, skolgång, utbildning, sjukvård och annat av samhället under de åren då man inte kan försörja sig själv. Sedan, när man börjar jobba, betalar man tillbaka genom skatten.

Jag tycker att det är lika fult att inte ta hand om sina gamla föräldrar (eller i alla fall se till att de har det bra på ett vårdhem eller liknande, och ge dem av sitt sällskap). Som att dra utomlands för att tjäna skattefria pengar som 25-åring, när samhället har betalat för hela ens skolgång - och en dyr universitetsutbildning dessutom... Den skolgång och utbildning som gett en det välbetalda jobbet i USA eller Dubai...