Vi finns, vi som ångrar barn

Och i min bransch så är det tvärtom, många pensionärer tas emot när de vill arbeta extra. Bla så arbetar jag fortfarande ihop med en kollega (barnlös för den delen) som är ålderspensionär sedan några år tillbaka, men han har problem nu, han vet inte hur han ska hinna med att arbeta. Det är så mycket annat som han håller på med och har fullt upp med att träffa vänner

Min mormor vikarierade som lärare tills hon var 75

Kan inte annat än att tänka på Prinsessan Lillian, som var omgiven av personer som älskade henne in i det sista, barnlös.

Till skillnad från dig så tror jag det inte alls är sällsynt, vi har själv haft kvinnor som varit ensamstående och barnlösa i vår släkt och ensamma var det sista det var. De hade ofta besök ända in det sista.

Du vägrar ge dig.

Vet du, jag är ganska säker på att deras relation med Prinsessan Lilian var äkta och inget för media.

Att hon inte hade kontakt kan beror på att de levde i olika världar och kanske inte ens har haft bra kontakt innan, sedan hade hon uppenbarligen kontakt med någon släkting vad jag förstått även om detta inte skedde inför medias galleri

Men jag har på min sida sett hur gamla har haft nära och bra relationer, även bland äldre kolleger som numera är pensionärer.

Frågade min kusin som arbetar sedan 20 år tillbaka på ett äldreboende och hennes bild är att det finns de som är barnlösa som har många vänner som hälsar på, och de med barn som aldrig får besök och givetvis barnlösa som aldrig får besök och de som har tät ström med besök från sina barn

Dvs det är finns ingen regel hur det är

Vi får acceptera att vi har olika erfarenhet helt enkelt. Att även mammor och pappor kan vara de som man bjuder in bara för att man måste.

När det gällde min mammas faster, så var det "slagsmål" vem som skulle ha henne under julen, så populär var hon, men till slut sa hon ifrån och bestämde sig för att fira jul med sina väninnor hemma istället, det var före min tid, så hon var rätt ung då (OK kring 80 i varje fall). Kring mormor så fanns det en del tanter, som var barnlösa, jag skulle tro att det var vanligare då, eftersom det inte fanns de möjligheter att skaffa barn på annat sätt i den utsträckningen som det finns idag, och de umgicks och hade det trevligt. De som inte hade nära kontakt med släkten firade stora högtider tillsammans, allt enligt min mormor.

Men snälla du, har du så stor erfarenhet av detta? Du hänvisar till en roman och säger att den talar om hur det är för alla

OK, jag har en motsatt erfarenhet

Min systers man har en barnlös släkting (i sig gift), henne är den första de hälsar på varje gång de kommer till den staden där hon bor (och inte den enda, utan hon är en självklar person för många andra i släkten), hon är 80+ idag

Jag pratade om detta med en annan väninna, som jag vet har ogifta kvinnor i sin släkt, hon säger samma sak. Hon har nästan en närmare relation till en av dessa än hon har med sina föräldrar. De har gjort massor av kul under hennes uppväxt tillsammans och kommit väldigt nära varandra.

Min mammas faster var en kvinna som var väldigt omtyckt och hade många vänner omkring sig ända tills hon dog.

Du lever i din verklighet och det är inte helt omöjligt att ni ser dessa barnlösa kvinnor och män på det sättet.

Jag har däremot vuxit upp med en annan syn och där dessa barnlösa äldre har varit omgivna av vänner, syskon, syskonbarn.

Om vi ska ta en annan romanfigur som säger motsatsen, då säger jag väl bara miss Marple i Agatha Christies böcker, hon är ju precis lika uppdiktad som kvinnan i din roman och här är det en kvinna med många vänner i alla generationer

Problemet är att vi som upplever saker annorlunda får det nedkörda i skoskaftet och upplysta om att vår upplevelse är fel och den finns inte eller är oerhört sällsynt

Om Fluu har en positiv upplevelse, som har vuxit upp med en mamma som ångrade sig, är väl ändå hennes sanning mer verklig än alla som inte ens har den upplevelsen utan bara tycker en massa elaka saker. Det kan var många fler som har mammor som ångrar sig, men inte ens vet om det och har haft kärleksfulla uppväxter.

Det finns ju de som, som inte ens verkar ha mer erfarenhet än vad man sett på ett äldreboende och hänvisar till en roman, hur kvinnor som väljer bort barn har det.

Vi som har träffat dessa kvinnor i verkligheten har ju inte aning om hur det ser ut, men en, som inte ens verkar ha någon sådan kvinna i sin omgivning (eller råkar ha en otrevlig sådan) vet självklart hur det med 100% blir

Sedan finns det alltid dåliga föräldrar, föräldrar som lever genom sina barn, kväver dom, föräldrar som förverkligar sig via sina barn, föräldrar som inte kan låta sina barn leva som vuxna.

Ja, i din värld så är säkert min släkt ovanlig, men bland de jag umgås med så är det inte alls ovanligt, snarare sagt mera en norm.

Men jag vet att det var en minoritet som inte utbildade sig, men så ovanligt var det inte. Lärare och sjuksköterskor var det många kvinnor som utbildade sig under början av 1900-talet. Det var ju inte så att min mormor var den enda kvinnan i klassen direkt.

Min mammas syster, som är bara några år äldre, började doktorera och hon var inte heller den enda kvinnan i klassen

Och dessutom så skriver hon att det är ett vanligt människoöde. Att det finns ensamma människor, det är ingen hemlighet och det har det funnits i alla tider. Men dessa ensamma människor kan vara även föräldrar, det verkar hon ha glömt.