Vi finns, vi som ångrar barn

Jag tror också att TS är en bra förälder, och som du skriver, hennes glanstid som förälder kommer kanske senare. Personligen så är jag absolut en bättre tonårsförälder än en småbarnsförälder, småbarnstiden var urtrist.

Du har inte studerat djurlivet noga, själv har jag haft nöjet att följa några olika fåglar på nära håll, där båda föräldrarna turas om att vakta ungarna och mata dom. Pingvinerna, där tar ju pappan hand om ungarna.
Det finns många djurarter, där båda föräldrarna hjälps åt, däggdjuren är det ju vanligare att honan tar hand om ungen, eftersom däggdjuren diar sina barn. Men i många flockar, så hjälper även hannarna till med barnet.
Modersinstinkten ja, den finns för det mesta, men även honor inom djurvärlden saknar den, överger sina ungar, speciellt vid första kullen brukar det ske.
Men nu har människan en sak till, vi har intelligensen, den kan faktiskt motverkar instinkterna, men kan även hjälpa till där instinkterna inte fungerar.
Själv har jag aldrig haft den där supermoderinstinkten, jag älskar mitt barn, självklart, ångrar inte mitt barn, men det är inte för mitt barn jag lever och ärligt sagt, så kändes det väldigt skönt ju mer självgående mtt barn blir. Nu är han tonåring och nästan myndig och det blir barar bättre och bättre.

Eller så gör de som i alla tider, flocken tar hand om barnen, nu råkar även dagiset tillhöra flocken.

Jag försökte bara med en liknelse. Jag hade dagisbarn på den tiden det var en veckas inskolning.
Det var mest mot att man lät sina barn gå på daigs när de var små som jag vände mig mot. Själv fick jag barnflicka efter 4 månader, eftersom det var så lång tid föräldraledigheten (utan ersättning) var när jag föddes

Åh, där har vi svaret på det ultimata moderskapet, suck.
Jag ångrar inte min son, inte en sekund, men jag är mer än bara mamma, så mitt barn har gått på dagis sedan han var ett år.
Hade jag varit hemma med honom i tre år, så hade jag inte varit en bra förälder, eftersom jag inte är en småbarnsförälder, på dagis gjorde han saker som jag ogillade, leka, pyssla etc. När vi var tillsammans gjorde vi saker som vi båda gillade, gå ut i skogen, åka till stan och annat.
Även min väldigt barnälskade vänninna som har 5 barn (hade säkert haft en drös till om inte pappan sagt stopp ;) ). Skolade in sina barn när de var drygt ett.

Enligt dina normer, det dagiset som mitt barn gick på var ett suveränt dagis och de kompletterade mitt föräldraskap, trygg personal.

Men det du vill ha fram är att en majoritet av föräldrarna i Sverige (och i världen) är det fel på, däremot är du en som gör allt rätt eller.

En del barn behöver vänner tidigt, mitt eget barn fick sin första bästa kompis när han var 2,5 år och de lekte med varandra, inte bredvid varandra. Mitt barn behövde både vänner och sina föräldrar (ÖF var inget alternativ)

Hade min väninna varit hemma med sina barn (hon bor i USA) så hade all hennes tid, allt hennes arbete, varit förgäves, för de kvinnor som vill arbeta och använda den investering de gjort, så finns det ingen möjlighet att vara hemma flera år. Visst går det, men inte om man arbetar inom forskningen, där man måste vara på hugget hela tiden. Hade hon varit i den positionen, som hon är idag, inga problem. Men nu är hon över 50 och funderar inte på några fler barn

De har inte rätt till att vara tjänsteldig, i USA kan de sparka dig på dagen utan motivation. Ja, de har ett annat skattesystem, men när jag och min väninna räknade på det, så var det inte så mycket som skilde sig netto. Efter det de betalt försäkringar, boendekostnader och lagt undan pengar till barnens framtida college, betalat studielånen, så hade de ungefär lika mycket var som jag hade.
Sedan finns det enstaka företag och statliga / kommunal arbetsgivare som har väldigt generösa förmåner, min väninna har t.ex 5 veckors semester och 60 dagars betald sjukpenning, inte full lön med rätt OK ändå. som hon kan använda till sig själv, ta hand om en sjuk släkting eller ta hand om sjuka barn, men dessa förmåner hade hon inte när hon hade småbarn, utan de kom efter ett antal års anställning.

Sverige är en av de få länder som tillåter så lång föräldraledighet (och även då tjänsteledighet), i USA får du max (enligt lag) vara borta några månade, sedan kan du få sparken

Om du frågar dina släktingar så får du också veta att det är helt och hållet upp till arbetsgivaren, den arbetsgivaren som väninna har, har väldigt fina förmåner, men hennes förra, var det inte så. Det finns ingen federal lag som relgera detta, utan det är avtal mellan arbetsgivare och anställd, möjlgtvis vissa statliga lagar (som gäller inom staten)

Ah, det ska jag tipsa min väninna om, hon har bara bott i det där landet i 30 år så hon vet ju ingenting