• AnooYoo

    Vi finns, vi som ångrar barn

    Jeaninne skrev 2014-06-14 20:46:59 följande:
    Det där med att kvinnor ska välja karriär framför moderskap, eller i alla fall balansera dem så att barnen inte påverkar karriären och löneutvecklingen alltför mycket i negativ riktning, är ju en av feminismens hörnstenar. Det är ju därför de vill tvångsdela föräldrapenningen och vabdagarna, t.ex..



    Nej, det är för att alla ska kunna balansera föräldraskap oavsett kön.
  • AnooYoo
    Indianica skrev 2014-06-14 20:59:38 följande:
    Det stora ansvaret har man ju under en förhållandevis kort period i livet, sedan blir ungarna flygfärdiga och skaffar egna familjer och man blir inte fysiskt bunden på samma sätt som tidigare....men som förälder blir man sårbar på ett helt annat sätt än vad andra människor blir tror jag, iaf om man älskar sina barn....bara tanken på att de i framtiden skulle skadas eller dö är outhärdlig....
    Jag tycker inte att 18 år är kort under några förhållanden. Ett fängelsestraff på 18 år skulle nog inte uppfattas som kort. 18 år är jävligt länge.
  • AnooYoo

    När jag berättade för min mamma att jag inte vill ha barn tyckte hon att jag har fattat ett smart beslut. Även om hon älskar mig och min bror skulle hon inte ha skaffat oss om hon tänkt efter, och är säker på att hennes liv skulle varit lika fullt i alla fall. Det sårar inte mig. Hon fick mig och har alltid älskat och tagit hand om mig, men hon förstår att det kunde varit annorlunda.

  • AnooYoo

    Hur kan det vara så svårt att sätta sig in i att man kan ångra en situation men ändå göra det bästa av den? De som ångrar att de skaffa de barn kan ju älska barnen och ta hand om dem och samtidigt önska sig ett annat liv. jag tror inte att det är särskilt ovanligt. Har ni ingen fantasi/empati?

  • AnooYoo
    Anonym (Ja) skrev 2014-06-14 21:28:52 följande:
    Det är en sak men det var inte det som tråden gick igång på från början. 
    Spelar det ingen roll för diskussionen vad tråden handlar om nu?
  • AnooYoo
    Anonym (pojkmamma) skrev 2014-06-14 21:31:19 följande:
    Då pratar vi om situationer. Ser inte ett barn som en situation. Ett barn är något värdefullare.

    Att önska sig ett annat liv, är inte fel men är säker på att den önskan fanns redan där innan man skaffade barn. Många tror att barn förändrar direkt livet till WOW, att man får ett nytt liv men saken är att livet förblir det samma eftersom huvudpersonerna är det samma utom att ett liv tillkommer.
    Jag tycker att personer som känner så, borde försöka hitta en tid hos en psykolog och gå till grunden med dessa känslor.

    Visst jag drömmer ofta om att leva i en Teen Wolf värd och vara en varulv (utan familj) men det gör aldrig att jag ångrar min son. Att drömma och att ha fantasi är bra.
    Nu gäller det för TS att uppfostra ungen och sedan leva sin fantasi, möjligen 20 år försenat. Vad spelar tiden för roll?


    Nej, allas liv förblir inte detsamma efter att man blivit förälder. Många upplever att det blir helt annorlunda eftersom man plötsligt har ansvar för en annan människa och inte längre kan välja sitt liv bara efter sina egna behov eller önskemål. 


    Att ha ett barn man älskar men ändå ångrar att man skaffade är en situation man kan befinna sig i oavsett vilket värde du tillskriver barn. 


    Jag tycker att de som klarar att ta hand om sina barn och göra uppoffringar för dem trots sina känslor förtjänar uppmuntran och beundran, inte spott och spe. Det är en verklig uppoffring att göra allt man kan för ett barn man inte egentligen vill ha särskilt gärna. Om det bästa man vet är att leka med sand i parker klockan sju på morgonen gör man ju bara det man vill göra.

  • AnooYoo
    Indianica skrev 2014-06-14 21:38:59 följande:
    Men "tänk-om-lekar" sysslar väl de flesta med ibland? Man gör sina olika val i livet och man kunde gjort annorlunda, vem vet om de valen kunde blivit bättre eller sämre? Om jag inte hade haft barnen kanske jag haft någonslags strålande karriär, vad vet jag ,mest troligt inte, jag är ju den person jag är...och just nu finns barnen i mitt liv och mer så pass stora att de är halvberoende av  mig och om några år ser det annorlunda ut, men inte tror jag livet är dramatiskt förändrat när jag är 40 och barnen utflugna...varför skulle det vara det?
    Jag förstår ärligt talat inte hur ditt inlägg besvarar min fråga, men ja, om man väljer en sorts liv kan man fantisera om ett annat. Man kan till och med hellre vilja ha det andra, men ta sitt ansvar för de val man gjort. Det är det som är min poäng. Man kan ångra att man skaffade barn men ta hand om dem i alla fall.
  • AnooYoo
    Anonym (pojkmamma) skrev 2014-06-14 22:00:10 följande:
    Visst går det att tänka så också. Tycker att sista stycket är speciellt bra. Förstår nu lite bättre dina åsikterGlad. Ja, livet är inte bara svart och vit. Självklart borde dessa människor uppskattas för det. Tänkte inte så innan jag skrev, men tack för andra tankar Glad.

    Precis. Det mesta är i en gråzon.
  • AnooYoo
    Jonasson skrev 2014-06-14 21:59:17 följande:
    Ja stackars jäklar som måste leka i sandlådan och inte får göra precis det dom känner för och allt detta bara för att dom råkade skaffa ett barn som dom inte så gärna ville ha. Hur gick detta till? Ramlade bara grensle över någon snubbe och sedan fastnade på den stackars killen som till slut råkade komma?
    Med den fantasi du uppvisar är det väl inte så svårt att föreställa sig att det kan finnas människor som inte vet exakt hur de kommer att uppleva föräldraskapet innan det inträffar?
  • AnooYoo
    Anonym (undrande) skrev 2014-06-15 09:38:14 följande:
    Det känns som om du hänger upp en stor del av ditt resonemang kring orden "ytlig" och "ego" när det egentligen är självcentrering det handlar om. Lever du utan barn har du ständigt huvudrollen i ditt liv och du lever livet efter dina premisser och dina intressen efter att ha blivit vuxen. Den delen behöver man i olika utsträckning ge upp eller släppa på när man skaffar barn. Du väljer att behålla den och i andras resonemang så är det självcentrerat. På sätt och vis stämmer det, eller? 

    Nja. De flesta skaffar barn för att de vill ha barn. Rätt många beskriver att barnet känns som en del av dem själva, och att de känner obeskrivlig lycka över att ha barnet. Det låter inte särskilt altruistiskt det heller. 


    Självcentreringen alla har förs över till ytterligare en individ; sen har vi föräldrar som inte kan förstå varför jag inte tycker att deras barns känslor är viktigare än mina eller varför jag inte håller med om att alla barns beho alltid ska gå före alla vuxnas.

Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn