Vi finns, vi som ångrar barn

Hur kan man INTE älska sitt barn totalt obegränsat. Förstår inte hur man kan ångra sitt eget lilla barn och önska att det inte hade fötts. Det är någon störning hos dessa individer det är jag övertygad om. Någon emotionell störning.

Hur tycker du att en mor ska älska sitt barn? Med ånger och önskningar om att hennes barn aldrig vore fött! Intelligent.

Har du missat att det faktiskt råder stor arbetslöshet i Sverige..? I synnerhet bland ungdomar. Tvärtom skulle det vara mycket bättre, om unga människor - utan barn och annat att leva för - skulle kunna få en del av mammornas jobb, och kunna börja sitt vuxenliv med egen lägenhet o.s.v.. Något som inte går idag.

Ja, SÅ är det absolut. Och småbarnsåren ÄR tuffa, för vem som helst.

Jag har länge efterlyst någon form av samhällelig tjänst, som kunde underlätta för föräldrar under småbarnsåren. Detta skulle ju även stimulera barnafödandet. Folk som tvekar skulle våga föda det där tredje eller fjärde barnet... och det BEHÖVS fler (svenska) barn här i landet!

RUT finns ju nu, men problemet med det är att det ändå bara är relativt högavlönade som kan använda sig av det, eftersom det är ett AVDRAG. (Då måste ju minst en i familjen ha så hög inkomst, att beloppet man vill dra av inte är högre än den skatt man betalar.)

Jag skulle vilja se ett system där ALLA kan ansöka om ett visst antal timmars hjälp i veckan, för varje barn under en viss ålder. (Låt oss säga åtta år.) Taxan ska gå efter föräldrarnas inkomst och förmögenhet, och för de allra fattigaste ska det vara helt gratis. Samtidigt omvandlar man bidrag, Fas 3-platser, meningslösa jobbsökningskurser och andra åtgärder till fasta jobb. Finns massor av människor i olika åldrar som skulle kunna ta dessa jobb - i alla fall några timmar i veckan. Alla är förstås inte lämpliga att vara barnvakter, men de kan städa, putsa fönster, klippa gräset, tvätta och stryka, diska... Någon äldre dam kan gå med barnen till parken två timmar - och ge mamman ett par timmars välbehövlig egentid... Sådana saker betyder ENORMT mycket.

Jo, fast jag menade att en flerbarnsmamma har saker att göra ändå på dagarna, även om hon inte arbetar utanför hemmet. Så att det räcker och bli över. En ensamstående ung människa har inte det, utan det kan det lätt bli en destruktiv karusell av spela dataspel hela nätterna och sova hela dagarna. Eventuellt ta till alkohol och droger i tristessen. Komma längre och längre ifrån verkligheten. Det är inte alls någon bra början på vuxenlivet att vara obehövd!

Problemet är ju att det behöver födas fler barn - tänk på hur befolkningspyramiden ser ut! Samt att invandrare från vissa kulturer skaffar väldigt många barn, och ska vi svenskor då fortsätta med att föda mindre än två barn var, så kommer vi som folk att konkurreras ut... och det kommer snart inte längre att finnas några blonda och blåögda människor med kristen religion och västerländska värderingar i Sverige.

Dessutom är det på det personliga planet väldigt sorgligt, om människor som egentligen älskar barn och VILL ha fler barn, inte ska kunna ha det för att de inte orkar med det praktiska. (Som är jobbigt för vem som helst under småbarnsåren.) Och det kanske bara är två-tre timmars hjälp i veckan som skulle utgöra skillnaden mellan att orka ett barn till och att INTE orka. Förr i tiden födde de flesta kvinnor många fler barn än vad vi gör idag, men då hade de oftast hjälp av en gammal mormor eller farmor, eller makens ogifta syster som blivit kvar på gården, eller en lillpiga...

Fast DET säger inte den allmänna erfarenheten. Den allmänna erfarenheten säger, att det är väldigt destruktivt att leva i utanförskap och isolering som ung och ensamstående vuxen. Mycket mer skadligt än senare i livet, när man har familj och ett socialt sammanhang utanför arbetslivet, och när man i alla fall HAR bidragit till samhället med sin arbetskraft i ett antal år.

Hej och varmt välkommen till 2014!
Här i år 2014 är vi glada att meddela att barnen har två föräldrar som med fördel kan dela på ansvaret gällande barnen oavsett vilket kön föräldrarna har (ibland kan föräldrarna rent av vara fler än två eller ha samma kön, tänka sig). Vi har också länge arbetat hårt för att kvinnor ska ha samma möjligheter till arbete/karriär som männen, även när de bildar familj. Tyvärr har vi inte nåt ända fram, det finns ju alltid bakåtsträvare, men vi har ändock kommit en bra bit på väg vilket vi är glad för. (Nåja, de flesta av oss.) Vi är idag inte beroende av släktingar för att sköta barnen när föräldrarna arbetar, vi har nämligen något som kallas för förskola. Mycket praktiskt. Det finns också andra alternativ som dagmamma mm.

Idag har vi också kommit fram till att det inte finns några människoraser och att alla människor har samma värde. Vi vet också att de "blonda och blåögda svenskarna" även de från början är invandrare. Även om Sverige går under benämningen "kristet" är vi väldigt få som egentligen är kristna i egentlig benämning och vi praktiserar religionsfrihet i Sverige.

Det vi har lärt oss genom åren är att världen är i ständig förändring, så också människorna i den. Inget är konstant. Eller ja, mer än människors rädslor och förutfattade meningar om dessa förändringar. Det finns dock information att tillgå för de som är villiga att ta till sig den så ingen ska egentligen behöva vara rädd för saker i onödan.

Så återigen, varmt välkommen till 2014. Hoppas att du kommer att trivas.

Visst, men skaffar du inte barn så kommer du ju GARANTERAT inte att ha några barn - och barnbarn - som bryr sig om dig på ålderns höst. Och vem ska då göra det..? Betald personal som byts ut hela tiden..? Som många gånger är bittra för att de inte kunde bli något annat, för att de tjänar för litet, för att de inte har något framtidshopp..?

Jo, men jämnåriga och vänner och ev. syskon, dör ju de också. Eller befinner sig på SITT äldreboende och orkar inte hjälpa en med något...

Nu tänkte jag inte på att byta blöjor, direkt, då - DET bör förresten inte biologiska släktingar göra ändå. Det ska professionell personal göra. Men barnen bör se till att den gamle föräldern har det bra.

Jag åsyftade alltså inte bara det sista vårdbehövande stadiet, utan även alla år av ensamhet och otrygghet därinnan, om man inte har någon familj.

Dessutom är detta med att tänka på ålderdomen bara ett av många argument för att skaffa barn. Men jag tror inte att du förstår detta om du inte har barn, och det är inget fel i det.

Kan inte annat än att tänka på Prinsessan Lillian, som var omgiven av personer som älskade henne in i det sista, barnlös.

Det där tyckte jag dock var lite ... osant, det finns gott om intressanta människor som ändå är ensamma. Men att skaffa barn av den anledningen tycker jag låter helt sinnessjukt.

AnooYoo: jag tror tyvärr att det bara är att ge upp. Det finns otaliga inlägg som förklarar annat tankesätt när det gäller mycket men antingen så läser hon inte dem eller så har hon inte förmåga att ta till sig andras vinklar/erfarenheter över huvud taget. Kanske förstår hon den dagen hon är gammal och hennes barn och barnbarn har flyttat långt bort/har egna liv/inte bryr sig och hon sitter där ensam förutom de två pliktskylda besöken på hennes födelsedag och julafton varje år, eller ja - nästan varje år för ibland har man ju annat att göra. Hon kanske förstår när "varför ringer du aldrig?" är det första hon säger i telefonen när barnen äntligen ringer. Vi är många som sett detta på nära håll så många, många gånger men om vi haft barn hade vi tydlige förstått att vi sett i syne och är tämligen desillusionerade i vårt svammel om vänskap och självvalda kontakter genom livet.

Glad midsommar!

Ja, hon var väldigt nära sin mans brorsbarn och brorsbarnbarn. Men jag tror att det är väldigt, väldigt sällsynt, faktiskt. Vet inte ett enda sådant fall i verkligheten. 

Sedan tror jag också, att i det speciella fallet - en familj som granskas av massmedia för varje steg de tar, och diskuteras och kritiseras och hängs ut - inte skulle ha VÅGAT annat än att ta väl hand om Lilian efter Bertils död. Dessutom vilade det ett ansvar på resten av kungafamiljen för att Lilian VAR barnlös. Hon och Bertil offrade ju möjligheten att gifta sig och skaffa barn, för att rädda kungahuset om Kungen inte hade gift sig, eller inte kunnat få egna barn. I så fall var det ju nödvändigt att Bertil var fri att gifta sig med någon yngre kvinna, så att arvingar till tronen kunde födas där i stället.

Märkligt nog verkade Lilian inte ha någon kontakt med sina syskonbarn och deras barn ALLS, dock.

Jag såg förresten en film för en tid sedan, som hette "The Lonely Passion of Judith Hearne". Den handlade om ett vanligt kvinnoöde: en ensam, ogift, barnlös lite äldre kvinna (mellan 50 och 60). När hennes faster (tror jag att det var - det var den kvinnan som uppfostrat henne i alla fall) dör, blir hon helt ensam i världen. Hon bor i små uthyrningsrum, där det alltid är osäkert för hyresvärdinnan kan när som helst säga upp henne. Träffar nästan inga andra än grannarna där. Försöker försörja sig på pianolektioner, men det går "sådär".

Hon har två väninnor - det är allt. Den ena ligger för döden på ett sjukhem nu. Judith hälsar på henne, men gör bort sig på grund av att hon har med sig en flaska gin och de dricker lite för mycket. Hon blir utkörd av sjuksköterskan. Hon vet också att det var sista gången hon träffade den väninnan. 

Den andra väninnan är gift och har flera tonårsbarn. Denna väninna försöker ta sig an Judith lite, men hennes barn skrattar åt Judith. De visar så tydligt sitt förakt för henne som ensam och barnlös gammal fröken. Så Judith har inte så mycket glädje av att åka dit heller mera.

Sedan börjar en granne hos hyresvärdinnan att visa intresse för henne. Judith tror att det kanske är Kärleken som har kommit till slut... men det visar sig att denne man (som för övrigt är osnygg på flera sätt) endast är intresserad av hennes pengar, som hon har ärvt...

Judith försöker då söka gemenskap i kyrkan, som en sista utväg, men gör bort sig där också. Då tar hon till flaskan, super sig full och dansar och sjunger ensam på sitt uthyrningsrum en natt... och blir efter det vräkt, och tvungen att ge sig ut och försöka hitta något nytt ställe att bo på. Nu utan pengar också, då hon supit bort sina pianoelever och sitt arv...

OK den ekonomiska misären kan inte bli riktigt lika hemsk för en ensam kvinna i Sverige idag (å andra sidan vet vi inte hur det kommer att se ut med det sociala skyddsnätet om 30-40-50 år...), men allt annat... Jag är så glad att jag inte längre kan hamna där, på grund av att jag har barn!

Klart man kan ha vänner och älskare OCKSÅ. MEN de är inte SJÄLVKLARA, såsom en familj är. De kan alltid hitta någon som är yngre och roligare än vad man själv är... "I nöden prövas vännen", heter det ju, och under de riktigt svåra omständigheterna är det få vänner som känner sig manade att ställa upp... Särskilt inte om det drar ut under lång tid.

Jag som arbetar i vården vet ju, hur många vänner det är som hälsar på t.ex. en cancerpatient i början. Men när det drar ut på tiden, och sjukhusvistelserna blir tätare och tätare och längre och längre... och patienten allt tröttare och grinigare, magrare och mer förändrad och inte längre sig själv... så blir det ofta endast den närmaste familjen kvar till slutet.

Ok, jag förstår vad du menar. Jag håller givetvis med om att man inte kan förneka att det finns lyckliga historier. Däremot så tror jag att flertalet individer som växer upp och som inte är önskade av sina föräldrar faktiskt känner av det - jag tror helt enkelt att den stora massan av de föräldrar som ångrar sig inte förmår att ge barnen tryggheten och tålamodet eftersom man samtidigt sitter där och önskar att barnet inte hade funnits. Det är ju stundtals svårt även för de som faktiskt ville ha sina barn att uppbåda det.Det där är nog individuellt? Jag håller alltså inte med dig om att det alltid är egoistiskt. De som jag diskuterat barnfrågan med har snarare givit uttryck för att "det fanns plats för en till i vår gemenskap, vi kände att vi ville dela med oss". Hur är det egoistiskt? Okej, man kan ju argumentera för att ingen har bett om att bli född.. men det blir lite långsökt?

Sedan är det givetvis skillnad på att vara egoist och egoistiskt handlade. En egoist är någon som är hängiven sina egna intressen och eget avancemang, ofta framför andras. Jag vet inte om det är så vackert.

Till syverne och sist kan vi - även om vi människor besitter rationellt tänkande - inte bortse från att det är en djupt inprintad biologisk drift att skaffa barn. Är det den du menar ger upphov till egoistiskt handlade, att man vill sprida sina gener? I så fall kan jag till viss del förstå dig. Jag är dock inte helt övertygad eftersom människan inte helt är en slav under sina drifter, så det resonemanget haltar något.