Vi finns, vi som ångrar barn

Hur kan det vara så svårt att sätta sig in i att man kan ångra en situation men ändå göra det bästa av den? De som ångrar att de skaffa de barn kan ju älska barnen och ta hand om dem och samtidigt önska sig ett annat liv. jag tror inte att det är särskilt ovanligt. Har ni ingen fantasi/empati?

Därför att det är det tråden går ut på. Jag förstår faktiskt inte varför du diskuterar så mycket. Du har klargjort att du visst älskar ditt barn. Det finns andra i tråden som helt enkelt direkt ångrar sitt barn och inte älskar det och det är det vi diskuterar så hej då.

stackars barn! Så omoget, oansvarigt och själviskt beslut att skaffa barn om man inte innerst inne vill, "för samhällets grupptryck"? Snälla, jag har många vänner som vägrar barn, släktingar som vänner och det är fullt accepterat, både kvinnor och män. Min morbror är snart 50 och inga barn än, inte heller har han ångrat sig, han vill inte ha barn. Tycker synd om era barn, barn vet mer än va man tror så de känner på sig om de inte är älskade.. :( 

Ni som säger att ni ångrar era barn menar ni då att om ni kunde så skulle ni gå tllbaka i tiden och välja ett liv utan era barn, hm vad jag undrar är om ni verklgen skulle välja bort att få träffa era små och att aldrig få lära känna dem? Jag har så svårt att förstå att ni kan känna så, kan ni verkligen titta på era barn och ärligt säga att ni önskar att de aldrig hade födds?

Jag menar inte att vara drygeller något här utan är verkligen nyfiken på om jag har uppfattat det hela rätt?
Jag kan vara så jäkla trött på mina ungar ibland och kan tänka att det hade varit så mycket skönre om jag aldrig hade skaffat barn men aldrig att jag ångrar barne utan det är situationen jag ångrar och så fort det jobbiga har gått över så vet jag att jag är den lyckligaste människan i världen just för att dessa fyra underverk är mina.
Därför undrar jag om ni verkligen skulle vilja att barnen inte fanns om ni fick vlja om.

Mmm, men du själv är en fin och empatisk människa, full av kärlek va? 

Nej det är lång från alla som tycker att meningen med livet är att ta hand om andra. Jag skulle säga att de är i minoritet, men det är ju fint att du och andra gör det och kan sitta och kasta sten hejvilt på de som inte gör det. 

Men jag tycker det är lite bullshit alltihop, att ångra ett barn som man påstår sig älska? Jag tror faktiskt inte riktigt man vet då vad älska är.
Om jag älskar min sambo liksom, då ångrar jag väl inte att jag träffade honom? Herregud..

Visst kan det vara jobbigt med barn, men man får väl tänka efter innan då.. Många i tråden skriver ju om trasiga liv/jobbiga liv, ja då är det inte konstigt kanske att barnen inte blir speciellt välkomna.

Som sagt tror jag då att det ligger nåt annat i bakgrunden iaf.

Många i tråden som ångrat sina barn har ju själva erkänt att deras föräldrar var likadana, klart sådant "smittar" av sig!

Eller ta alla föräldrar som är värdelösa som föräldrar och kanske kör med både psykisk och fysisk misshandel, och sen är de förvånade över att barnet är så "upproriskt". Har sett det så många gånger!
Ja det är väl inte konstigt att barnet också då blir svårälskat, när det inte fått lära sig hemma vad riktig kärlek är.
Men en del kan liksom inte göra den kopplingen, de tror bara att det är något medfött fel på ungen.. Jo säkert..

Ens barn kommer till världen som ett tomt ark, du väljer ju själv vad du gör av det.. Och får även konsekvenserna av det.

Försök acceptera att det bara är du som känner dina känslor så som de känns för dig, och att andras subjektiva upplevelser av sina dito är lika verkliga för dem som dina är för dig. 

Och skriv "mitt" barn istället för "ens" när det är vad du menar. 

Har inte läst igenom tråden men ville fråga ts och ni andra som ångrar era barn, visar ni det för barnen? Vet barnen vad ni tycker? Och tycker ni inte det vore bättre att barnet/ barnen får nytt hem hos någon som vill ha barn istället?.

Jag kan inte förstå hur man kan ångra sitt barn men förnekar inte att ni finns av uppenbarliga skäl. Ni saknar helt enkelt den grundläggande föräldrainstinkten precis som asexuella saknar det sexuella behovet. Fortplantning, mat och överlevnadsinstinkterna är grundläggande hos en normal människa men många människor fattas dessa grundläggande behov. Om det är en genetisk defekt el en konsekvens av dagens moderna samhälle som urholkat vissa människor instinkter vet jag inte men ni som inte känner ngn som helst drift att skaffa avkomma: gör det inte heller. Det finns nog en anledning att inte föra era gener vidare heller så följ den "instinkten" tack, för allas skull.

En normalt funtad mamma med normala instinkter och förmåga att älska kan dock aldrig förmå sig känna ngt annat än djup kärlek och tacksamhet över sitt barn.