Vi finns, vi som ångrar barn

Men tycker du ändå inte att det är lite märkligt att både du och din mamma har känt så här inför sina barn? Jag tycker det känns som att det måste vara något mer än bara ett mysko sammanträffande..

Som sagt, eftersom moderskapet är den starkaste känslan jag haft, så är det nog ganska logiskt att jag inte kan ha ett "öppet" sinne om det här. För i och med att min son kom så inträffade något helt nytt hos mig känslomässigt.

Nej. Deras instinkt att försvara och skydda sin avkomma är dock minst lika stark. Om jag nu generalliserar. Men precis som det finns mammor som saknar den känslan dom borde ha finns det pappor som har den, det finns alltså alltid undantag.

MEN en bra pappa är bättre än en dålig mamma och en bra mamma är bättre än en dålig pappa men en bra mamma är alltid bättre än en bra pappa. Vi kvinnor har en fingertoppskänsla för barns behov och fostran som män saknar, dom kan ju dock läsa sig till mycket rent praktiskt men har det inte på naturlig väg.

Jag kan tänka mig nu att vi är på väg in i en mamma-pappa debatt också och jag vill självklart understryka att pappan är lika viktig. Ibland säkert mycket viktigare, iaf om mamman är värdelös som förälder..

Att bära sitt barn i nio månader, sen föda det och sen ge det mat för sin överlevnad med sin egna kropp, bidrar nog också till modersinstinkterna. Jag har sett hans lilla fotavtryck inuti min mage, va fan :P Det är sjukt starka känslor.

Alltså jag måste ändå försvara henne lite här, jag förstår vad hon menar.. även om det kanske låter galet.

Min sambo ser inte vårt barns behov på samma sätt som jag gör, han står liksom helt handfallen ibland när barnet gråter och han inte förstår att det är dags för mat..

Det kan ju ha att göra med att jag är den som varit ledig efter förlossningen (givetvis!!) och spenderat mest tid med barnet, och det gör honom inte till en dålig förälder!

Men ja, jag är den som har koll. Att barnet får mat på bestämda tider, vilka kläder som ska tas på, vilka grejor vi ska packa med när vi ska ut osv. Min sambo är underbar, men han "ser" liksom inte detta på samma sätt som jag, jag vet inte varför men så är det bara. Jag försöker "lära" honom men det går trögt..

Precis!! pappan är jätteviktig, ett barn behöver både en kvinnlig och manlig förebild och pappan kan vara avgörande om mamman inte är en bra mamma. Men klart som fan att vi kvinnor som faktisk SKAPAR barnet i våra kroppar och sen ammar och har det 24/7 intill oss känner av minsta ljud och rörelse som en man inte ser på samma vis och sen kaaanske det spelar roll att vi kvinnor som fostrat barn och skött hem i århundranden har det lite "i blodet" och det ändrar man inte på 20 år.

Som sagt, jag ammade ganska länge och gör det lite fortfarande nattetid.. och än så länge så är vår son ganska liten så vi har inte kommit till vab och sånt än.

Jag tror inte det gäller för en majoritet av pappor, jag talade bara om oss och försökte bara förklara VARFÖR det kan vara så.

Men jisses chilla..
Vi har inte delat 50/50 på föräldraledigheten, pga av våra jobb, men det är väl inte det vi ska debattera här?? Alla får fortfarande välja själv hur de vill göra med det.

Jag försökte inte rättfärdiga något, gav bara exempel på hur hon kanske menade.

Jag har bara sagt att jag inte förstår det, punkt.
Då jag inte är pappa så kan jag inte svara för hur en pappa känner givetvis, utan bara hur jag känner som mamma.

Fast nu pratar jag ju inte om söndermoderniserade människor som är antigenus och emot allt vad kärnfamilj heter utan om oss kvinnor som värdesätter vårt moderskap och har en naturlig fallenhet för föräldraskap.
Okej om vi säger så här. Jag kan HÖRA på mitt barns skrik vad som är problemet, om det är pga hunger, rädsla, värme o.s.v. Alla kvinnor kan inte detta men många och jag har än så länge aldrig hört om en man som kan det utan för dom är skrik ett skrik, punkt. Och det är bullshit att det är pga invanda roller. Med vårt andra barn var min man hemmapappa under FÖRSTA halvåret och jag pumpade ut mjölk som han gav i flaska. Men en dag kom jag hem till en skrikande bebis och en desperat man som prövat allt, bytt blöja, matar, vyssjat o.s.v Jag gick bara rätt fram och drog av dregglisen som hade en skavande tvättlapp i nacken. Mannen bara "hur faaaan visste du det??" "Jag hörde att han skrek pga av att något IRRITERADE så kände först om han var svettig i nacken och kände lappen och misstänkte att det var den. Min man som alltså gått hemma med barnet och flaskmatat kunde alltså fortfarande inte barnet bättre än mig. Tror du mig inte så fråga runt bland pappor om dom hör skillnad på skrik och skrik. En proffsig mamma kan till och med uppfylla barnets behov innan det ens behöver det vilket betyder att spädbarnet aldrig ens skriker.

Men ni halvbra mammor tröstar er såklart med att det är en social konstruktion och en myt att mammor är bättre på småbarn än pappor så ni har något att skylla på ;)

Jag ångrar att jag skaffade barn, men jag älskar mitt barn tillräckligt för att låta mitt barn slippa förskola innan tre års ålder.

Jag förstår inte alls hur man kan ångra sitt barn. Visst, jag förstår att man kan ångra tidpunkten då man blev gravid med barnet, att det kanske skulle ha kommit till senare, men att ångra själva barnet, individen? Så ni som ångrar era barn, kan ni verkligen se ert barn rakt i ögonen och önska att hen aldrig skulle ha blivit till? Att ni aldrig fått lära känna hen och se hen bli den individ som hen är? Jag förstår det bara inte. Det känns så hjärtlöst, så kallt. Fast jag kan ju inte veta, kan inte sätta mig in i den situationen. Jag hade själv dåliga förutsättningar när jag blev gravid med mitt barn. Jag blev oplanerat gravid, inte av slarv utan jag blev gravid trots ett dagligt intag av p-piller, har hänt flera gånger till (men då har jag gjort abort). Jag bodde i en etta med min pojkvän som jag hade bott tillsammans med i mindre än tre månader, jag studerade på gymnasiet, jag mådde psykiskt dåligt, led av många olika åkommor. Men jag lyckades ändå skapa en bra tillvaro för mitt barn, och trots allt som var så dåligt som det kunde bli när han föddes så har jag aldrig ångrat honom. Det har hänt att jag tänkt tillbaka och tänkt att det hade kunnat vara ett bättre tillfälle, jag hade som mål från början att vara färdigutbildad, ha arbetat ett bra tag, vara fri från mina psykiska problem, varit gift i minst ett år, köpt hus och mer därtill, men nu blev det inte så. Och jag är så sjukt glad över det. För annars hade aldrig det varit min son som blivit till, det hade varit en annan människa, och jag hade aldrig velat missa chansen att få träffa min son. Jag kan bara inte sätta mig in i hur någon kan se på sitt barn och ångra själva barnet... Jag har aldrig ifrågasatt och kommer aldrig att ifrågasätta om någon väljer att inte skaffa barn, det är helt upp till var och en. Det är det att man ångrar sitt barn som den individ som hen är, som jag sätter mig emot. Tycker synd om dessa barn...

I så fall kan ju jag lika gärna säga att du saknar empati och förmågan att tänka dig in i andra människors situationer och har svårt med det här att dina känslor inte gäller för andra.

Förstå mig rätt, jag kan inte heller riktigt föreställa mig hur det är att känna som flera här i tråden beskrivit(där jag faktiskt inte ser någon anledning till oro bara för att de ångrar livet med barn), det gör inte att jag tror att de är sjuka, dåliga föräldrar eller att det inte går att känna så.
Mina känslor gäller inte för andra, det behöver inte vara något fel i det och jag kan respektera det.

Förresten så kan jag lite tänka mig in i situationen. Min mamma önskar att hon aldrig skaffat barn, däremot ångar hon inte mig i sig. Inte märkte jag heller av det som barn, inte känner jag mig mindre älskad eller värdefull eller sårad på grund av den vetskapen och min mamma är nog den mest "normala" person jag känner.

Fy så ledsen jag blir av att människor ångrar sina barn! Asså herregud vilken värld vi lever i! Tänk att ha föräldrar som ångrar mig! Vet inte vad jag skulle gjort då! Barn är det finaste man kan få! Så ledsen jag blir! Stackars barnen!

Älskar ni era barn??!!!

Kan förstå att det finns dom som ångar sina barn. Lika mycket sonats man ja. Ångra att man i te skaffade barn alls el inte fick tidigare i livet.

Man kan ångra alla sina beslut...

Däremot tycker jag synd om barnen som faktiskt har föräldrar som ångrar sig... Det märks... Och det är den värsta känslan man kan ha...