Ia84 skrev 2014-06-23 21:11:34 följande:
Vad sa dina nära när du var gravid sist då Bella? Positivt tjat eller negativt?
Mina föräldrar fick veta för en dryg vecka sedan, dem har inte vetat något innan men de har fört det på tal om att vi bör börja i tid osv men jag har bara velat avsluta samtalet då. Min mamma hade nämligen svårt att bli gravid så hon har många gånger sagt att det kan ju vara ärftligt, vet dock inte om det är det är en ärftlighet. De försökte länge innan de fick mig med hjälp av något liknande pergotime tror jag, när de skulle försöka med nr 2 gick de längre, till insemination. Det känns skönt att dem vet om det, de tycker inte jag behöver vara orolig, finns ju många sätt att få barn på nu för tiden o det är ju inget uppenbart fel på oss. De hade anat att vi försöker. Inga andra än min familj vet o tror inte vi kommer berätta för några fler heller. Många vänner frågar o det är jobbigt, jag är nästan den enda som inte har barn. Om inte gyn kan hjälpa mig o de vill skicka mig för ivf så funderar jag att istället innan ivf söka mig till den privatläkare mamma gick till, han är fortfarande verksam o ska vara väldigt duktig, skadar ju inte iaf.
Får nog göra ett besök på Apoteket.
Eller hur känns det ibland som att ens lyckliga vänner som faktiskt lyckats få barn inte kan fatta att alla har det inte lika lätt. Önskar att folk kunde tänka sig efter en extra gång innan de tar upp en sån fråga, menar att egentligen, vad har de att göra med om man har en unge på väg eller inte.
Tänkte att vad roligt om ni skulle vända er till samma läkare, då skulle han ha hjälpt två generationer i samma familj att få barn, så gulligt och speciellt på något sätt.
När jag var gravid var det delade reaktioner, vi berättade i vecka 10 och min mamma blev jätteglad, men hon är speciell, hon verkade veta vad som skulle hända hela tiden, hon förberedde mig nästan för det, sa från början att jag ska passa på att njuta, att saker händer osv. Men hon föredrar rent generellt att anta det värsta och hoppas på det bästa. Det var min mormor och morfar som var det största helvetet, de hade verkligen 1000 frågor och behandlade mig som om jag vore handikappad. Fick inte gå upp ur soffan för att hämta en macka ens, var hemskt. Näst värst var svärföräldrarna, när vi berättade om att vi skulle få barn började de tjata om hur fantastiskt det var att de äntligen skulle bli farföräldrar, deras barnbarn, hur de skulle passa den osv. Inte minsta lilla grattis ni ska bli föräldrar utan bara grattis till oss, vi ska bli farmor och farfar. Reaktionen från min makes farmor och farfar var visserligen liten underhållande med, de ifrågasatte varför, vi kommer ju ändå inte vara gifta livet ut.