Vi som är i v.40+

40+3 idag.. Är mitt tredje barn och första kom 38+4 och med andra började värkarna 40+4..

Blir jättebesviken varje morgon när man vaknar och bara "nähä.. Inte i natt heller..."

Samma här! Detta är mitt andra, min första kom på 40+5 men vattnet gick på 40+2 .. Det var dock 8 år sedan, men denna är fixerad iaf enligt bm, men det betyder ju ingenting!

Men det är ju ändå nånting. Trycket från bebisen kan ju hjälpa till i öppningsskedet.

Min första startade också med vattenavgång

Nu sa min barnmorska att det är så gott om platts i bäcknet att bebisen inte kan sjunka ner och fastna utan kraftiga värkar. Den åker liksom bara upp igen trots att jag har massor av sammandragningar. Vart rekomenderad promenader för att hjälpa bebisen neråt. Känner att det trycker på medans jag går och en stund efteråt men sen är trycket borta igen.

Jag är så less på att inte orka någonting. Dör av tristess här hemma men jag orkar nätt och jämt med mina små promenader.

Hej på er.

Jag är på 40+5 idag. De första två kom på 41+2 resp 40+5. Orkar inget och det är hur tråkigt som helst att bara vänta. Vad gör ni för att få tiden att gå?

Hej Mrs K!

Idag har vi varit på stranden en timme med våra barn. Det va jätteskönt att bada. Jag älskar verligen att bada. Men sen har jag i princip gråtit av utmattning resten av dagen..

Jag går mest runt och gnäller, skriker på barnen, vattnar trädgården och mig själv för att inte dö av värmeslag, gnäller och skriker lite till. Stackars min familj...

Skönt att bebisen mår bra men synd att det inte fanns en liten anledning till en igångsättning..

I morgon ska jag ringa till ultraljudsmottagningen för att få tid för överburenhetskontroll. Hade aldrig trott att jag skulle behöva det.. Är ju helt stört att gå längre för varje graviditet.. Lär den ju ta ännu längre tid sen när det väl startar också.. Blä! Extra gnällig idag!

En timme på stranden är bra jobbat. Jag klarar knappt av stranden just nu eftersom jag måste ha stödstrumpor och inte ens kan doppa fötterna. Har kört vattenspridare här hemma för barnen.

Känner så väl igen det där. Man orkar en stund och sedan totalt haveri och man blir gnällig och orkar inte ens med sig själv, än mindre barnen. Måste ändå erkänna att jag blir lite stärkt av att läsa det du skriver för jag känner att jag inte är ensam.

Jag har sammandragningar till och från varje dag och vid två tillfällen har jag haft lite förvärkar som jag trott var början på något men inte då. Så nu börjar det kännas lite hopplöst.

Håller tummar och tår för att vi snart ska få träffa de små liven på utsidan av magen.

Inatt var jag nästan säker på att det hade satt igång. Hade några riktigt onda värkar och vid tvåtiden funderade jag på att väcka mannen. Tänkte att det kanske va lika bra att försöka sova lite till för att vara så utvilad som möjligt. Men så hände inget mer.. Vaknade en timme senare utan så mycket som en sammandragning och fortfarande helt lugnt.. Skit!!!

Nu har jag dessutom blivit runtslussad över hela södersjukhuset för att få en tid för överburenhetskontroll. När jag till sist verkar ha fått rätt nummer efter ett antal olika telefonköer så har den avdelningen bara telefontid mellan 15-16:30..