• Anonym (Mamma)

    Min 11 åriga dotter trodde hon var gravid, men jag sa inget....

    Usch det här är lite pinsamt och jobbigt att skriva om, men jag tar och gör det ändå i anonymitet.

    Min dotter är 11 år gammal och har en pojkvän. För en tid sedan berättade hon att de hade hånglat för första gången men utan kondom. Blev lite ställd av det hon sa men fnissade lite inombords över hennes missuppfattning av kondomens egentliga funktion.

    En vecka efteråt säger hon "mamma vet du, jag tror jag är gravid för vi hade ingen kondom när vi hånglade och jag känner mig väldigt konstig i magen". Jag tyckte det var så gulligt av henne att säga så, så jag sa "jadå gumman du är säkert gravid och snart blir jag mormor". Sen var det inget mer med den diskussionen. Två månader efter, vilket inträffade förra veckan, kommer hon hem med en Åhlénspåse i handen. Jag frågar nyfiken vad hon har köpt och då visar hon mig ett par bebisstrumpor och en bebis body. "Är det till lill-grisen i magen?" frågar jag med helt älskvärt. Jag tyckte det var så gulligt av henne att köpa det så jag gav henne en kram och puss på huvudet.
    Under hela den här veckan har hon emellertid konstant pratat om bebisen i sin mage, vad han/hon ska heta och hon har frågat mig om hur ont det gör att förlösa ett barn. Igår började jag däremot känna oro. Jag har hela tiden tänkt att hon bara skojat med mig eller att hon bara haft önsketankar om en bebis, av den anledningen har jag tyckt att det varit väldigt gulligt av henne. Men jag har ju aldrig direkt tänkt på att hon verkligen TROR att hon är gravid för så vitt jag vet har hon inte ens fått sin första mens (om hon inte undanhållit det för mig). Igår förklarade jag för henne att hon faktiskt inte är gravid och att hon måste sluta inbilla sig om det om det nu är så att hon faktiskt tror att hon är gravid. Hon undrade då varför hon hade ont i magen första dagen hon berättade det och jag förklarade för henne att det kanske bara var fråga om en orolig mage och inget annat just den dagen. Detta krossade henne så hårt att hon konstant gråtit hela natten. Jag mår så dåligt för att hon mår dåligt. Jag kanske borde förklarat för henne från första dagen hon uttryckte sina misstankar om graviditeten , eller i vart fall senast då hon kom hem med babykläder från Åhléns. Men som sagt, jag trodde hon bara hade önsketankar, vilket barn ofta har.

    Nu sitter hon ute på verandan. Hon har inte pratat något alls, utan hon tittar bara ut och är allmänt ledsen och sur. Usch....jag skäms. Jag vet inte hur jag ska prata med henne om detta.

  • Svar på tråden Min 11 åriga dotter trodde hon var gravid, men jag sa inget....
  • denimbee

    Omn ts dotter fått mens så borde ts veta det. Jag menar hur ska dottern annars veta vad hon ska göra när hon får mens, vart hon får bindor/trosskydd från. Jag kan bara utgå från mig själv, mamma köpte bindor till mig när jag var i den åldern.

  • Hannah76

    Ni verkar rätt dysfunktionella. Låter som o du behöver gå en föräldrakurs eller vända dig till soc för stöd i din föräldraroll. Och ditt barn borde få prata med någon som kan guida henne miliser.

    Nej det är inte normalt att tycka att det är gulligt när en elvaåring kommer o pratar om användande/icke användande av kondomer!

    Fy fan. Jag hoppas det hör är en trolltråd skapat av ett pervo.

  • sisley
    Michelle 341 skrev 2014-07-27 22:35:45 följande:

    Men va?! Skojjar du?

    Jämför du alkohol och bilkörning med det mest oskyldiga som finns: Barns förälskelse.

    Det ÄR ju precis så rosenskimrande och oskyldigt som det ska. Ja var jättekär massor av gånger som barn, skrev kärleksbrev till pojkarna som jag sprutade parfym på och hånglade till musik på flickrummet. Vi hade hångelhörna på discona och dansade tryckare till backstreet boys. Gjorde man slut var man hjärtekrossad -en dag. Sen hade man funnit en ny förälskelse ;)

    Ett förhållande mellan barn är inte alls som mellan vuxna, det är mkt enklare hos barn. Och barnen leker faktisk även bilkörning och andra vuxengrejer också.

    På vilket sätt kan man förbjuda barn från att kyssas och vara förälskade då? Och VARFÖR bör vi skydda dom från kärlek?!


    Philanthropy skrev 2014-07-27 23:06:20 följande:

    Word. Har oerhört svårt att förstå hur man kan se på dessa totalt okomplicerade och kravlösa förhållandena barn har som någonting negativt. Jossan får gärna förklara närmare hur hångel är synonymt med förtärande av alkohol...


    Håller med och ser också fram emot Jossans förklaring.
  • Anonym (info)

    De flesta 11åringar idag vet nog hur barn blir till, på ett ungefär i alla fall, även om det givetvis alltid finns undantag. (Min 5åring vet tex, på hans nivå)
    Jag tror att risken är stor att hon menar att de faktiskt haft sex även om hon benämner det som "hångel". Tillräckligt stor risk för att ta det på allvar i alla fall!!! 
    Du måste reda ut vad som verkligen hänt här och hur mycket kunskap hon har. Prata med henne, ensam, och skit i att det känns pinsamt. Låna böcker från biblioteket annars om det visar sig att hon har så pass stora kunskapsluckor och du inte känner dig bekväm med att informera henne. Superviktigt att hon får den här informationen nu när hon går i de här tankarna.

    Sen är det lätt att vara efterklok och gasta om att du gjort fel som inte gett henne denna kunskap, och att det var fel att behandla henne som en 3åring som leker att hon har en bebis i magen. Hon är ändå 11år! Jag hade kanske förstått din "lek" om hon varit just 3år, men inte nu. Det är bara så fel... så fel. Stackars tjej. 
    Men det hoppas jag att du förstår nu.  

  • katastrofplantagen
    Anonym (Mamma) skrev 2014-07-26 09:34:11 följande:
    Det är just det jag inte vet. Jag har aldrig pratat med henne om det. Det har känts väldigt konstigt för mig att prata om det just för att jag alltid sett henne som min lilla flicka.
    Kära du, då är det dags att förklara det i stora drag för henne nu. Jag kan förstå att ämnet kan kännas svårt. Jag har själv tacklat detta med bonusen och min dotter på tre. Jag börjar tidigt så att ämnet ska bli normalt att prata om. Inte krystat och pinsamt. Se det som en biologisk vetenskap och var noga att förklara att det inte är något barn sysslar med samt skydd.
  • Lexiie
    Nyfiken gul skrev 2014-07-26 20:59:02 följande:
    Alltså jag blir lite bestört när alla anser det självklart att en 11-åring vet hur ett barn blir till. 

    nej alla vet inte det! 

    Det brister i sexualundervisningen i skolan, det är väldigt lite av skolans tid som ägnas åt den upplysningen, högst någon timma av ett ämne som är viktigt genom hela livet.  (men traggla matte kan man göra i skolan i minst 12 år ...) 

    Alla barn utvecklas också olika och tar till sig information på olika sätt - det har väl VI vuxna här i tråden högst påtagligt bevisat, hur många minns exakt vad skolan sa om sex, mens och pubertet?  Hur många HADE ens sexualundervisning?   

    Det är inte bättre i skolan idag. 

    Det finns många barn som i 11-års åldern fortfarande anser att prinsessor och Barbie är högsta hobbyintresset eller som ägnar sig helhjärtat åt ridning, gymnastik eller fotboll.  Som sorterar bort informationen om pubertet och som på fullaste allvar tycker att pojkar är skitäckligt och inte vill höra talas om att man en dag får mens och bröst.  Och som kanske till och med gömmer sig i barnsliga kläder och pyjamas med Hello Kitty.  
    Och som garanterat tycker sexualkunskapen i skolan är riktigt pinsam, inte deltar i den, inte lyssnar osv..   Där når inte kunskapen fram . 

    Herregud det finns vuxna människor som absolut vet vad en kondom är men som inte har den blekaste aning om hur den ska användas.  Läs gravidforumet för i jösse namn! 

    Hur kan man då begära att en 11-åring plötsligt ska vara medveten och uppdaterad och upplärd? 

    och vem ska ge den informationen när det finns så många okunniga vuxna?
    Flera tummar upp! 
  • Anonym (Jossan)

    Hon pratade om förberedande inför vuxenvärlden och då undrade jag helt enkelt var gränsen går, vad är okej att dra in i barndomen och vad är inte. Förstår ju att det är en enorm skillnad men tycker att "barn ska hångla på för att förbereda sig inför att få sitt hjärta krossat i framtiden" var en konstig ursäkt.

  • Philanthropy
    Anonym (Jossan) skrev 2014-07-28 23:03:41 följande:

    Hon pratade om förberedande inför vuxenvärlden och då undrade jag helt enkelt var gränsen går, vad är okej att dra in i barndomen och vad är inte. Förstår ju att det är en enorm skillnad men tycker att "barn ska hångla på för att förbereda sig inför att få sitt hjärta krossat i framtiden" var en konstig ursäkt.


    Du måste ju ändå tycka hångel och kyssar är skadligt på något vis för 11-åriga par att syssla med eftersom du kom på att jämföra med alkohol?
  • Michelle 341
    Anonym (Jossan) skrev 2014-07-28 23:03:41 följande:

    Hon pratade om förberedande inför vuxenvärlden och då undrade jag helt enkelt var gränsen går, vad är okej att dra in i barndomen och vad är inte. Förstår ju att det är en enorm skillnad men tycker att "barn ska hångla på för att förbereda sig inför att få sitt hjärta krossat i framtiden" var en konstig ursäkt.


    Fast nu plockade du ut en mening ur ett sammanhang. Jag menar att hela barndomen går ut på att förberedas inför vuxenvärlden och det står jag för. Barn som lever i en skyddad bomullsvärld är de som blir olyckliga och tar livet av sig när dom kommer ut i den riktiga världen. Att ha och mista pojkvänner och vanliga vänner och få uppleva och hantera alla känslor inom det spektrumet så som kärlek, svek, hjättesorg, nyförälskelse, ilska och skratt är det som som lär oss livet. Att tillåta barnet/tonåringen få uppleva känslor i sin barndom är jätteviktigt eftersom det ger oss föräldrar chansen att guida, trösta och bearbeta dessa känslor så barnet växer upp till en psysikt stabil person som lärt sig hur man hanterar med och motgång och kan handskas med känslor.
  • Hannah76

    Om man har en 11 åring som inte vet hur barn blir till så tycker jag att man som förälder har missat något stort. Funkar inte att skylla på sexualundervisningen i skolan - som förälder har du ansvar att lära ditt barn viktiga saker. Kan man inte prata med sitt barn så tar man till hjälp. Skrämmande att inte kunna prata med sitt bRn om detta, hur ska man då kunna prata med sitt barn när denne är tonåring?

  • Anonym (Z)
    Michelle 341 skrev 2014-07-29 07:58:13 följande:
    Fast nu plockade du ut en mening ur ett sammanhang. Jag menar att hela barndomen går ut på att förberedas inför vuxenvärlden och det står jag för. Barn som lever i en skyddad bomullsvärld är de som blir olyckliga och tar livet av sig när dom kommer ut i den riktiga världen. Att ha och mista pojkvänner och vanliga vänner och få uppleva och hantera alla känslor inom det spektrumet så som kärlek, svek, hjättesorg, nyförälskelse, ilska och skratt är det som som lär oss livet. Att tillåta barnet/tonåringen få uppleva känslor i sin barndom är jätteviktigt eftersom det ger oss föräldrar chansen att guida, trösta och bearbeta dessa känslor så barnet växer upp till en psysikt stabil person som lärt sig hur man hanterar med och motgång och kan handskas med känslor.
  • Ogago

    När jag var liten och ville prata om nåt jag funderade på med nån vuxen och pappa eller mamma bara skojade bort det - jag upplevde det oerhört kränkande. Det hände att jag inte alls förlät dom för det.

    Jag tänkte att vuxna kan man inte prata med, och det kom att inkludera lärare, kurator, vuxen släkting eller vem som helst som är vuxen. Vuxna gick inte att lita på, av vuxna riskerar man att bli hånad och bortskojad. Och kränkt.

    Jag löste mina problem genom att gå till biblioteket och läsa. Speciellt en bibliotekarie plockade fram böcker åt mej utan att fråga nåt.

    Aldrig att jag ville utsätta mej för nån mer kränkning av nån vuxen. När jag blir vuxen, tänkte jag, ska jag aldrig skratta åt ett barn.

    Kära TS, jag tror inte att hon förlåter dej i det första taget. du måste ha hjälp av någon annan. Vad säger flickans pappa om det hela? Kan han hjälpa till att normalisera situationen? Kan pappa (inte du!) ta med henne till en barnkurator så hon kan prata av sej där, fråga det vad hon vill veta om, och känna sej trygg därefter? Kanske få en läkarundersökning som kan bekräfta en graviditet eller lugna henne på den punkten?

    Jag tror att du måste låta henne umgås med hennes pappa mera så hon kan återfå tilliten till vuxna. Du är inte bra för henne.

Svar på tråden Min 11 åriga dotter trodde hon var gravid, men jag sa inget....