Introvert bonusmamma

Du skriver att du inte riktigt kan vara dig själv omkring barnen. Varför kan du inte det? Det är något du bör fundera över och ta tag i. Naturligtvis tar det en massa energi från dig att inte kunna slappna av och vara dig själv. Du kanske är en person som faktiskt HAR behov av att vara själv och ladda men kanske handlar en större elle mindre del av det egentligen om att du inte är dig själv och "förställer dig" hela tiden, inte bara när det handlar om hans barn utan även i t ex arbetet?

Om du funderar på samboskap så är det inte säkert att det är kört. Du ser framför dig en situation där du ständigt ska sugas ut på energi 7 dagar i veckan och aldrig få ladda batterierna eftersom barnen finns där i princip alltid. Kanske skulle det vara en fördel ändå och energiåtgången skulle kanske inte alls bli så stor som du befarar? Som det är nu är du "gäst" på besök på helgen. Flyttar du in så blir du en del i familjen och får en vardag vilket bara det kan bli enlättnad. Dessutom så skrev du att barnen är ganska små, vilket innebär att de går och lägger sig på kvällarna och då får du och mannen egentid i åtminstone någon/några timmar varje kväll.

Jag tror ändå att du kanske behöver arbeta med dig själv och reda ut om du skulle kunna komma tillrätta med saker och ting som gör att du dräneras så på energi och behöver så mycket vila och egentid. kanske är det bara så du är eller så kanske jag inte är helt fel ute som tänker att din energi ofta går ut pga att du antingen förställer dig i olika sammanhang eller har någon sorts social prestationsångest/låg själv känsla som gör att du känner att du måste prestera i olika sammanhang.

TS jag tycker du resonerar klokt som inte bara flyttar in och hoppas att det ska lösa sig. Som du känner nu tycker jag absolut inte ni ska flytta ihop innan ni hittat en bra lösning som du tror kommer att fungera bra för dig, ex liten egen övernattningslägenhet eller egen avskild del av bostaden. Jag tror att det finns stor risk att ert förhållande spricker om du tvingar dig att kompromissa för mycket med dina känslor och ditt behov av egen tid.

Vad hindrar att ni fortsätter som särbo? Kanske ni kan flytta närmare varandra men fortfarande ha varsin bostad?

Jag förstår din känsla TS. Jag har också stort behov av att vara ifred och »göra mitt«. En man med småbarn hade jag aldrig blivit ihop med. Nu var de 10 och 14 och det var verkligen i minsta laget...

De flyttade in till mig. Fördelen är att jag bor STORT om man ser till hela »gården« och är väldigt mycket ute och håller på med min hobby/sport.
Nu är de 4 år äldre och de ska inte längre bo varannan vecka då de inte orkar hattandet längre. Men medans de bodde här varannan vecka så sågs vi kanske nån timme eller två om dagen. Inte det minsta betungande. Och vissa veckor när jag hade extra mycket på jobb, tävlingar etc så sågs vi knappt alls. Visserligen drabbar det även relationen lite men är alternativet att man ska vara särbos så ses man ju definitivt ännu mindre.

Nu vet jag inte om stort hus är nåt alternativ för er? Har du hobbies borta från hemmet? Det jag vill säga är att man kan få vara i fred ÄVEN fast man är flera i hemmet. Det gäller bara att omständigheterna är de rätta. Halvliten lägenhet är kanske inte det som funkar för dig (hade aldrig funkat för mig).

Tack! Jag drömmer egentligen om att dela vardagen med en man, inte att vara särbo. Idealet vore att hitta en man utan barn så jag kunde få ha min egen tid i mitt hem tillsammans med min partner, ha tid med honom på egen hand men också för mig själv. Nu är det inte så enkelt då jag verkligen gillar och älskar denna man. Och han har barn. Jag har inget emot dem utan tycker om dem, men det är bara så tungt då jag helst vill vara ensam (eller med min partner).

I dagsläget så ska vi vara särbo. Men jag funderar om jag vill leva ett särboliv i längden. Jag skulle gärna dela allt med en man, men jag har insett att jag inte orkar dela livet med en man med barn. Och det är länge innan hans barn flyttar hemifrån. Det är väl snarast det jag funderar över. Om det är värt att ha så lite tid med sin partner som jag har eller om jag borde överväga hitta en annan man. Men det vill jag ju inte heller....vill ju ha honom. Besvärligt!

Kanske man kan vänja sig vid att det är stökigt, att det är andra runt en hela tiden och att inte ha någon ensamtid egentligen vare sig för sig själv eller med sin partner. Men det är besvärligt då jag som person trivs i ensamhet och inte vill ha människor runt mig. Egentligen är det bara min partner jag orkar och vill ha runt mig en längre tid.