Anonym (går det?)

Äldre 1 Aug 10:04

61 svar

Introvert bonusmamma

Jag är tillsammans med en man som har barn. De är hos honom största delen av tiden, bara en helg per månad hos mamman på grund av att hon flyttat till en annan del av landet och har ny familj där. Vi trivs alla tillsammans, barnen gillar mig och jag gillar dem överlag. Vi har varit tillsammans i två år. Vi bor inte tillsammans, ännu.

Problemet är att jag är van att vara ensam och ha tid för mig själv, lugn och ro. Jag behöver det för att må bra. Jag är en introvert person helt enkelt som undviker att umgås för mycket och för ofta. Efter en jobbdag så vill jag vara själv då det tar på mina krafter att vara social hela dagarna och jag behöver återhämta mig.

Jag älskar min partner och skulle vilja ha ett liv tillsammans med honom men jag vet inte hur man ska hitta lösningar på mitt problem - nämligen att jag tycker det är så tungt att ha hans barn runt mig hela tiden. Att aldrig få lugn och ro när jag är hos dem. Att i princip aldrig kunna vara ensam med min partner. Visst är det roligt med barnen men de tar all min energi och efter en jobbvecka är jag helt slut och behöver samla min energi, inte förlora ännu mera energi.

Det känns med andra ord som att min energi tar slut när jag tillbringar mina helger hos dem. Jag skulle behöva ladda då med energi efter en jobbvecka. Finns det någon annan i min situation som är introvert, vill ha lugn och ro men som har en partner som har barnen ofta. Hur har ni löst det? I detta läge känns särbo som en lösning men lite tråkig lösning för oss båda då både han och jag vill vara tillsammans mer och även barnen gillar mig och vill ha mig i sitt liv. Jag gillar dem också men jag är inte avslappnad på det viset jag skulle önska med dem vilket gör att de tar mer energi än jag orkar med alla gånger.

Ibland funderar jag på att göra slut men det känns inte bra heller då jag verkligen vill ha denna man i mitt liv. Hans barn är små så det tar länge innan de flyttar hemifrån. Jag har inga barn och vill inte ha heller, just på grund av att jag inte vill ha det ansvaret och att jag behöver ha mycket tid på egen hand. Jag tror inte han heller förstår hur jobbigt detta är för mig. Dels min introverta läggning, men också det att jag inte är 100 % avslappnad och mig själv när barnen är med (vilket de är största delen av tiden). Att vara tillsammans med min partner tar ingen energi av mig, han är en som jag kan vara tillsammans med hur mycket som helst, men då ensam helst.

Anonym (går det?) Trådstartaren

Äldre 4 Aug 22:57

#31

Överväldigad skrev 2014-08-04 22:50:26 följande:

Men det fanns ju flera bra förslag här i tråden - inget som skulle kunna funka för dig? Det gör en ju nästan lite ledsen...

Jag tar tacksamt emot alla tips och begrundar dem.

Överväldigad

Äldre 4 Aug 23:14

#32

Anonym (går det?) skrev 2014-08-04 22:57:40 följande:

Jag tar tacksamt emot alla tips och begrundar dem.

Hoppas du/ni hittar en väg! : )

Anonym (acc)

Äldre 5 Aug 11:08

#33

Anonym (går det?) skrev 2014-08-04 22:44:56 följande:

Tack! Jag drömmer egentligen om att dela vardagen med en man, inte att vara särbo. Idealet vore att hitta en man utan barn så jag kunde få ha min egen tid i mitt hem tillsammans med min partner, ha tid med honom på egen hand men också för mig själv. Nu är det inte så enkelt då jag verkligen gillar och älskar denna man. Och han har barn. Jag har inget emot dem utan tycker om dem, men det är bara så tungt då jag helst vill vara ensam (eller med min partner).

I dagsläget så ska vi vara särbo. Men jag funderar om jag vill leva ett särboliv i längden. Jag skulle gärna dela allt med en man, men jag har insett att jag inte orkar dela livet med en man med barn. Och det är länge innan hans barn flyttar hemifrån. Det är väl snarast det jag funderar över. Om det är värt att ha så lite tid med sin partner som jag har eller om jag borde överväga hitta en annan man. Men det vill jag ju inte heller....vill ju ha honom. Besvärligt!

Kanske man kan vänja sig vid att det är stökigt, att det är andra runt en hela tiden och att inte ha någon ensamtid egentligen vare sig för sig själv eller med sin partner. Men det är besvärligt då jag som person trivs i ensamhet och inte vill ha människor runt mig. Egentligen är det bara min partner jag orkar och vill ha runt mig en längre tid.

Fast en man utan egna barn kanske vill ha barn med dig och det vill du ju inte heller? Det är svårt att hitta någon som "har allt" menar jag :)

Jag kan tänka mig att om ni tar saker i lugn och ro så kan du gradvis komma att "tåla" längre stunder med barnen och behöva kortare stunder utan dem, dels för att du vänjer dig men också för att du lär känna barnen och då kanske blir mindre känslig för att de är där. Om du funkar så. Men jag tror att det är viktigt att du inte pressar dig för snabbt för då kan du komma att irritera dig på barnen istället och då blir effekten motsatt, att det blir jobbigare för dig (och för barnen förstås!) att du är där.

Ungefär hur gamla är barnen? Ungar som mår bra och utvecklas som de ska börjar ju vistas mindre och mindre tid hemma åtminstone kring när de blir tonåringar menar jag. De behöver ju inte hinna flytta hemifrån för att det ska bli längre stunder av lugn och ro. Även om man inte kan räkna med att det är lugnt hemma med ett par tonåringar förstås :) det kan vara värre kaos än med småbarn av och till. Men över en längre period, totalt, är ju tonåringar hemma mindre och kräver mindre passning än småbarn.

Ess

Äldre 6 Aug 09:39

#34

Anonym (går det?) skrev 2014-08-04 22:49:22 följande:

Jag skulle i så fall flytta in till dem....men det räcker en helg för att jag ska känna en längtan till mig och min lägenhet. En längtan efter tystnaden och lugn och ro. Jag skulle så önska jag vore en mer utåtriktad person, en som inte har problem med att ha folk runt mig. Tyvärr har jag lite gett upp tanken att jag skulle gilla det. Nu hoppas jag bara på att tiden gör det lättare att ständigt ha hans barn med. Att kunna andas, hitta möjligheter att göra något på egen hand. Som sagt så gillar jag dem....men jag gillar också mina vänner och min släkt och familj...jag skulle inte orka ha dem runt mig länge heller....efter några timmar vill jag hem till mig och ensamheten och lugnet där också....Det gäller alltså alla människor, inte bara hans barn.

För det första, flytta INTE IN hos dem.
Är det aktuellt att flytta ihop så skaffa ett gemensamt boende som ni båda valt, och som uppfyller era behov. Tex ditt så att du kan dra dig undan, utan att behöva sitta på sängen.

Det låter som att du är lite samma personlighet som jag är, och jag vande mig aldrig vid att ha hans barn där. Dom kom ändå bara vh och på lov. Men det var skit jobbigt, det var som gäster som stannade förlänge. Man blev liksom inte kvitt dem när man tyckte det var dags att dom skulle gå hem.
Men det var inte så himla länge jag behövde stå ut innan dom fyllde 18 och började hälsa på några timmar istället.

Utan Barn

Äldre 6 Aug 09:58

#35

Anonym (går det?) skrev 2014-08-04 22:49:22 följande:

Jag skulle i så fall flytta in till dem....men det räcker en helg för att jag ska känna en längtan till mig och min lägenhet. En längtan efter tystnaden och lugn och ro. Jag skulle så önska jag vore en mer utåtriktad person, en som inte har problem med att ha folk runt mig. Tyvärr har jag lite gett upp tanken att jag skulle gilla det. Nu hoppas jag bara på att tiden gör det lättare att ständigt ha hans barn med. Att kunna andas, hitta möjligheter att göra något på egen hand. Som sagt så gillar jag dem....men jag gillar också mina vänner och min släkt och familj...jag skulle inte orka ha dem runt mig länge heller....efter några timmar vill jag hem till mig och ensamheten och lugnet där också....Det gäller alltså alla människor, inte bara hans barn.

Men VARFÖR skulle ni inte skaffa nytt gemensamt? Är det något speciellt och unikt med det boende de har som gör att du skulle flytta in där?

Anonym (går det?) Trådstartaren

Äldre 6 Aug 10:04

#36

Ess skrev 2014-08-06 09:39:29 följande:

För det första, flytta INTE IN hos dem.
Är det aktuellt att flytta ihop så skaffa ett gemensamt boende som ni båda valt, och som uppfyller era behov. Tex ditt så att du kan dra dig undan, utan att behöva sitta på sängen.

Det låter som att du är lite samma personlighet som jag är, och jag vande mig aldrig vid att ha hans barn där. Dom kom ändå bara vh och på lov. Men det var skit jobbigt, det var som gäster som stannade förlänge. Man blev liksom inte kvitt dem när man tyckte det var dags att dom skulle gå hem.
Men det var inte så himla länge jag behövde stå ut innan dom fyllde 18 och började hälsa på några timmar istället.

Det är uteslutet att de flyttar någon annanstans. Det är ett hus som gått i arv i flera generationer, även om det är ganska litet. Så nej, det vet jag att de inte vill flytta och det känns fel att jag skulle kräva det också. Det skulle vara lättare om vi kunde flytta men jag vet att det inte är en möjlighet i detta fall. Just nu känns det som att jag inte har nånstans att ta vägen där och jag skäms lite för att stänga in mig också då jag är så sällan där och ju är som en gäst på ett sätt. Vilken gäst stänger in sig i ett rum då hon är på besök tänker jag?

Det skulle vara om vi gjorde en hörna i sovrummet enkom för mig, men barnen springer i alla rum ändå och så hörs de ju ändå även om jag låser in mig. Det är väl känslan jag har att det inte är mitt hem, dvs jag kan inte vara avslappnad när barnen är där som gör mig så utmattad. Att man hela tiden är lite "spänd"....svårt att förklara. Det går bra när barnen är hos sin mamma de få gånger de är där. Då kan jag koppla av och vara naturlig som jag är med min partner då det är han och jag bara, eller då jag är ensam. Det känns väldigt tungt för mig.

Anonym (går det?) Trådstartaren

Äldre 6 Aug 10:06

#37

Anonym (acc) skrev 2014-08-05 11:08:41 följande:

Fast en man utan egna barn kanske vill ha barn med dig och det vill du ju inte heller? Det är svårt att hitta någon som "har allt" menar jag :)

Jag kan tänka mig att om ni tar saker i lugn och ro så kan du gradvis komma att "tåla" längre stunder med barnen och behöva kortare stunder utan dem, dels för att du vänjer dig men också för att du lär känna barnen och då kanske blir mindre känslig för att de är där. Om du funkar så. Men jag tror att det är viktigt att du inte pressar dig för snabbt för då kan du komma att irritera dig på barnen istället och då blir effekten motsatt, att det blir jobbigare för dig (och för barnen förstås!) att du är där.

Ungefär hur gamla är barnen? Ungar som mår bra och utvecklas som de ska börjar ju vistas mindre och mindre tid hemma åtminstone kring när de blir tonåringar menar jag. De behöver ju inte hinna flytta hemifrån för att det ska bli längre stunder av lugn och ro. Även om man inte kan räkna med att det är lugnt hemma med ett par tonåringar förstås :) det kan vara värre kaos än med småbarn av och till. Men över en längre period, totalt, är ju tonåringar hemma mindre och kräver mindre passning än småbarn.

Jag är rädd att jag aldrig kommer att vänja mig vid att ha dem runt mig på det viset då alla människor tar min energi utom min partner. Jag känner varje gång stor ångest då jag åker till dem på grund av detta. Ångesten bär jag inom mig under hela helgen och den lättar först i bilen då jag får köra hem till mig igen. Säkert svårt att förstå för personer som är utåtriktade och sociala.

Brumma

Äldre 6 Aug 10:09

#38

Anonym (går det?) skrev 2014-08-06 10:04:13 följande:

Det är uteslutet att de flyttar någon annanstans. Det är ett hus som gått i arv i flera generationer, även om det är ganska litet. Så nej, det vet jag att de inte vill flytta och det känns fel att jag skulle kräva det också. Det skulle vara lättare om vi kunde flytta men jag vet att det inte är en möjlighet i detta fall. Just nu känns det som att jag inte har nånstans att ta vägen där och jag skäms lite för att stänga in mig också då jag är så sällan där och ju är som en gäst på ett sätt. Vilken gäst stänger in sig i ett rum då hon är på besök tänker jag?

Det skulle vara om vi gjorde en hörna i sovrummet enkom för mig, men barnen springer i alla rum ändå och så hörs de ju ändå även om jag låser in mig. Det är väl känslan jag har att det inte är mitt hem, dvs jag kan inte vara avslappnad när barnen är där som gör mig så utmattad. Att man hela tiden är lite "spänd"....svårt att förklara. Det går bra när barnen är hos sin mamma de få gånger de är där. Då kan jag koppla av och vara naturlig som jag är med min partner då det är han och jag bara, eller då jag är ensam. Det känns väldigt tungt för mig.

Jag flyttade in hos min man... Jag älskade redan då hans dotter och hon var bara där vh. Ändå så funkade det inte utan jag fortsatte känna mig som gäst i hans hem. Det var ju fortfarande mest hans möbler, han som valt tapeter osv. Det slutade med att vi flyttade till ett gemensamt boende som vi gjorde till VÅRT.

Jag hade i din situation, med de behoven du har av ensamhet, inte flyttat in utan att ha en övernattningslägenhet som bara var min..

Utan Barn

Äldre 6 Aug 11:02

#39

Anonym (går det?) skrev 2014-08-06 10:06:48 följande:

Jag är rädd att jag aldrig kommer att vänja mig vid att ha dem runt mig på det viset då alla människor tar min energi utom min partner. Jag känner varje gång stor ångest då jag åker till dem på grund av detta. Ångesten bär jag inom mig under hela helgen och den lättar först i bilen då jag får köra hem till mig igen. Säkert svårt att förstå för personer som är utåtriktade och sociala.

Det hör du ju själv... Om du känner så för en helg så tror jag faktiskt att det, under de omständigheter som råder, inte att du kommer vänja dig.

Ditt behov av att vara i fred förstår jag fullt även om du kanske är ännu mer så än vad jag är. Det är också därför jag inte tror du kommer vänja dig. Jag är en bra bit över 40 och har inte blivit annorlunda vad gäller mitt behov av personlig sfär, som man kanske kan kalla det om man inte vill kalla det för att man är stundtals asocial.

Anonym (Ella)

Äldre 6 Aug 11:19

#40

Jag är introvert, och bonusmamma åt ett barn. Vi flyttade ihop i princip direkt. Bonusbarnet hade inget regelbundet schema utan kom när han kände för det. Han var lite äldre, och skötte sig själv men eftersom vi bodde i en etta så blev hans närvaro påtaglig ändå.

Så här tio år senare så känner jag ju att det har gått bra. Men de första åren var ett riktigt helvete. Vi flyttade till trea efter ett år och då blev det lite bättre men inte bra. Bra blev det när barnet blev större och jag lärde mig att sätta min gränser även med honom.

Skulle det dock ha handlat om mer än ett bonusbarn, eller om han hade varit yngre hade vi aldrig klarat det. Min sambo är mitt livs kärlek, men det hade inte gått.

Om ni väljer att flytta ihop så är det viktigt att din sambo är införstådd med hur introverta personer fungerar och vilka behov just du har. Jag skulle rekomendera att det finns en plats som är bara din i huset dit du kan dra dig tillbaka vid behov.
Min partner är oerhört förstående inför mina behov och ser till att åka iväg med barnen med jämna mellanrum så att jag får vara helt ensam i några dygn.

Introvert bonusmamma

INNEHÅLL