Introvert bonusmamma

Jag har ett hopp om att det kommer att ändra sig vartefter vi lär känna varandra ännu mer. Men i och med att jag ändå är där så sällan (kanske två tre gånger per månad då barnen är där) så känns det som att vi börjar från noll varje gång jag kommer dit. Eller rättare sagt JAG börjar om från noll med dem. Känner mig lite obekväm, lite osäker....trivs inte. Längtar tills de går och lägger sig.

Jag funderar om det skulle ändras om jag började tänka mer positivt. Att det är roligt att ha dem runt mig istället för hur tungt jag tycker att det är. Men inom mig finns ändå alltid en längtan bort, en längtan efter ensamtid med partnern, en längtan att kunna vara totalt avslappnad tror jag...eller jag är rädd för att jag alltid kommer att sakna det och längta efter det. Hur många år kan det ta?

Nu vet jag inte hur det ser ut i trädgården, vad du har för hobby osv. Men jag funderar på en friggebod där du kan vara ifred och utföra din hobby vad det nu är. Då finns du hos dem men kan dra dig undan när det blir för mycket. På detta sätt blir du mer hemma i huset men har ditt eget också.

Nu vet jag inte hur det ser ut i trädgården, vad du har för hobby osv. Men jag funderar på en friggebod där du kan vara ifred och utföra din hobby vad det nu är. Då finns du hos dem men kan dra dig undan när det blir för mycket. På detta sätt blir du mer hemma i huset men har ditt eget också.

Efter vad jag förstår så har inte mannen och du pratat så ingående om ditt problem. Du skriver att:

"Jag tror inte han heller förstår hur jobbigt detta är för mig. Dels min introverta läggning, men också det att jag inte är 100 % avslappnad och mig själv när barnen är med"

" Jag känner varje gång stor ångest då jag åker till dem på grund av detta. Ångesten bär jag inom mig under hela helgen och den lättar först i bilen då jag får köra hem till mig igen"

Jag tror att det är väldigt viktigt att han fullt ut förstår vidden av ditt problem, eftersom det kommer att påverka både hans och barnens liv också. Om han inte är fullt medveten om hur du mår med barnen omkring dig, och vilket stort behov du har av att kunna få dra dig undan och vara ostörd på en alldeles egen plats, så bör han ju få veta det.

Hur länge har ni varit tillsammans?

Hinner inte läsa alla svar och hinner bara skriva kort

TS det tar ungefär 2 år innan alla inblandade funnit sin plats och är lika avslappnande med varandra som de är själva. Ni gillar varandra, det är bra början. Visst kommer det bli jobbigt i början men du kan ju börja så smått och vara där mer och mer och din kille måste ta ett stort lass i detta då det är HANS barn, inte dina hur mycket du än tycker om dem.

Han måste se till att du får din lugn och ro, att barnen lär sig att du kanske måste vara i sovrummet ensam i kanske 30 min när du kommer från jobbet. Han får ta med dem ut minst en dag på helgen åtminstone 3 timmar så du får vara ensam hemma om du behöver osv.

I två år. Jag har berättat åt honom hur jag känner och hur jag är men jag tror inte han fullt ut förstår hur jobbigt jag tycker det kan vara. Jag grämer mig redan flera dagar på förhand då jag ska dit och vara där en helg. Det är svårt att själv veta exakt orsaken då jag tycker om barnen och inte har problem med dem men det måste vara känslan av att aldrig kunna få vara avslappnad och att jag hela tiden känner mig en aning spänd och onaturlig. Ibland går det riktigt bra då jag är där, ibland längtar jag hem mycket.

Låter som jag känner mig. Då kommer ändå min mans barn HIT till vår lgh, (vi bor ihop min man och jag) Det blir ändå stelt och konstigt.

Mitt förslag är att OM du ska flytta in där så ska du får göra om så mycket som du vill (nästan, barnens rum är ju deras) eftersom huset är hans.

En friggebod borde det gå att ordna iaf till dig, alt en övernattningslgh som någon skrev. Kanske bättre med övernattningslgh på ett sätt, OM det inte fungerar kan du flytta dit medan du letar bostad.
Man får också hyra ut sin lgh i  månader för att provbo. Om du hyr ut men inte står ut efter 1-lite mindre än 3 månader så måste inte din hyresgäst få 3 mån uppsägningstid alt så avtalar ni om kortare tid.
Om ni ska klara detta måste du kunna få dra dig undan när du vill och behöver.

Tyvärr tror jag det bästa för dig är att vara särbo och ses när du orkar eller att du hittar en man utan barn.

Vet han om att du vill åka hem ibland nästan genast när du kommit? När  han är barnfri, umgås ni då bara ni? Hur gamla är barnen? (ska kolla vad du skrivit tidigare och se om du redan skrivit det) Kan de vara ensamma hemma om ni åker iväg eller måste de ha barnvakt? Kan barnen vara hos far/morföräldrar ibland så ni får egen tid?
Kan i skaffa barnvakt ibland så ni kan gå ut på tu man hand.

Hur det går är avhängigt hur ni hanterar detta och största lasset måste han dra, han måste förstå att hur du mår är lika viktigt som hur alla andra mår.

Men som sagt, jag tror inte du kommer att må bra av detta.

TS jag har läst allt du har skrivit nu och nej, jag tror inte alls på detta förhållandet. Jag har samma känslor som du ibland och då är det mina EGNA barn jag har omkring mig och de är dessutom tonåringar!

Det tar två år av ihopboende och vardag sägs det innan man är helt ok med varandra och då är det två som VILL bo ihop och som inte blir trött av att ha dem omkring sig.

Har du en depression kanske? Jag frågar för att jag har fått det och känner samma som du i mångt och mycket. D vitaminbrist kan ge samma symptom. Eller har det alltid varit så att du blivit helt urlakad av att ha mycket folk omkring dig?

Jag har alltid varit så här sedan jag var barn. Har aldrig trivts med folk omkring mig, endast familjen och haft endast en nära vän under åren, inte samma men vännen har växlat genom livet. Idag har jag knappt någon nära vän, det skulle vara min partner då. Någon ytlig bekant som jag göra något med ibland och hon är lika som jag så vi förstår om vi inte vill göra saker och då vi ses så ses vi bara en stund.

Hej ts! Mitt råd är att dra dig ur förhållandet. Det är jättekrävande att vara tillsammans med en man med barn när man behöver mycket lugn och ro och space (jag är också sån) och ni har ju inte ens någon barnfri tid ihop! Det kommer du behöva för att tanka energi och vårda relationen. Nej spring