PernillaW82

Äldre 7 Sep 21:55

72 svar

Ni adopterade vuxna!

Ni adopterade vuxna, hur ser er relation ut till era adoptivföräldrar i vuxen ålder?
Jag adopterades, svenskadopterades 1982, är alltså idag 32år gammal.
Har vuxit upp med foster syskon & en lillebror som adoptiv föräldrarna till slut fick efter att försökt bli gravida i många långa år.
Har idag själv 3 egna barn & sambo, vi har ett bra liv!

Däremot har jag sedan över ett år tillbaka ingen kontakt med mina adoptiv föräldrar längre. Pga att min adoptiv mamma inte fick styra & ställa som hon ville i min familj. Dessutom har hon försökt att förstöra förhållandet mellan mig & min sambo, av ngn andledning tål hon inte honom har aldrig gjort. Detta har hon tydligt visat genom att baktala honom & med hela sitt kroppsspråk.

När jag sa ifrån till henne, rejält, har hon sedan dess total ignorerat oss. Hon har gjort sina fula försök att kontakta mig men tydligt visat att hon avskyr min sambo. Och han har inte gjort det minsta fel!
Tex skickade hon ett julkort i julas adresserat till alla i familjen förutom min sambo!

Min adoptiv pappa vinkar & hälsar när man möter honom, stannar & pratar typ väder & vind med min sambo när de springer på varann men inte mer än så.....men alltid ngt.

Min adoptiv mamma har alltid varit en sådan som vet allt om allt & kan allt bäst, allt ska vara enl hennes regler annars är man inte ens vatten värd. Vet hur mkt jag tassade på tå kring henne som liten bara för att vara henne till lags. Jag kan räkna på en hand hur många ggr hon sagt att hon älskar mig under mina 32år.

I tonåren var jag väl lite av en rebell, men inte mer än normalt, då hotade hon med att hitta ett annat hem till mig om jag inte skärpte till mig eller om det inte passade! Det var ju det sista jag som adopterad behövde höra, det är ngt som faktiskt etsat sig fast i min själ för resten av mitt liv. Precis som att jag var ngt att ha när det var på hennes premisser & villkor - men inte annars. Man kan säga att det knappast rört sig om ovillkorlig kärlek.! Utan allt har varit på hennes villkor.

För lite över ett år sedan fick jag nog av henne & sa att jag inte vill ha ngt med henne att göra så länge hon beter sig illa - hon försökte även dra med sig andra släktingar- hennes ena syster har väl gått med i hennes allians - och kör på samma sätt. De kan inte ens säga hej eller lyfta upp handen när man möts.
Istället är det kalla blickar & tisslande & tasslande.......
Efter 31år är man bara en påse skit & barnbarnen är ju stora nu så de klarar hon sig utan har jag hört henne uttrycka sig via säkra källor.

Det är tydligen mig det inte går att prata med, jag är dramatisk & överdriver & lyssnar inte......det går tydligen inte att resonera med mig.

Till saken hör att jag försökt prata med henne, gick hem dit, men fick då höra att det var deras hem & jag var inte välkommen att dyka upp där hursomhelst & de bestämde vad som skulle diskuteras i deras hem & inte & fick en dörr ingensmälld i ansiktet.

Min pappa ser genuint ledsen ut när man springer på honom, men ändå gör han inget för att förändra situationen - feg. Han har iofs alltid varit som en toffel inför henne.

Jag skulle ALDRIG ge upp mina barn aldrig & skulle aldrig säga eller agera på detta sätt emot dem NEVER.!

Jag känner att jag försökt lösa detta men eftersom jag blivit avvisad då har jag lagt ner. Nu säger mina äldsta barn att de saknar sin MORFAR!
Vad hade nu gjort i det här läget.? Jag vet inte varken ut eller in - vet bara att jag knappast kan betyda speciellt mkt för dem eftersom de så lättvindigt slutat bry sig totalt & avvisat mig när jag försökt lösa allt detta, det är så mkt mer än jag beskrivit här, detta är bara i stora drag - hon har gjort mkt mer än såhär.

Tex förlöjligar hon gärna mig eller hånar mig endast för att trycka ner mig, har jag gjort ngt bra är det alltid någon annan som gjort det bättre, har jag ny hårfärg är det alltid ngn annan som klär bättre i den färgen osv, har jag blivit befordrad på jobbet är det alltid ngn annan som förtjänar det mer osv osv.

Vad är det för fel på henne och vad hade ni gjort i det här läget?

Anonym (Tråkigt)

Äldre 13 Oct 20:09

#31

Litet My skrev 2014-10-13 01:39:19 följande:

Anonym(tråkigt): Det kanske inte är så okomplicerat som du vill få det att framstå som?

Det är bara till att boka en flygbiljett och sätta sig på nästa plan, det fina i kråksången när man lever i ett fritt samhälle.

Blir nästan illamående av åsikterna som adopterade vädrar i den här tråden om att deras adoptivföräldrar är hemska och egoistiska trots att de älskar sitt adoptivbarn. Om man som adoptivbarn har vuxit upp i ett hem präglat av våld, sexuellt utnyttjande eller psykisk misshandel så förstår jag om man är besviken och arg. Men det är jävligt respektlöst att sitta och kasta skit på de adoptivföräldrar som uppenbarligen älskar sitt adoptivbarn och gett barnet exakt samma uppväxt som vilket barn som helst. Att vara medveten om att ens föräldrar älskar en och samtidigt säga att man själv inte älskar dom, utan att man istället älskar någon främmande kärring i ett annat land som övergav en som spädbarn.

Litet My

Äldre 13 Oct 20:27

#32

Anonym(Tråkigt): Och vad vet du om vad deras adoptivföräldrar gjort/gör? Och nej det är inte bara att boka en biljett till ett land dit man förmodligen varken går flytta, kan språket, kan kulturen mm. Om du istället för att sitta som anonym och läsa in något som djävulen läser in Bibeln och ser vad som står (både här men även i andra forum) så får du in det mesta av psykiskt misshandel, sexuella övergrepp, våld osv. Barn slutar inte älska sina föräldrar i första taget vare dig de är adopterade eller "hemmagjorda".

Litet My

Äldre 13 Oct 20:33

#33

Anonym(jag): 3-4 gånger fler tar livet av sig av adopterade jämfört med svenskfödda barn vill jag minnas att jag läste senast. Vad tror du det beror på? Jag vet inte hur många adopterade du lyssnat till, själv har jag nog fått ett 50 tal historier berättade för mig av adopterade som farit väldigt illa och då mycket pga adoptivföräldrarna, rasism finns förvisso med men inte alls i så stor utsträckning man kan tro. Hur livet blivit utan adoptionen är nog väldigt individuellt men i många fall är det kidnappade barn, sålda, bortlurade eller där de biologiska föräldrarna kommit för att hämta dem efter en tid men då är barnen redan borta. Många barn försvinner under mystiska omständigheter som ett resultat av att adopterbara barn är en stor bristvara.

Anonym (Höst 2014)

Äldre 13 Oct 20:51

#34

Anonym (Tråkigt) skrev 2014-10-13 20:09:23 följande:

Det är bara till att boka en flygbiljett och sätta sig på nästa plan, det fina i kråksången när man lever i ett fritt samhälle.

Blir nästan illamående av åsikterna som adopterade vädrar i den här tråden om att deras adoptivföräldrar är hemska och egoistiska trots att de älskar sitt adoptivbarn. Om man som adoptivbarn har vuxit upp i ett hem präglat av våld, sexuellt utnyttjande eller psykisk misshandel så förstår jag om man är besviken och arg. Men det är jävligt respektlöst att sitta och kasta skit på de adoptivföräldrar som uppenbarligen älskar sitt adoptivbarn och gett barnet exakt samma uppväxt som vilket barn som helst. Att vara medveten om att ens föräldrar älskar en och samtidigt säga att man själv inte älskar dom, utan att man istället älskar någon främmande kärring i ett annat land som övergav en som spädbarn.

Vem är du & säga att alla adoptiv föräldrar älskar sina barn?! Det är väl en sak att säga det - men faktiskt en helt annan att visa det!

Jag tycker du är en hemskt sorglig människa, stackars dig!

Anonym (adopterad)

Äldre 13 Oct 21:36

#35

Anonym (Tråkigt) skrev 2014-10-13 20:09:23 följande:

Det är bara till att boka en flygbiljett och sätta sig på nästa plan, det fina i kråksången när man lever i ett fritt samhälle.

Blir nästan illamående av åsikterna som adopterade vädrar i den här tråden om att deras adoptivföräldrar är hemska och egoistiska trots att de älskar sitt adoptivbarn. Om man som adoptivbarn har vuxit upp i ett hem präglat av våld, sexuellt utnyttjande eller psykisk misshandel så förstår jag om man är besviken och arg. Men det är jävligt respektlöst att sitta och kasta skit på de adoptivföräldrar som uppenbarligen älskar sitt adoptivbarn och gett barnet exakt samma uppväxt som vilket barn som helst. Att vara medveten om att ens föräldrar älskar en och samtidigt säga att man själv inte älskar dom, utan att man istället älskar någon främmande kärring i ett annat land som övergav en som spädbarn.

1. Sluta referera till vuxna människor som barn. Detta är inte en fråga om barns frigörelse eller uppgörelse med sina föräldrar. Detta är en fråga om ett globalt fenomen, om politik och psykologi.
2. Att resonera som du och många fler med dig är att säga till en sjuk person att hens lidande är mindre värt, då de flesta trots allt är friska.

Grow a heart, will you. Or a brain. Please.

Anonym (Tråkigt)

Äldre 13 Oct 22:26

#36

Litet My skrev 2014-10-13 20:27:16 följande:

Anonym(Tråkigt): Och vad vet du om vad deras adoptivföräldrar gjort/gör? Och nej det är inte bara att boka en biljett till ett land dit man förmodligen varken går flytta, kan språket, kan kulturen mm. Om du istället för att sitta som anonym och läsa in något som djävulen läser in Bibeln och ser vad som står (både här men även i andra forum) så får du in det mesta av psykiskt misshandel, sexuella övergrepp, våld osv. Barn slutar inte älska sina föräldrar i första taget vare dig de är adopterade eller "hemmagjorda".

Om man inte ens kan kulturen så är det inte särskilt rimligt att referera till landet som "sitt land som man blivit stulen ifrån". Är det så hemskt här så är det som sagt bara till att åka härifrån och inte komma tillbaka, gnällkärringar har vi tillräckligt av.

Jag tror säkert att det finns adoptivföräldrar som missköter sin uppfostran, precis som det finns biologiska föräldrar som missköter sin. Jag skuldbelägger inte adoptivbarn som blivit illa behandlade och därav är arga på sina adoptivföräldrar.

Det jag blev irriterad över var personen som skrev att den insåg att dennes föräldrar älskade denne, samtidigt som personen själv inte älskade föräldrarna samt ansåg att de var själviska och elaka för att de adopterat henne. Riktigt jävla otacksamt och kallt att uttrycka sig på det viset.

Litet My

Äldre 13 Oct 22:34

#37

Anonym(tråkigt): Ett hett tips är att ta reda på lite fakta istället för att "tro" en hel massa. Det blir liksom lite enklare att föra en dialog då. Uppenbart är att din "kunskap" har enorma brister. Varför har adoptivbarn en "plikt" att vara tacksamma att ha blivit adopterade? Det är ju knappast deras val att bli uppryckta med rötterna och dragna över halva jordklotet. Tacksamhet för åtminstone mig är något som kommer inifrån, inte något som kan "avkrävas" mig.

Anonym (adopterad)

Äldre 13 Oct 22:46

#38

Anonym (Tråkigt) skrev 2014-10-13 22:26:29 följande:

Om man inte ens kan kulturen så är det inte särskilt rimligt att referera till landet som "sitt land som man blivit stulen ifrån". Är det så hemskt här så är det som sagt bara till att åka härifrån och inte komma tillbaka, gnällkärringar har vi tillräckligt av.

Jag tror säkert att det finns adoptivföräldrar som missköter sin uppfostran, precis som det finns biologiska föräldrar som missköter sin. Jag skuldbelägger inte adoptivbarn som blivit illa behandlade och därav är arga på sina adoptivföräldrar.

Det jag blev irriterad över var personen som skrev att den insåg att dennes föräldrar älskade denne, samtidigt som personen själv inte älskade föräldrarna samt ansåg att de var själviska och elaka för att de adopterat henne. Riktigt jävla otacksamt och kallt att uttrycka sig på det viset.

Så om en adoption inte skötts enligt lag och ett barn på felaktiga grunder förts utomlands så är det inte fråga om stöld? Och nej - många av oss är kanske inte förankrade i kulturen i våra ursprungsländer, men samtidigt går knappt en dag utan att den - för oss oftast ganska okända kulturen - tillskrivs oss endast på basis av vårt utseende; ett utseende som för oss icke-vita adopterade är det som står emellan oss och ett fullkomligt tillhörande i detta så fria land.

Det jag utläser av TS beskrivning av sin mor är en narcissistisk person; en personlighetstyp som inte verkar alltför ovanlig i adoptivförälderkretsar. Har det att göra med att en ofrivillig barnlöshet genererar en viss självupptagenhet? Att man tack vare en social utredning har svart på vitt att man är en "lämplig" förälder och därmed är mindre benägen att ta emot goda råd och hjälp? Att genom att ta emot ett barn som man inte själv fött tenderar att objektifiera barnet och se det mer som en docka, en älskad men likväl främmande förlängning av en själv?

Psykologi är en komplex sak och dina aningens empatilösa och förenklade sanningar och lösningar ger intryck av en person som kanske inte har förmågan att förstå sig på psykologins komplexitet. Nu är det dock inte en kandidatexamen i psykologi som krävs för att uttala sig i Familjeliv om ting man är mindre insatt i, men en skopa vanligt hyfs och en tesked inlevelseförmåga och kanske ett kryddmått ödmjukhet vore klädsamt.

Anonym (Tråkigt)

Äldre 13 Oct 22:49

#39

Litet My skrev 2014-10-13 22:34:45 följande:

Anonym(tråkigt): Ett hett tips är att ta reda på lite fakta istället för att "tro" en hel massa. Det blir liksom lite enklare att föra en dialog då. Uppenbart är att din "kunskap" har enorma brister. Varför har adoptivbarn en "plikt" att vara tacksamma att ha blivit adopterade? Det är ju knappast deras val att bli uppryckta med rötterna och dragna över halva jordklotet. Tacksamhet för åtminstone mig är något som kommer inifrån, inte något som kan "avkrävas" mig.

Menar inte att adoptivbarnen skall vara tacksamma för att de blivit adopterade, men tacksamma för att de blivit väl behandlade av sina föräldrar precis som barn med sina biologiska föräldrar. Min mor (biologisk mor) har varit väldigt kärleksfull mot mig vilket är något man inte kan säga om min far och för hennes kärlek är jag tacksam.

Det hade varit extremt respektlöst och vidrigt att säga att jag inte älskar henne och att hon är en självisk idiot. Att du ens försvarar TS är makalöst.

Sedan kan man åtminstone skatta sig själv lycklig att man kommit till ett av de tryggaste länderna i världen istället för att växa upp i fattig slum på andra sidan jordklotet.

(Jag har varit i ett förhållande med en adopterad tjej så helt okunnig är jag inte.)

Litet My

Äldre 13 Oct 23:09

#40

Anonym(tråkigt): Att ha varit ihop med en adopterad tjej, vad säger det? Ingenting egentligen. Om du läser TS och de andra historierna här, på vilket sätt ser du det kärleksfulla att behandla sina barn så? Återigen, inget barn adopterat eller ej slutar älska sina föräldrar över en eftermiddag eller över småsaker. Det skall väldigt mycket till. Varför skulle man prompt växt upp i en fattig slum bara för att man är adopterad? Finns inget som tyder på att man måste det. Vara för att man i Sverige kan erbjuda en högre matriell standard är det inte på något sätt synonymt med lycka och samhörighet.

Ni adopterade vuxna!

INNEHÅLL