• PernillaW82

    Ni adopterade vuxna!

    Ni adopterade vuxna, hur ser er relation ut till era adoptivföräldrar i vuxen ålder?
    Jag adopterades, svenskadopterades 1982, är alltså idag 32år gammal.
    Har vuxit upp med foster syskon & en lillebror som adoptiv föräldrarna till slut fick efter att försökt bli gravida i många långa år.
    Har idag själv 3 egna barn & sambo, vi har ett bra liv!

    Däremot har jag sedan över ett år tillbaka ingen kontakt med mina adoptiv föräldrar längre. Pga att min adoptiv mamma inte fick styra & ställa som hon ville i min familj. Dessutom har hon försökt att förstöra förhållandet mellan mig & min sambo, av ngn andledning tål hon inte honom har aldrig gjort. Detta har hon tydligt visat genom att baktala honom & med hela sitt kroppsspråk.

    När jag sa ifrån till henne, rejält, har hon sedan dess total ignorerat oss. Hon har gjort sina fula försök att kontakta mig men tydligt visat att hon avskyr min sambo. Och han har inte gjort det minsta fel!
    Tex skickade hon ett julkort i julas adresserat till alla i familjen förutom min sambo!

    Min adoptiv pappa vinkar & hälsar när man möter honom, stannar & pratar typ väder & vind med min sambo när de springer på varann men inte mer än så.....men alltid ngt.

    Min adoptiv mamma har alltid varit en sådan som vet allt om allt & kan allt bäst, allt ska vara enl hennes regler annars är man inte ens vatten värd. Vet hur mkt jag tassade på tå kring henne som liten bara för att vara henne till lags. Jag kan räkna på en hand hur många ggr hon sagt att hon älskar mig under mina 32år.

    I tonåren var jag väl lite av en rebell, men inte mer än normalt, då hotade hon med att hitta ett annat hem till mig om jag inte skärpte till mig eller om det inte passade! Det var ju det sista jag som adopterad behövde höra, det är ngt som faktiskt etsat sig fast i min själ för resten av mitt liv. Precis som att jag var ngt att ha när det var på hennes premisser & villkor - men inte annars. Man kan säga att det knappast rört sig om ovillkorlig kärlek.! Utan allt har varit på hennes villkor.

    För lite över ett år sedan fick jag nog av henne & sa att jag inte vill ha ngt med henne att göra så länge hon beter sig illa - hon försökte även dra med sig andra släktingar- hennes ena syster har väl gått med i hennes allians - och kör på samma sätt. De kan inte ens säga hej eller lyfta upp handen när man möts.
    Istället är det kalla blickar & tisslande & tasslande.......
    Efter 31år är man bara en påse skit & barnbarnen är ju stora nu så de klarar hon sig utan har jag hört henne uttrycka sig via säkra källor.

    Det är tydligen mig det inte går att prata med, jag är dramatisk & överdriver & lyssnar inte......det går tydligen inte att resonera med mig.

    Till saken hör att jag försökt prata med henne, gick hem dit, men fick då höra att det var deras hem & jag var inte välkommen att dyka upp där hursomhelst & de bestämde vad som skulle diskuteras i deras hem & inte & fick en dörr ingensmälld i ansiktet.

    Min pappa ser genuint ledsen ut när man springer på honom, men ändå gör han inget för att förändra situationen - feg. Han har iofs alltid varit som en toffel inför henne.

    Jag skulle ALDRIG ge upp mina barn aldrig & skulle aldrig säga eller agera på detta sätt emot dem NEVER.!

    Jag känner att jag försökt lösa detta men eftersom jag blivit avvisad då har jag lagt ner. Nu säger mina äldsta barn att de saknar sin MORFAR!
    Vad hade nu gjort i det här läget.? Jag vet inte varken ut eller in - vet bara att jag knappast kan betyda speciellt mkt för dem eftersom de så lättvindigt slutat bry sig totalt & avvisat mig när jag försökt lösa allt detta, det är så mkt mer än jag beskrivit här, detta är bara i stora drag - hon har gjort mkt mer än såhär.

    Tex förlöjligar hon gärna mig eller hånar mig endast för att trycka ner mig, har jag gjort ngt bra är det alltid någon annan som gjort det bättre, har jag ny hårfärg är det alltid ngn annan som klär bättre i den färgen osv, har jag blivit befordrad på jobbet är det alltid ngn annan som förtjänar det mer osv osv.

    Vad är det för fel på henne och vad hade ni gjort i det här läget?

  • Svar på tråden Ni adopterade vuxna!
  • Anonym (Tråkigt)

    Vad negativa alla verkar vara till sina adoptivföräldrar. Hoppas att era erfarenheter är undantagen som bekräftar regeln om att adoptivbarn oftast har det rätt bra i Sverige.

  • AdoptionSucks
    Anonym (Tråkigt) skrev 2014-10-12 09:57:17 följande:

    Vad negativa alla verkar vara till sina adoptivföräldrar. Hoppas att era erfarenheter är undantagen som bekräftar regeln om att adoptivbarn oftast har det rätt bra i Sverige.


    Vem vill bli bestulen på identitet? Ursprung? Genetik och biologi?

    Det finns en anledning till varför program som "Spårlöst" finns i ett 20-tal länder. ÄNTLIGEN får vi adopterade få säga vårt. Visa hur vi känner och vad vi vill och hade velat från början.

    En som adopterar gör det av egoistiska skäl. Inte för att "rädda ett barn från ett barnhem".
    Jag hade mycket hellre bott kvar på det barnhem jag bodde på. Det är bara från bra barnhem barn bli adopterade. Sådana barnhem som har kontakt med adoptionsförrättare.
    Jag hade mycket hellre velat växa upp i MITT land, med folk som ser ut som jag, och som pratar mitt hemspråk. Maten, kulturen, ALLT!

    Adoptioner är åt helvete fel!

    Fast ännu värre är det med embryoadoptioner och IVF med okända donatorer.
    Det är SÅ JÄVLA EGOISTISKT så jag KRÄKS!
    Vart tänker man på det ofödda barnets bästa? Barnets rätt till sitt ursprung?
    FY FAN vad denna värld är åt helvete! Och TVI åt alla egoistjävlar!
  • Litet My

    Anonym(Tråkigt): Vad tillför du själv med den kommentaren? Och vem är du att döma andra pga de inte haft förmånen att bli lika "lyckliga" som du? Hur bra man nu kan må när man kläcker såna kommentarer.

  • Anonym (Jag)
    Anonym (Anonym) skrev 2014-09-23 17:32:42 följande:

    Är född på 80-talet och adopterades som väldigt liten från Asien.

    För det första vill jag säga att jag aldrig någonsin har sett mina föräldrar som "adoptivföräldrar". De har varit mina föräldrar. Punkt.

    Min relation till dem har alltid varit och är fortfarande mycket bra och kärleksfull. Jag är numera vuxen och gift men min man och jag umgås ofta och mycket med mina föräldrar. 

    Jag är adopterad men har kanske aldrig riktigt sett mig själv som just adopterad. Jag är uppvuxen i en vanlig svenssonfamilj, som åkte på solsemester en gång om året, åt tacos på fredagar och körde Volvo. Jag har haft närvarande och engagerade föräldrar. 

    Jag är min biologiska mamma evigt tacksam för att hon valde att adoptera bort mig. Tack vare det beslutet har jag fått växa upp i en kärleksfull familj i en trygg miljö, jag har fått en högskoleutbildning och jag har fått se världen. 


    Exakt så för mig med. Jag har en jättenära relation till min familj och har aldrig sett den som annorlunda mot andra familjer. Tror att det kan ha att göra med att ingen har gjort det i min omgivning heller, vare sig släkt/familj eller vänner (faktiskt inte ens i småskolan). Jag träffar mina föräldrar flera gånger i veckan och har nu 2 egna barn som mina föräldrar älskar över allt i världen. Tycker på det stora hela att vår familj har starkare barn än många "biologiska familjer", vilket många i min närhet har bekräftat (bland annat min man som har en lite knasig relation till sin). 
  • Anonym (Tråkigt)
    Litet My skrev 2014-10-13 00:17:50 följande:

    Anonym(Tråkigt): Vad tillför du själv med den kommentaren? Och vem är du att döma andra pga de inte haft förmånen att bli lika "lyckliga" som du? Hur bra man nu kan må när man kläcker såna kommentarer.


    Skämtar du med mig? Hon är ju uppenbart mentalt instabil och som sagt hon vill bo med folk som talar hennes språk och delar hennes kultur samtidigt som hon hatar Sverige - åk hem så blir alla glada och nöjda.
  • Litet My

    Anonym(tråkigt): Det är väl inte så märkligt att hon/han känner så. Hör och häpna, alla tycker inte att Sverige är det bästa landet på hela jorden. Att ha en önskan om sitt eget land, språk och kultur där hon föddes är inget märkligt alls.

  • Anonym (Jag)
    Litet My skrev 2014-10-13 00:51:06 följande:

    Anonym(tråkigt): Det är väl inte så märkligt att hon/han känner så. Hör och häpna, alla tycker inte att Sverige är det bästa landet på hela jorden. Att ha en önskan om sitt eget land, språk och kultur där hon föddes är inget märkligt alls.


    De flesta adopterade har nog olika upplevelser om hur de känner inför detta, på samma sätt som många biologiska familjer har hemligheter, tärande relationer och dramer bakom kulisserna. Personligen har jag aldrig önskat mig "ett eget land, språk och kultur", jag har bott här sedan jag var 2 månader och ser inte mitt födelseland som "mitt". För mig är Sverige hemma och mitt födelseland är ett främmande land som alla andra... Glad
  • Litet My
    Anonym (Jag) skrev 2014-10-13 01:00:39 följande:
    De flesta adopterade har nog olika upplevelser om hur de känner inför detta, på samma sätt som många biologiska familjer har hemligheter, tärande relationer och dramer bakom kulisserna. Personligen har jag aldrig önskat mig "ett eget land, språk och kultur", jag har bott här sedan jag var 2 månader och ser inte mitt födelseland som "mitt". För mig är Sverige hemma och mitt födelseland är ett främmande land som alla andra... Glad
    Jag pratade inte om dig, men uppenbarligen känner just DEN personen så, vilket jag inte tycker är märkligt. Tycker du?
    Alla adopterade har inte haft förmånen att ens "få lov" att känna sig hemma i Sverige.
  • Anonym (Tråkigt)
    Litet My skrev 2014-10-13 00:51:06 följande:

    Anonym(tråkigt): Det är väl inte så märkligt att hon/han känner så. Hör och häpna, alla tycker inte att Sverige är det bästa landet på hela jorden. Att ha en önskan om sitt eget land, språk och kultur där hon föddes är inget märkligt alls.


    Om hon nu känner på det viset så är det bara rimligt att hon åker hem?
  • Litet My

    Anonym(tråkigt): Det kanske inte är så okomplicerat som du vill få det att framstå som?

Svar på tråden Ni adopterade vuxna!