Ni adopterade vuxna!
Ni adopterade vuxna, hur ser er relation ut till era adoptivföräldrar i vuxen ålder?
Jag adopterades, svenskadopterades 1982, är alltså idag 32år gammal.
Har vuxit upp med foster syskon & en lillebror som adoptiv föräldrarna till slut fick efter att försökt bli gravida i många långa år.
Har idag själv 3 egna barn & sambo, vi har ett bra liv!
Däremot har jag sedan över ett år tillbaka ingen kontakt med mina adoptiv föräldrar längre. Pga att min adoptiv mamma inte fick styra & ställa som hon ville i min familj. Dessutom har hon försökt att förstöra förhållandet mellan mig & min sambo, av ngn andledning tål hon inte honom har aldrig gjort. Detta har hon tydligt visat genom att baktala honom & med hela sitt kroppsspråk.
När jag sa ifrån till henne, rejält, har hon sedan dess total ignorerat oss. Hon har gjort sina fula försök att kontakta mig men tydligt visat att hon avskyr min sambo. Och han har inte gjort det minsta fel!
Tex skickade hon ett julkort i julas adresserat till alla i familjen förutom min sambo!
Min adoptiv pappa vinkar & hälsar när man möter honom, stannar & pratar typ väder & vind med min sambo när de springer på varann men inte mer än så.....men alltid ngt.
Min adoptiv mamma har alltid varit en sådan som vet allt om allt & kan allt bäst, allt ska vara enl hennes regler annars är man inte ens vatten värd. Vet hur mkt jag tassade på tå kring henne som liten bara för att vara henne till lags. Jag kan räkna på en hand hur många ggr hon sagt att hon älskar mig under mina 32år.
I tonåren var jag väl lite av en rebell, men inte mer än normalt, då hotade hon med att hitta ett annat hem till mig om jag inte skärpte till mig eller om det inte passade! Det var ju det sista jag som adopterad behövde höra, det är ngt som faktiskt etsat sig fast i min själ för resten av mitt liv. Precis som att jag var ngt att ha när det var på hennes premisser & villkor - men inte annars. Man kan säga att det knappast rört sig om ovillkorlig kärlek.! Utan allt har varit på hennes villkor.
För lite över ett år sedan fick jag nog av henne & sa att jag inte vill ha ngt med henne att göra så länge hon beter sig illa - hon försökte även dra med sig andra släktingar- hennes ena syster har väl gått med i hennes allians - och kör på samma sätt. De kan inte ens säga hej eller lyfta upp handen när man möts.
Istället är det kalla blickar & tisslande & tasslande.......
Efter 31år är man bara en påse skit & barnbarnen är ju stora nu så de klarar hon sig utan har jag hört henne uttrycka sig via säkra källor.
Det är tydligen mig det inte går att prata med, jag är dramatisk & överdriver & lyssnar inte......det går tydligen inte att resonera med mig.
Till saken hör att jag försökt prata med henne, gick hem dit, men fick då höra att det var deras hem & jag var inte välkommen att dyka upp där hursomhelst & de bestämde vad som skulle diskuteras i deras hem & inte & fick en dörr ingensmälld i ansiktet.
Min pappa ser genuint ledsen ut när man springer på honom, men ändå gör han inget för att förändra situationen - feg. Han har iofs alltid varit som en toffel inför henne.
Jag skulle ALDRIG ge upp mina barn aldrig & skulle aldrig säga eller agera på detta sätt emot dem NEVER.!
Jag känner att jag försökt lösa detta men eftersom jag blivit avvisad då har jag lagt ner. Nu säger mina äldsta barn att de saknar sin MORFAR!
Vad hade nu gjort i det här läget.? Jag vet inte varken ut eller in - vet bara att jag knappast kan betyda speciellt mkt för dem eftersom de så lättvindigt slutat bry sig totalt & avvisat mig när jag försökt lösa allt detta, det är så mkt mer än jag beskrivit här, detta är bara i stora drag - hon har gjort mkt mer än såhär.
Tex förlöjligar hon gärna mig eller hånar mig endast för att trycka ner mig, har jag gjort ngt bra är det alltid någon annan som gjort det bättre, har jag ny hårfärg är det alltid ngn annan som klär bättre i den färgen osv, har jag blivit befordrad på jobbet är det alltid ngn annan som förtjänar det mer osv osv.
Vad är det för fel på henne och vad hade ni gjort i det här läget?
