Min man tycker att jag aldrig tar initiativ till sex

Ja det var vad han sa häromdagen, att jag sällan eller aldrig tar initiativ till sex. Jag har så  mycket annat att tänka på att jag i princip aldrig tänker på sex. Om han börjar förföra mig så händer det att jag börjar tänka på sex och  blir sugen. Är i princip aldrig kåt längre heller, när vi väl har sex är jag endast lite sugen och får koncentrera mig en massa för att sexet ska bli lite skönt. Tankarna svävar iväg alldeles för lätt vid sex och det händer att jag mest väntar på att han ska bli klar.

Men nu är det så att jag tycker att jag tar initativ till sex ibland. Oftast efter att han påpekat detta då eller att han påpekat att han tycker att vi har sex för sällan. Så jag håller inte med honom där. Jag tycker sex kan vara jobbigt ibland, man måste koncentrera sig, kan inte slappna av när vi håller på att ta på varann därnere. Det känns pinsamt på något sätt att hålla på. Hatar ridställningen och kan inte slappna av i den alls, om det inte är helt becksvart i rummet. Kan bara tänka på att han tittar på  mig och det känns jobbigt.

Ja jag vet inte vad jag  ville säga med denna tråd, men jag har väldigt lite intresse av att ha sex nuförtiden, det tar mer energi än ger energi. Någon som känner igen sig?

Det är givetvis ingen lösning på ditt problem men du ska veta att du är långt ifrån ensam om att känna så här. Det är som att vardagens alla krav dränerar mig på lust och ork att intressera mig för min man sexuellt. Hans sexlust blir bara jobbig och ytterligare ett krav.

Det är givetvis ingen lösning på ditt problem men du ska veta att du är långt ifrån ensam om att känna så här. Det är som att vardagens alla krav dränerar mig på lust och ork att intressera mig för min man sexuellt. Hans sexlust blir bara jobbig och ytterligare ett krav.

Trams! Skit i de flesta av kommentarerna tycker jag. Självfallet kommer han inte vara otrogen. Ett förhållande och en framtid tillsammans är väldigt mkt mer än bara sex. Förstår inte varför några sitter och hoppas på att ts ska känna sig osäker, otrygg och orolig. Ett förhållande är inte dysfunktionellt så länge man trivs ihop, älskar varandra och tänker fortsätta tillsammans. Att anse att sex är grundpelarna i ett förhållande tycker jag är märkligt. Det är bara en liten promille av all tid man ska spendera tillsammans resten av livet :)

Sex kan vara en simpel sak för vissa, men en väldigt viktig sak för andra. Jag känner inte din man eller dig, men hoppas verkligen att han också ser det som en simpel sak, precis som du.

Instämmer med några andra i att det nog kan vara så att din man inte känner att du åtrår honom, inte känner att du vill ha honom sexuellt, med allt vad det innebär. Att ni har det bra i övrigt med kramar och närhet är jättebra, men räcker det? Din man tycker nog inte det eftersom han tycker att du inte tar initiativ till just sex - det får mig att tro att det faktiskt är något han ser som viktigt i relationen.

Kan också tycka att "Ska vi..." känns som ett väldigt avtändande och osexigt sätt att "ta initiativ". Och jag kan faktiskt förstå att din man inte uppfattar det som att du tar något initiativ, utan mer som en naturlig följd av att ni är nära varandra, kramas o.s.v.

Du skrev också "Skulle vara trevligt om han kunde inse hur bra liv (och sexliv) vi har...", men det sexliv du beskriver skulle för mig knappt vara ett sexliv. En ställning som fungerar och som du nästan kommer av, andra ställningar är jobbiga eller du känner inget utan "står ut med" tills han har kommit. Herrejösses!

Den lösning som du har börjat med - att sätta ett alarm för att komma ihåg att ta initiativ - är ett steg i rätt riktning, och jag hoppas verkligen för din och er skull att det dels fungerar på kort sikt, men att det också kanske kan få igång något på längre sikt.

Ett annat alternativ är att gå i (sex)terapi. För som någon sagt - vet din man om hur du känner och tänker, det du beskrivit här? Om inte så tror jag att samtal med en utomstående (som dessutom har erfarenhet av att leda sådana samtal) kan vara en bra väg framåt...

Lycka till!

Hur kan du vara så säker på att han aldrig skulle vara otrogen ??

Det är ju tydligt att sexet är viktigt för honom, Även om han inte aktivt söker efter sex med andra finns risken att han  trillar dit på en affärsresa eller firmafest.

TS: Du tycker att ni har ett bra sexliv förutom "detaljen" med initiativet. Som du ska fixa med en kalenderpåminnelse. Problem solved! Eller?

Din man skulle aaaldrig vara otrogen för en sån liten detalj som att han inte känner sig åtrådd av en kvinna som förr i tiden tog varje tillfälle att leta rätt på hans kul? Jamen dåså!

Jag tycker att du ska leta upp alla svar från @HäxkHäxan och läsa dem igen för hon fattar vad det här handlar om, även utifrån en mans perspektiv, för hon har upoenbarligen TALAT MED MÄN om sånt här. På riktigt.

Jag dömer dig inte för den du är, men har du nu startat en tråd här tycker jag att du blr lyssna på de välmenta råd som droppar in

Jag har ingalunda lösningen på ditt problem, men ett varningens ord. Min fru är rätt mycket i din situation. Dvs jag är i din mans skor. Och jag har till slut gett upp. Jag lämnar henne inte men jag knullar andra kvinnor. För att jag behöver den kåta sexuella bekräftelsen. Den får jag nu. Till priset av att vara en som bedrar. Det är jag inte stolt över men det blev min utväg.

Jag kan bara hoppas för din skull att du har rätt i dina antaganden om din man och vad han egentligen anser om denna lilla "detalj". Ni kanske skulle prata om det? För i så fall har ni kommit längre på väg än jag har... tyvärr för mig.

Sex är mindre värt i vårt samhälle än många andra drifter och behov. Det är finare att ha emotionella behov än att vara kåt. Det värderas högre att uppskatta närhet än att vilja ha kuk/fitta. Det betyder dock inte att dessa drifter inte finns och är mycket starka hos vissa. Om din man är en av dem som råkar tycka att samlivet utan den kåta attraktion från dig som han behöver är typ 90% sämre, vad säger du då om det? Vad gör du åt det? Eller väljer du att tro att om man bara lägger in en kalenderpåminnelse och låtsas vilja så är saken biff???

Jag önskar dig -och er - lycka till. Men läs HäckHäxan om du inte gör något annat som ett resultat av denna tråd.

Kram

Jag kan bara hålla med HäckHäxan! Jag är en sån man, som aaaaaldrig skulle kunna vara otrogen! Det var iaf vad jag själv och min omgivning - och framför allt min fru - trodde!

Men med den moraliska styrkan är det lite som med en träpinne. Du kan böja den lite, och den håller. Du böjer lite till, och den håller fortfarande och ingen tror annat än att den ska hålla även för lite till. Men så plötsligt blir kraften för stor och då går den helt av med en smäll! Till synes utan förvarning! Men om pinnen hade haft känslor och ett medvetande hade den själv förstått att brottet var nära medan det fortfarande inte alls syntes utanpå.

Så var det med mig. Det här är komplicerade mekanismer och för mig tog det många år och mycken plåga innan jag lärde mig hur jag själv fungerade i såna här situationer. Just detta att både jag själv och min omgivning var så övertygade om min förträfflighet gjorde det svårare att ta tag i problemen när de började torna upp sig.

Jag själv förminskade betydelsen av att min fru inte längre var lika intresserad av sex som hon varit tidigare. Som en förstående make och modern och jämställd man så kunde jag såklart inte lägga nån vikt vid att sexlivet inte längre var så kul! Det hade ju varit att erkänna att jag inte var bättre än vilken grottmänniska som helst!

Så gick jag där och teg om min frustration och försäkrade att allt var bra. Men så, en vacker dag, när jag mådde som sämst och mina skådespelartalanger firade nya triumfer trädde en kvinna fram ur dunklet. En kvinna som funnits där länge men som jag aldrig betraktat som en potentiell sexpartner. Naturligtvis var hon ouppnåelig. Jag visste ju hur moraliskt stark hon var och hon hade ju ett bra förhållande med sin man. Och dessutom kunde ju hon aldrig vara intresserad av mig!

Men så sa jag något, antydde något om att allt inte var så bra i mitt äktenskap, och efter ett tag kom det något liknande från henne. Sakta närmade vi oss varandra, avvaktande och försiktigt. Ingen ville ta steget fullt och öppet visa sitt elände. Ofta kom uttrycken för frustration som galghumoristiska skämt, men vi fattade ju båda hur illa det var.

Denna process tog säkert ett år eller mer. Minns inte riktigt nu, men det var inget som hände över en natt. Utåt sett var det inget som syntes. För alla andra var min moral obruten som ett stycke kraftig ek, men inom mig kände jag hur kraften av min frustration och spänningen i kontakten med den andra kvinnan blev att svårare att uthärda. Jag förstod att jag var på väg mot undergången, men jag klarade inte av att göra det rätta: att berätta för min fru hur dåligt jag mådde och varför.

Jag ska dock säga att jag åtskilliga gånger hade tagit upp problemet med för dåligt/lite sex, men hon var hal som en ål och jag lyckades aldrig hålla fast henne i den diskussionen. Hon var - kanske helt omedvetet och intuitivt - listig på så sätt att hon under en period efter mina sammanbrott uppträdde som om att hennes sexlust hade kommit tillbaka. Hon tog initiativ, hon var aktiv under sexet, gav mig oralsex (som hon annars inte alls ville göra), var påhittig med att testa nya saker osv. Men sakta föll allt tillbaka till där det varit förut och jag stod där helt maktlös och förtvivlad.

Jag lägger en del av skulden till att jag inte klarade av att driva den här frågan till sin spets på den moraliska och etiska kontext jag levde i. Jag kunde inte hävda att sex var så viktigt att det skulle kunna orsaka en skilsmässa, det hade varit förneka allt jag stod för. Men nu hjälpte detta inte längre, för mina behov levde i en annan värld än min moral och moralen saknade nu makt över behoven.

Den sexuella bekräftelse jag hade ett obetvingligt behov av vann över mitt förnuft och till slut blev den andra kvinnan min älskarinna. Ett tag senare blev vi avslöjade och en långdragen process ledde till slut fram till att vi båda skilde oss, men vi blev aldrig ett par.

Nu lever jag med min andra fru, och det har inte heller nu varit okomplicerat, trots att vi båda var skilda och kunde prata om de problem vi haft. Det jag lever med nu är en annan sorts problem: Min fru mår inte alltid så bra. hon är mitt uppe långdragna övergångsbesvär som gör henne sexuellt indisponibel emellanåt. Men inte bara det. Hon har andra fysiska besvär som ryggont, besvärlig mage osv. Dessutom har hon nog lite extra svårt att handskas med sina besvär än andra jag känner som ändå har det mycket besvärligare i livet. Så det är verkligen inte alltid så kul.

På ett sätt är detta ett mycket svårare problem rent moraliskt. Man kan ju inte överge en sjuk människa! Nu snackar vi verkligen om att bete sig som en ynkrygg! Eller gå bakom ryggen på henne och ha en älskarinna! Fy fan!

...men mina behov av sex och intimitet och bekräftelse låter sig inte styras av rationell argumentation. Jag är frustrerad till randen av depression av att återigen känna mig fångad av en situation som jag inte vet hur jag ska hantera.

Och JA, vi har diskuterat ett öppet förhållande, men hon är alldeles för svartsjuk för att kunna tänka sig det.

För ordningens skull ska jag bara sist påpeka att mina fruar inte har haft det för kvinnor så vanliga bekymret att vara den som håller ihop tillvaron i en familj. Jag har alltid varit den som har gjort mest hushållsarbete, läst läxor med barnen, skjutsat dem, handlat och lagat mat etc. Så de kan inte "skylla på" att de har haft för mycket omkring sig som har trängt undan sexlusten. Om detta hade varit en naturlag som gällde lika för alla människor så skulle jag ha varit den som tappat sexlusten i våra relationer.

Jag vill också säga att jag inte dömer någon person som har lägre sexlust än jag. Vi är alla olika, men de som har lägre sexlust tenderar ofta att förminska betydelsen av sexlust hos sina partners och själva döma dem för att de är så "sexfixerade". Därför förstår de inte kraften i de mekanismer som riskerar att rulla igång när det blir en obalans på det sexuella planet i en relation.

TS, jag hoppas verkligen att det kommer att fortsätta fungera i din relation, men det var ditt tvärsäkra förhållningssätt till din mans moraliska styrka som fick mig att skriva det här. Du kan mycket väl vara begåvad med en man som klarar av att hantera sin situation, men tro mig: Min första fru var minst lika säker som du på att jag aaaaaaldrig skulle vara otrogen.

TS, känner du din man? Vet du hur han fungerar i krissituationer? Det visste inte min förra fru. Och hur skulle hon kunna det? Jag visste det inte själv.