bonusbarnbarn

Ingen som svarat. Min styvis är dessvärre för ung ännu. Vad är du orolig över?

Eftersom dottern inte hälsar på sin pappa pga att jag finns i hans liv, ändå är vi särbor, så är jag väl rädd att det även kommer att bli så nu. Inga spontana besök för barnbarnet, och även om han försöker att åka och hälsa på så blir det ju inte samma som att få besök av sitt barnbarn. Rädd, och vet att han redan nu är ledsen över det, att detta ska göra honom ledsen, och att jag ska känna mig ivägen eftersom jag vet varför de inte kommer. IFALL, jag är där. Och kanske avsluta en relation trots att jag älskar mannen i fråga. Kan tillägga att jag mer än gärna hade varit en extramormor åt barnet utan att ta för stor plats. Men hade gärna på något vis funnits med i dennes liv ihop med sin morfar. Ja ungefär så. det känns som det varit tillräckligt jobbigt med att dotter och ex hatar en, och inte hälsar på sin pappa för att jag finns. Nu kommer det att bli ett litet barn inblandat med, ett litet barn som kanske morfar inte kan träffa så ofta han vill pga mig....för det är ju så till syvende och sist, hade inte jag funnits där hade det ju inte varit så...

Får jag fråga hur det kunde bli så här?

Otrohet, svek?

har inga råd bara funderingar. Levt nyfamiljsliv över tio år o snart kommer väl barnbarn. Antar du kikat dig tillräckligt i spegeln o funderat över varför situationen är som den är. Ja, varför hatar mannens dotter dig, och hans x? Är detta en patetisk x som dragit sin dotter med i självömkan o hatet över pappans beteende (som ju finns alltför mycket av) eller vad har hänt som gjort er situation sådär infekterad? Tråkigt - jättetråkigt, men kan inte ni vuxna TALA med varandra? eller träffades ni på ett sk fult sätt från början som gjorde att hans dotter o x blev oerhört bittra? Det verkar ju hursomhelst att dom inte kommit vidare med sina känslor o kunnat gå vidare i livet. Har ni någonsomhelst orsak till detta? Kan något göras? Annars - låt dom kräla i sitt illamående om ni har rensopat, då är det bara tragiskt att lilla kommande barnet inte kommer att få ha en nära kontakt till sin morfar. Men inget man kan göra nåt åt, tyvärr.

Känns konstigt att hans vuxna dotter inte kan acceptera att han gått vidare.

Nej de hade varit isär i 16 år när vi träffades. Problemet var nog, enlgit andra och faktiskt även min särbo, att de fortsatte på ett vis leva som en familj trots att de gått isär. De hade aldrig några långa alvarliga relationer någon av dom. Utan fortsatte umgås som vänner ihop med barnen. Jul, åkte på semester mm mm. Så träffade han mig, helt plötsligt blev det ju annorlunda, och han ville ajg skulle vara med de gånger de gjorde saker. jag var välkommen på nåder. Barnen var stora när vi träffades, 17 och 19, ändå tog både ex och ett av barnen som självklart att de skulle fortsätta som innan, och jag skulle få vara med de gånger de tillät. När min särbo sa ifrån att han det var mig han levde med nu och att han gärna fortsatte vara kompis med sitt ex men att det ju blev annorlunda nu, så tog det hus i helvete och de  "stängde av" mig helt från sina liv, och min särbo till viss del också. Jag ville vi skulle prata och lösa det, de har bara svarat med tystnad.... Kan inget mer göra.

Mina barns bonusmorfar är helt fantastisk - han leker med ungarna, ställer upp i vått o torrt, är barnvakt osv. En mer fantastisk "extra" kunde barnen inte fått.

Tyvärr får inte hans biologiska barnbarn ta del av detta eftersom några av hans barn inte fixar att min mamma är en stor del av hans liv. Han gick vidare väldigt snabbt efter separationen med deras mamma och då mamman inte accepterat detta så ställer de sig på hennes "sida". De vägrar att acceptera att min mamma är mer än en bifigur och han vägrar acceptera att de beter sig illa (de ÄR vuxna).. Så det har blivit lite av ett dödläge.

Han säger själv att han ser oss och sina bonusbarnbarn mer som familj än sina barn. För mig är han en självklar del i min familj, för mina barn är han lika stor del av deras liv som mormor, morfar, farmor o farfar. De träffas några gånger i månaden och han "barnvaktar" själv om det kör ihop sig. För hans biologiska barnbarn är han en figur som kallas morfar - men de har ingen nära relation. Träffas några gånger om året ungefär...

Åh så fint det låter som ni har det, men tråkigt med hans barn, lite som det blir hos oss också. Jag antar att det är så det lär bli här med. Tråkigt men sant. Man ju ser ju genom det du skriver, hur bra en extramormor eller extramorfar kan vara också, synd att inte alla förstår, att det ju faktiskt är en förmån. Har inga egna barnbarn ännu, men är nästan som mormor åt tre killar som bor rakt över vägen eftersom det unga paret inte har så mycket släkt. Jag älskar dessa tre små pojkar. Jag hade hemskt gärna funnits i min särbos barnbarns liv med, på samma vis som jag hoppas han ska finnas i mina barnbarns liv en gång när det blir så, men jag misstänker starkt att jag aldrig kommer att få ha den rollen, och att min särbo kommer att hamna i samma sits som din mammas nye man. 

Då är det enligt barnen Du som kommit in och förstört deras kärnfamilj och förmodligen såg dom det även som otrohet i början också.

Men är du säker på att detta är skälet?

Mina föräldrar skiljdes när jag var 5 år pga att pappa träffade en ny som han sedan gifte sig med och levde några år med. Var inga problem alls för min del.

När jag var vuxen träffade han nästa fru och pga henne träffade jag inte pappa mer. Tyvärr förlorade mitt barn sin morfar då

Så tänk efter en gång till!

Jag har nog tänkt efter, vi har tänkt efter ihop med jag och min särbo. Jag har t om bett om ursäkt till dom OM det nu skulle vara så att jag utan att veta det eller tänkt på det, gjort något som sårat dom. de har inte ens svarat. Och talar med mig gör dom ej.
Så nej, jag var som en marionettedocka i början, var tyst även om jag ibland kände mig överkörd, och följde familjens regler, eftersom jag visste det var viktigt för min särbo att vi skulle kunna umgås alla. varit försökt vara lagom, inte för på och inte för tillbakadragen, men vad jag än gjort har det varit fel, har jag varit glad har det varit fel, har jag efter att ha fått höra det tänkt mig för och varit ännu mera lagom och inte "så glad", har det varit fel...
Exet har sagt "hon inte kan vistas i samma rum" som mig. Dottern har påpekat hon vill "att allt ska vara som innan jag kom". Så jag kan inte göra mer. Kommer en annan människa in i bilden blir det lite annorlunda, det har det blivit för mina barn och mitt ex med, men de har accepterat det och t om gillar  min särbo numera.  

En fråga till 123, vad var det som gjorde att du tappade kontakten med din pappa när han träffade sin nya fru? 

Hur länge har ni träffats ?

Det är idiotiska saker hon sagt och gjort. Jag vill inte ha henne varken i mitt eller  mitt barns närhet! Hon fick många chanser.

Ja. Han är på gränsen att ge upp att försöka. Oftast är det min mamma som pushar honom att fortsätta men det går inte i all evighet eftersom han inte får ngn respons tillbaka. Ett av barnen (han har fyra) står på pappans "sida". Eller egentligen står han inte på ngns sida, utan på bådas - han har två föräldrar och agerar därefter. Precis som man ska...

Det gör ont i min mammas mans hjärta, ännu mer ont när han ser hur nära vi står varandra i vår familj och med vilken självklarhet vi ställer upp för varandra. Och hur självklart vi anser att han är en del i vår familj.

Min mamma frågade en gång vad som händer om hon går bort och han har tappat "sin" familj. Han svarade då att jo, fast en familj kommer jag ju alltid att ha oavsett vad som händer, och så menar han oss. Och det är ju sant, oavsett vad som händer kommer han alltid vara våra barns bonusmorfar. Även om de skulle separera så skulle jag inte stänga honom ute ur deras liv.

Vi är otroligt tacksamma över att han tagit till sig våra barn dom han gör, både de och vi älskar honom. Men ja, det är sorgligt att hans egna barn och barnbarn inte kan få uppleva det...

Jag är själv bonusmamma till en tonåring. Hon har varit i mitt liv sedan hon bara var ett år och förhoppningsvis blir det bonusbarnbarn här sen (men helst inte förrän iallafall om sju/åtta år.. - tidigast) :D

Vi har träffats i 4 år och är förlovade. Mycket intressant att höra alla era synpunkter och erfarenheter! Tack!

Det finns nog inte så mycket du egentligen kan göra, mer än att låta mannen ta fighten själv med dottern.
För helt ärligt så tror jag inte att det spelar den minsta roll om han gör slut med dig. För det dottern kräver är att han ska gå i hennes ledband, annars får han varken träffa henne eller sina barnbarn, och det lär han aldrig ställa upp på. Han kommer aldrig att kunna träffa en kvinna, han kommer aldrig att kunna säga nej till dottern osv. Så kan man inte leva i längden, då får dottern stå sitt kast att hon fråntagit sitt barn dess morfar. Det är hennes ansvar och hon som kommer att få svara på varför, längre fram.

Ja det är nog tyvärr så, du har rätt.