• Sön 12 okt 2014 09:45
    8508 visningar
    42 svar
    -2 +4
    42
    8508

    Ni är EGOISTER!

    Sluta försöka neutralisera adoptioner!
    Sluta påstå att "familjer bildas på olika sätt", "blod är inte tjockare än vatten", "biologi och genetik betyder ingenting", osv, osv, osv. ERA FÖRLJUGNA JÄVLAR!

    LÄS DETTA OCH FATTA NÅN GÅNG!!!

    "Nej,


    Jag vill inte vara en del av detta projekt, denna så kallade solidaritetsgest, denna alternativa progressiva och radikala familjebildning, detta världsmedborgarskap som ni hyllar men som jag inte har tillträde till. Jag vill inte vara ert antirasistiska alibi, er gulliga etniska docka eller er plan B. Lämna mig i fred!


    Jag vill inte att ni sätter er ner och ömt berättar att jag blev bortlämnad av kärlek, och att jag blev vald av en ännu större kärlek. Att det var meningen, att guds vägar äro outgrundliga, att ödet förde mig hit. Jag är inte längre ett barn och nu vet jag att det är bullshit: Jag vet att jag blev stulen, jag och så många andra. Jag vet att mina papper förfalskades för att jag skulle kunna skickas hit, jag och så många andras. Jag vet att ni egentligen ville ha ett annat barn, och hade det inte blivit jag så hade det blivit något annat. Jag vet att jag är fullkomligt utbytbar. Jag och så många andra.


    Ni säger att man inte betalar för ett barn. Men vad spelar det för roll?


    Det jag ser framför mig när jag tittar i mina papper är ifyllda beställningsformulär, fakturor, kvitton, beskrivningar av önskade och oönskade barn (nej till blandbarn, nej till handikappade barn), en enkel flygbiljett och ett pass i vilket det står: Resans syfte: Adoption.


    Jag vill inte höra att jag fått en andra chans. Jag vill inte höra att jag ska vara tacksam och när jag frågar varför jag ska vara tacksam vill jag inte få en lista över materialla ting som på något sätt står över rätten till mitt ursprung, min identitet, mitt modersmål, mitt genetiska arv, min familj, mig själv.
    Att få vara en hel människa är visst en rätt enbart förbehållen några få, inte någon som blivit bortlämnad i ett land i tredje världen.


    Jag har inte fått en andra chans, jag blev bestulen på min första chans.


    Jag vill att ni ska sluta att ständigt ställa mina levnadsvillkor, min livskvalitet och min status som människa mot gatubarnets, ni vet, det där bedjande, övergivna barnet som lever på affischer som vädjar till vårt dåliga samvete. Jag är inte en av dem och har aldrig varit det. De är inte de som adopteras, och det skulle även ni veta om ni läste på.


    Jag vill inte att min kritik av den alltmer väldokumenterade korrupta adoptionsindustrin ska förlöjligas genom att ni kallar mig för ett argt, bittert och otacksamt adoptivbarn. Jag vill inte att mina erfarenheter av rasism, sexism, exotism och utanförskap ska trivialiseras som någons dåliga dag. Jag vill inte att mitt sökande efter mina rötter ska beskrivas som ett svek mot mina svenska föräldrar. Jag vill heller inte att mina erfarenheter som adopterad ska avfärdas med berättelser om din vän som är adopterad, som inte alls känner som jag eller har upplevt det jag beskriver.


    Det jag vill är att ni slutar att ställa oss adopterade mot varandra. Att ni slutar att tysta oss som uttrycker smärta och sorg genom att byta ut våra röster mot en glad adopterads. Att ni slutar att dölja problematisk statistik med en leende adopterad som får säga: Nämen, jag känner då inte alls igen mig. Det sägs ju att det går bra för de flesta adopterade, så sluta att vara så rädda för andra perspektiv.


    Men framför allt vill jag att ni lyssnar. Tar in vad vi, som blir allt fler, och som försöker höja våra röster faktiskt säger:


     Barnets rättigheter måste alltid gå först!


    Barnkonventionen måste följas, Haag-konventionen måste följas, internationell adoption är alltid en sista utväg!


    Mammor och pappor ska få hjälp att behålla sina barn i stället för att uppmuntras att lämna bort dem.


    Oavsett om man är en lycklig eller olycklig adopterad så förtjänar man att veta att man inte blivit stulen, att man inte blivit utsatt för trafficking, att ens föräldrar inte blev lurade att lämna bort en.


    Det finns ingen rätt till barn, det finns bara ett barns rätt till föräldrar. Och dessa föräldrar ska i första hand vara barnets egna. Även om de är ogifta, även om de är ensamstående, även om de är fattiga, även om de bor i ett krigsdrabbat land. Och även om de inte är vita.


     Så säger jag. Så säger vi.


    Vi är inte arga, bittra och otacksamma.


    Vi har bara röster som låter annorlunda än de ni är vana vid att höra."

Svar på tråden Ni är EGOISTER!
  • Anonym (Y)
    Tis 14 okt 2014 15:00
    #31
    Anonym (Love) skrev 2014-10-12 10:43:53 följande:

    Blod är tjokare än vatten alla dagar i veckan!


  • Anonym (Y)
    Tis 14 okt 2014 15:08
    #32
    AdoptionSucks skrev 2014-10-12 11:01:23 följande:

    Tack.

    För övrigt spelar det ingen roll om min mamma gav upp mig för att hon var fattig, eller om jag blev kidnappad.

    Hon ÄR min mamma. Det kan inget ta ifrån henne.

    Jag kommer ur ett ägg som hon föddes med. Jag har legat i hennes livmoder och jag har hennes ögon, hennes näsa, hennes mun. Vi delar DNA.

    Jag har aldrig träffat henne, endast sett en bild på henne.

    Jag älskar henne mer än vad jag älskar mina adoptivföräldrar.


    Förstår det.
  • Anonym (kpop)
    Tis 21 okt 2014 13:55
    #33
    +1

    Trots din (TS) hårda ton och uppenbara existentiella kris, som majoriteten av adopterade enligt studier upplever under sin uppväxt/livsspan, så kan jag förstå din frustration och tycker samtidigt det finns ett värde i att motpolarisera den lite naiva föreställningen kring "fenomenet" adoption som idag är starkt kopplat till individuell egoism som förkläs i solidaritetens färger.

    Jag skulle dock vilja kommentera lite kring det du skrivit om kärlek till ens föräldrar. Den spontana reaktionen på att du inte älskar dina nuvarande föräldrar "på det sättet" kan jag mycket väl tänka mig får många att gnida sina ögon i förvirring, oförståelse och kanske t om avsky. Ditt resonemang att man inte getts möjlighet att bygga en relation till sin biologiska mamma i en "biologisk" kontext och koppla det till en negativ kausalitet pga uppväxt i Sverige blir lite knasigt. Många adopterades svårigheter att knyta an på ett djupare känslomässigt plan till viktiga person ska inte automatiskt kopplas till uppväxt i en "oidentifierbar" miljö. Förmågan att emotionellt knyta an till viktiga personer i ens liv och därmed kunna hantera/känslomässigt uppleva separationer adekvat skapas under det första levnadsåret, en tid då adoptivbarn vanligtvis befinner sig på barnhem. I denna miljö ges möjligheten att träna in denna förmåga i mycket varierad och enligt min uppfattning, begränsad upplaga. Vad som händer konkret är att ett barn inte blir uppmärksammad på signaler det ger ifrån sig; frustrationer, sorg, smärta, ilska i samma utsträckning som om det i "normala" fall skulle gjorts i en ex. traditionellt dyadisk föräldrakonstellation. Det som då sker är att barnet stänger av. Den teoretiska grunden för detta är inlärd hjälplöshet. Barnet lär in att stänga av känslor i vissa situationer för att skydda sig själv. Denna avstängning kommer sedan att ligga som bas för liknande upplevelser i livet som att separera från någon man tycker om, känna full tillit och kärlek till en individ etc. Studier har kunnat påvisa hur anknytningsproblem är kopplade till problem för individer i vuxen ålder pga bristande affektreglering i samspel med andra människor.

    Det betyder att även om ett barn växer upp under förhållanden på ett barnhem som ej möjliggör denna anknytningsförmåga så spelar det mindre roll om barnet sedan växer upp i en "hemmiljö". Den bristande förmågan att knyta an till individer kommer ändå kvarstå.

    Missförstå mig inte nu. Även personer utan förmåga att adekvat reglera sina känslor och knyta an, kan leva i nära relationer utan tillsynes problem då vi människor har en enorm dynamik och plasticitet i våra sätt att reglera emotioner och beteenden. Vi kan hitta sätt att bete oss, tänka och även känna som kompenserar för en avsaknad i spontan känslomässig respons. Men även om vi kan kompensera för det i vår vardag så förändrar det inte den subjektiva upplevelsen av kärlek, ömhet, tillit och sorg som av ovanstående resonemang stängs av i vissa situationer. Tro inte heller att detta är unikt kopplat till adopterade. Bristande anknytningar hittar vi ännu oftare hos traditionella familjer men eftersom adopterade har en sådan uppenbar separation bakom sig så tillskrivs ofta det som huvudförklaring till de existentiella kriser som de genomgår under sin uppväxt.

    Det andra jag vill kommentera är det du skriver på sida 1 om att ingen av de hundratals adopterade du känner skulle valt att frivilligt slitas upp från sitt ursprung. Detta är lite kopplat till det jag skrivit ovan.

    Självklart skulle väl ingen välja att slitas upp från sitt ursprung så tillvida att man kan utgå från att ursprunget skulle vara bättre. Att det finns som en underförstådd tes är uppenbar men samtidigt missledande. Ursprunget är vad som blir huvudtema för en person som växer upp i en "främmande" miljö där man ständigt blir betraktad som annorlunda och inte helt fullt som alla andra (hur mycket man än anstränger sig). Ursprunget blir lite av en mantra i den existentiella krisen som ger utrymme för ilska, frustrationer, sorg och smärta som man annars inte kan få utlopp för. Jag har full förståelse för att man attribuerar sitt lidande med sitt ursprung och att man intalar sig själv att i rätt miljö så hade allt varit toppen. Och miljö är viktigt för identitetsskapandet. Därmed inte sagt att det är avgörande. Adopterade har flera, statistiskt sett, individuellt kopplade sårbarheter med sig som är inbakad i begreppet adopterad. De intellektuella förutsättningarna är sämre då majoriteten av de föräldrar som adopterar bort sina barn oftast befinner sig i det lägre socioekonomiska och bildade skiktet. Inlärd känslomässig avstängning vid separation etc som påverkar affektreglering i samspel med individer på intim nivå pga dålig känslomässig uppassning under det tidiga levnadsåret. Det mest uppenbara, utseendet, som ofta avviker och bidrar till en negativ påverkan på identitetsskapandet under ffa tonåren.

    Så vad vill jag ha sagt med mitt löjligt långa inlägg?

    Jag både hyllar dig TS och sågar dig, för jag anser att på en politisk nivå så är det viktigt att problematisera denna västerländska rättighet. Och på individnivå är jag splittrad då jag anser att vi alla har ett eget ansvar att skapa vår framtid, men då vi startar i uppförsbacke med en ibland lite väl tung ryggsäck så kan det tyckas både orättvist och dumt att utsätta barn för denna extra last som börjar i ett egoistiskt begär och tyvärr rättighet att få vara som alla andra (skaffa barn och bilda familj).

    Vill avsluta att säga att jag trots alla hundra du träffat TS som inte velat slitas upp från sitt ursprung, så är jag i sådana fall En som hade valt det. Inte med facit i hand, utan med inställningen och övertygelsen om att även om jag inte adopterats, så hade jag inte tillåtit mig själv att se mitt ursprung som en avgörande faktor till framgång eller välmående i mitt liv.

    //Adopterad från Korea

  • Anonym (Ser proble­matike­n)
    Tor 14 jan 2021 14:26
    #34

    Hej,

    Det har gått 7 år sedan denna tråd var aktuell och jag förväntar mig inte att få några svar men provar ändå. Jag har letat efter just en diskussion som denna som problematiserar adoption. Jag förstår ditt resonemang och ingen kan ta ifrån dig dina känslor och erfarenheter. 

    Adoption känns djupt problematiskt. Att kunna köpa barn, köpa ett människoliv? Med facit i hand så kan vi se att många adoptioner inte gått rätt till och att folk kunnat tjäna en hacka på att kidnappa och utnytta socioekonomiska situationer. Och det hela känns som en vit post-kolonialistisk struktur. Västerländska par som inte kan få barn väljer vänder sig till adoption och ser det som en lösning, ser sig själva som välgörare. 

    Samtidigt så finns det en problematik med barnhem och att växa upp utan vare sig ekonomisk- och trygghet. För även om adoptivföräldrar oftast inte ser problematiken själva så vill dom ju inget hellre än att älska och ge barnet allt i sin makt. 

    Min mamma var själv adopterad. Visserligen som svensk inom Sverige vilket innebar att hon inte slets ifrån sina rötter på samma vis, samma språk, kultur och traditioner. Men trots detta fanns alltid frågorna kvar, samt känslan av rotlöshet under hela hennes liv. Vem var hon? Vem var egentligen hennes riktiga mamma, och hur kunde livet sett ut om hon inte blivit bortadopterad? Naturligtivs får adoption på internationell nivå ännu fler konsekvenser. Detta är något som vi som inte är adopterade aldrig kommer att kunna förstå eller helt sätta oss in i hur mycket vi än försöker. 

  • Tis 26 jan 2021 10:56
    #35
    +1

    Sverige borde tillåta inlandsadoptioner igen, så man kan bli adopterad inom sverige och fortfarande ha kontakt med sitt ursprung och biologiska familj!

  • Fre 29 jan 2021 21:07
    #36

    orkar inte läsa texten lololol

  • Akidok­i
    Tor 18 feb 2021 15:48
    #37
    AdoptionSucks skrev 2014-10-12 10:39:55 följande:
    Jag känner till hundratals adopterade. Är ofta på olika träffar med andra adopterade - dels adopterade från samma land som jag själv, men även från andra länder.
    Jag vet ingen som, om de fått välja, hade valt att slitas upp från sitt ursprung. Helt seriöst; INGEN!

    Med det sagt, så tycker de flesta jag träffat väldigt mycket om sina adoptivföräldrar. Precis som man tycker om sina vänner.
    Jag tycker om mina adoptivföräldrar. Men jag hade hellre sett att jag aldrig behövt bli tagen från mitt ursprung.

    Det går inte en dag utan att jag söker på internet efter mer information om mig, mitt barnhem samt mina biologiska föräldrar.
    Mitt mål är att finna min biologiska mamma (samt ev. även biologiska pappa, men det känns viktigare med mamma).
    Vad ska hända med dem istället? Vad är alternativet till att elaka adoptivföräldrar prackar på dem en skälig uppväxt? Konkret då alltså. 
  • Anonym (Hålle­r med)
    Tor 25 feb 2021 15:57
    #38

    Bra skrivet ???? får man inte biologiska barn så är de faktiskt ens eget fel och man ska inte ta någon annans :) inte heller göra ivf för den delen... man ska inte leka gud

  • Tis 2 mar 2021 15:45
    #39

    Jag är adopterad från Ryssland tillsammans med min en-ex tvilling. Så jag har nog haft väldigt mycket tur eftersom mitt ursprung hängt med mig genom livet & vi har  kunnat stärka varandra.  Vår relation med varandra liknar ingenting jag sett. Vi har själva ambitioner att sticka till Ryssland & leta efter våra biologiska föräldrar. Det finns en missuppfattning kring adoptioner. Jag har pratat med adoptionscentrum, begärt ut all information gällande detta. Det görs alltid ett försök att adoptera inom landet först, innan en adoption internationellt tillåts. Att bli adopterad ensam skulle nog vara väldigt påfrestande. Jag har haft tur. Klart man har haft sina utmaningar men det har alla människor - mänsklig existens innefattar mycket lidande - frågan är hur du ska förhålla dig till verkligheten?


     


    Mina adoptivföräldrar är allt annat än egoister. De är anledningen till varför jag är den jag är idag. säker, hänsynslöst målmedveten. empatisk. vältalig. Bra ekonomi. Blod är inte tjockare än vatten. Det finns massa föräldrar som inte bör vara föräldrar - som fuckar upp sina barn beyond repair. Så nej, adoptivföräldrar är inte egoister. Mina föräldrar fick mig & min bror när de var 45. Anledningen var att min käre mor hade sjukdomar som gjorde det ej möjligt att få barn på naturlig väg. Att vara förälder handlar om hur mycket du är villig att offra & investera för att se till att ditt barn blir obrytbar. Jag har varit med om mycket, mycket smärta. Utan den hade jag inte varit den jag är idag. Jag vet att jag alltid varit önskad, att jag kom till Sverige med en enorm dos kärlek & längtan från mina adoptivföräldrar.


     


    På barnhemmet hade jag min bror, & när man adopterar så måste man skriva rapporter om barnets utveckling & mående. När jag läser rapporterna får jag tårar  i ögonen. De har verkligen gått over and beyond för att jag & min bror skulle lyckas. 


     


    När vi kom till Sverige hade vi en rad defekter & svårigheter med ALLTING.


     


    De investerade i snitt över 50 000 i månaden på vår utveckling. Sporter, kognitiv träning, språk, kroppskontroll, ansvarstagande. 


     


    Min vardag bestod utav inramade träningscheman om vart annat - som en aristokratisk son på 1700-talet.  Jag lärde mig mastery inom en rad olika områden, kompetenser som idag resulterat i att jag har en lön & ett jobb som är oersättlig. Bra familjevärderingar. Återigen, en inre trygghet som livets svårigheter inte kan bita sönder. Så nej, att adoptera är inte något egoistiskt. 


    De har alltid varit öppna med vart jag kommer ifrån & varför jag är här. Att jag inte är biologiskt svensk ser jag bara som en fördel. Vi har ett liv, så att gråta över saker man inte kan kontrollera tjänar ingenting till. 

  • Tis 2 mar 2021 17:57
    #40
    Solrosen98 skrev 2021-01-26 10:56:48 följande:

    Sverige borde tillåta inlandsadoptioner igen, så man kan bli adopterad inom sverige och fortfarande ha kontakt med sitt ursprung och biologiska familj!


    Det är, och har alltid varit, tillåtet.
  • Anonym (gråsk­alan)
    Ons 10 mar 2021 14:17
    #41

    Alltså, det finns de som inte vill ha barn men ändå blir gravida. I Sverige görs ca 35.000 aborter varje år. Tänk då hur det ser ut i ett land där tillgången på preventivmedel är mycket sämre och abort kostar pengar. Du föder ett barn, men vill inte ha det, det händer också.

    Barnhemmen i många länder äv överfulla. Hade inte adoption funnits så hade många barn inte fått plats på ett barnhem, och hade antagligen inte överlevt på gatan som bebis. Att helt stoppa adoptioner skulle drabba många barn extremt hårt.

    Sedan Haagkoversionen infördes på 90-talen ser reglerna för adoption helt annorlunda ut än tidigare. Nu måste myndigheterna i ett land 1. leta biologiska släktingar i ursprungslandet. 2. leta en adoptivfamilj inom landet. 3 internationell adoption. 4. bo kvar på barnhem. Därför är de flesta barn runt 2 år när de kommer till Sverige (det tar tid att utreda varje barn)

    Det är såååå mycket okunnighet och faktafel som har dykt upp senaste tiden, inte minst i DN:s "granskning"

  • Sogol
    Ons 10 mar 2021 15:08
    #42

    Puss på dig ts.

Svar på tråden Ni är EGOISTER!
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...