Att orka

Jag är far till två fantastiska barn, och gift med en underbar kvinna som snart skall dö. Min hustru diagnosticerades för ungefär ett halvår sedan med spridd cancer, inte botbar. Förloppet har varit snabbt och nu är hon inskriven på hospice med hjärnmetastaser som tagit hennes talförmåga och mycket av hennes personlighet. Det som finns kvar är hennes dödsångest och korta glimtar av vad hon en gång var.
Jag har upp till nu hanterat, ordnat, fixat och hållit samman. Det har varit jobbigt, ja, men jag har haft kontroll. Jag har fått bra hjälp, känt ett sammanhang och mening i allt det mörka och hemska vi gått igenom. Men nu, min ork är helt slut. De senaste veckorna har varit fruktansvärt påfrestande, både fysiskt och psykiskt. Innan min hustru nu hamnat på sjukhem vårdades hon hemma, med mig som huvudansvarig. Under den perioden blev hon snabbt mycket sämre, sov dåligt på nätterna och kom att kräva omsorg dygnet om. Att hantera det och se sin livspartner försvinna har sänkt mig till den mildra grad att jag nu är helt slut, helt stum, helt tom. Jag orkar inte mer.
Samtidigt vet jag att det är just nu jag behöver orka, för barnen, för henne och för mig. Bara tanken på att se henne bli ännu sämre, sedan dö och efter det hantera begravning och sorgearbete gör mig helt panikslagen. Jag känner mig så fruktansvärt otillräcklig att jag inte orkat mer och förstår inte hur jag skall kunna lyfta mig i håret ännu en gång. Några tips?

Tack för stödet, det värmer och hjälper, även om det inte hjälper, så att säga.

Jag har nog gjort allt rätt så här långt, tror jag, jag träffar en kurator en gång i veckan som ger mig mycket stöd, jag försöker träna och ta hand om mig själv och jag försöker hantera ett liv utanför vad vi går igenom. för mig och för barnen.

Men det räcker inte. Jag har nog under resans gång försökt förbereda mig på hur det skulle bli i slutet, men att det skulle bli såhär, att själva *hon* skulle försvinna in i sjukdomen så totalt, det var jag inte förberedd på. Att möta någons smärta, det är nog en sak, men att möta ens livspartners dödsångest över att förlora sin självkontroll och personlighet, det har brutit ned mig totalt. Dessutom plågas jag av av dåligt samvete och känslor av otillräcklighet över att jag inte orkar ta hand om henne hemma, även om jag inser att det inte går längre och inte är bra för henne, barnen och mig. Men plågas gör jag ändå.

Jag har kommit att förstå på riktigt hur en sådan här resa fungerar för mig som anhörig. Man hanterar, visst gör man det, men man går sönder, blir trasigare, litet mer för varje dag. Jag kommer nog igenom detta också och blir hel igen någon gång, men nu är det så tungt.

Man känner sig ganska ensam i en sådan här resa. Jag har inte hittat några riktigt bra möjligheter att träffa andra i vår situation, vare sig fysiskt eller virtuellt. Det hade underlättat att kunna stöta och blöta känslor vare sig ens vänner eller professionell hjälp kan dela.

Sörja. Ja, det har jag nog på ett plan redan börjat med, även om jag gissar att det ändå inte är på riktigt förrän hon är borta. Men man biter ihop, planerar, fixar och hanterar för att döva smärtan, hur konstigt det än blir. Nu när hon är på hospice, och jag är hemma på kvällarna har jag redan börjat städa, rensa och slänga i förberedelse för familjens nya liv, hur osmakligt det än kan låta. men det lugnar att göra *något*. Men jag slänger bara bort saker jag vet är umbärliga för henne, i en outtalad förhoppning att hon skall piggna till och bli förbannad på mig för att jag stökat runt i hennes saker.

Att orka

INNEHÅLL