• vinnyboy10

    sovrutiner

    Hej,

    Min sambon son vägrar att lyssna på oss när vi säger att han ska sova. Han vaknar runt 4 på natten och ställer sig och skriker rakt ut. Hos sin mamma sover dom tillsammans forfarande(han är 4 är) hon kan inte sova själv så har barnet som tröst. Han är ju så stor nu att han ska ju förstå hur det funkar hos mamma och pappa. Vad ska vi göra för att få slut på detta? Han bara skriker tills alla i familjen är vakna bara för han tycker det är tråkigt att vara själv. Vad ska vi göra???

    \trött

  • Svar på tråden sovrutiner
  • Drottningen70

    Låta honom sova i sängen såklart.

  • vinnyboy10
    Drottningen70 skrev 2014-11-01 21:02:30 följande:

    Låta honom sova i sängen såklart.


    Ja fast vi vill ju att han ska lära sig att somna om och fortsätta sova i sin egen säng.
  • vinnyboy10
    PadimeP skrev 2014-11-01 20:58:12 följande:

    Låt han hen hon sova hos er i sängen?


    Se andra svaret
  • Donum

    Han skriker väl för att han inte vill sova själv så om ni vill ha lugn och ro och sova gott allihop så låt honom sova med er?

  • linneamedo

    Jag tror att det är viktigare att se till hans trygghetsbehov och låta honom sova med er, han kommer säkert kunna sova i sin säng om en period igen!

  • Brumma
    vinnyboy10 skrev 2014-11-01 21:12:06 följande:
    Ja fast vi vill ju att han ska lära sig att somna om och fortsätta sova i sin egen säng.
    Jag kan nästan garantera att han inte kommer vilja sova hos de som tonåring ;)

    Min bonus var natträdd/mörkrädd/hade svårt att sova om osv, ända tills hon var runt åtta. Det gick inte att dela säng med henne för hon är som en virvelvind, men samtidigt måste hon naturligtvis känna sig trygg.

    Jag vet inte hur ofta ni har sonen men vi har bonus vh, vilket naturligtvis gör att hon inte känner sig lika "hemma" här.

    Vi gjorde så att vi la en madrass med täcke i kudde på golvet bredvid vår säng. Om hon blev natträdd så kunde hon bara gå in i krypa ner där, utan att behöva "be om lov". Det tog faktiskt inte särskilt lång tid innan behovet att komma in försvann eftersom hon visste att hon fick om hon ville.

    Ett annat förslag är ju att pappan sover inne hos pojken de nätter ni har honom. Och så försöker ni igen om några månader i ser om han är redo.

    Att tvinga ett barn att sova själv när det gråter finner jag lika kallt i okänsligt vare sig barnet är två månader, ett år, fyra år eller åtta.... Man får se till att barnet är tryggt och arbeta efter barnets förutsättningar - sedan jobba därifrån.

    PS - hade jag varit ensam med ett barn hade jag gärna samsovit långt över fyra år.... Varför inte liksom?
  • vinnyboy10
    Brumma skrev 2014-11-02 19:13:52 följande:
    Jag kan nästan garantera att han inte kommer vilja sova hos de som tonåring ;)

    Min bonus var natträdd/mörkrädd/hade svårt att sova om osv, ända tills hon var runt åtta. Det gick inte att dela säng med henne för hon är som en virvelvind, men samtidigt måste hon naturligtvis känna sig trygg.

    Jag vet inte hur ofta ni har sonen men vi har bonus vh, vilket naturligtvis gör att hon inte känner sig lika "hemma" här.

    Vi gjorde så att vi la en madrass med täcke i kudde på golvet bredvid vår säng. Om hon blev natträdd så kunde hon bara gå in i krypa ner där, utan att behöva "be om lov". Det tog faktiskt inte särskilt lång tid innan behovet att komma in försvann eftersom hon visste att hon fick om hon ville.

    Ett annat förslag är ju att pappan sover inne hos pojken de nätter ni har honom. Och så försöker ni igen om några månader i ser om han är redo.

    Att tvinga ett barn att sova själv när det gråter finner jag lika kallt i okänsligt vare sig barnet är två månader, ett år, fyra år eller åtta.... Man får se till att barnet är tryggt och arbeta efter barnets förutsättningar - sedan jobba därifrån.

    PS - hade jag varit ensam med ett barn hade jag gärna samsovit långt över fyra år.... Varför inte liksom?
    Han har både sovit i vårat rum på golvet och min sambo har sovit inne hos honom. Och nu har vi hållit på så lett år och nu vill vi liksom inte hålla på längre. Barn i 4 årsåldern har offentligen inget behov av att sova med sina föräldrar utan man som förälder skapar det beroende precis som hans mamma har gjort. Det kommer aldrig att sluta så länge hans mamma gör så. Det är väll olika från person till person. Men vi vill ha vårt privatliv också. Vi har gjort allt i över 1 år nu så vi känner att inget spelar roll, men vi måste försöka hitta något tips. Så han liksom lär sig och förstår att det är ok att sova själv.
  • Drottningen70

    Offentligt behov? Bor barnet varannan vecka eller?

  • MammAmma
    Brumma skrev 2014-11-02 19:13:52 följande:

    Jag kan nästan garantera att han inte kommer vilja sova hos de som tonåring ;)

    Min bonus var natträdd/mörkrädd/hade svårt att sova om osv, ända tills hon var runt åtta. Det gick inte att dela säng med henne för hon är som en virvelvind, men samtidigt måste hon naturligtvis känna sig trygg.

    Jag vet inte hur ofta ni har sonen men vi har bonus vh, vilket naturligtvis gör att hon inte känner sig lika "hemma" här.

    Vi gjorde så att vi la en madrass med täcke i kudde på golvet bredvid vår säng. Om hon blev natträdd så kunde hon bara gå in i krypa ner där, utan att behöva "be om lov". Det tog faktiskt inte särskilt lång tid innan behovet att komma in försvann eftersom hon visste att hon fick om hon ville.

    Ett annat förslag är ju att pappan sover inne hos pojken de nätter ni har honom. Och så försöker ni igen om några månader i ser om han är redo.

    Att tvinga ett barn att sova själv när det gråter finner jag lika kallt i okänsligt vare sig barnet är två månader, ett år, fyra år eller åtta.... Man får se till att barnet är tryggt och arbeta efter barnets förutsättningar - sedan jobba därifrån.

    PS - hade jag varit ensam med ett barn hade jag gärna samsovit långt över fyra år.... Varför inte liksom?


  • Brumma
    vinnyboy10 skrev 2014-11-02 20:50:50 följande:
    Han har både sovit i vårat rum på golvet och min sambo har sovit inne hos honom. Och nu har vi hållit på så lett år och nu vill vi liksom inte hålla på längre. Barn i 4 årsåldern har offentligen inget behov av att sova med sina föräldrar utan man som förälder skapar det beroende precis som hans mamma har gjort. Det kommer aldrig att sluta så länge hans mamma gör så. Det är väll olika från person till person. Men vi vill ha vårt privatliv också. Vi har gjort allt i över 1 år nu så vi känner att inget spelar roll, men vi måste försöka hitta något tips. Så han liksom lär sig och förstår att det är ok att sova själv.
    Och mitt tips är då att han lägger sig i sitt rum men att det skall vara en självklarhet att han kan komma in och lägga sig på madrass på ert golv. Han är fyra - naturligtvis kan han ha ett behov av att sova med ngn i närheten. En del barn har det behovet, en del inte. Att påstå att det alltid är föräldrarna som skapar behovet känns lite, tja inte så insiktsfullt i barns behov skulle man kanske kunna säga.... Självklart kommer det sluta, eller tror du på fullt allvar att han som femtonåring kommer vilja dela säng med er?

    Bor han vv eller vh?

    Min bror uttryckte det så bra när han var liten, tror han var runt fem år eller ngt. Han var väldigt mörkrädd o undrade varför det var så att barn som är små o rädda måste sova ensamma mesans vuxna som är stora och inte rädda får sova med ngn.

    Det undrar jag med...

    Min son, som förövrigt också är fyra, sover i egen säng. Men han vet att han ALLTID är välkommen in till oss om han vaknar o har en mardröm. Det går i perioder, ibland är det varje natt, ibland går det många veckor då han sover i sin egen säng. Men jag är ganska övertygad om att han skulle drömma ännu mer mardrömmar och vara ledsen vid läggdags oftare om vi förbjöd honom att komma och söka tröst. Målet är att han skall sova själv varje natt såklart, men det är självklart att han måste känna sig trygg.
  • Helle 85

    Bonus är nio å har tidigare sovit hos sina föräldrar. När jag kom in i bilden så var det en viss övergång. Men då bonus kan sparka å vara väldigt rörlig började vi aktivt med att hon skulle sova hos sig när jag va gravid (bonus då sju år). Vi gjorde som ovan att om bonus vakna så kom hon in, sa till sin pappa å då följde han med henne. I början va det många nätter (bor vv) men det har minskat efterhand. Nu är det nån gång ibland. Å då brukar bonus som jag vet få sova med sin mamma. Så det har nog mer med mognad å känsla. Det här kanske e en dum fråga men har du egna barn och hur har du gjort med dem? Har själv funnit att jag har mycket mer förståelse för vissa saker sen vi fick vår gemensamma :) men det kan också ha med hur man är uppvuxen. Själv är jag uppvuxen med bara mamma å syskon å sov nog länge med henne. Alltid när jag e själv med vår gemensamma sover denne med mig :)

  • sextiotalist

    Eftersom en fyra-åring, enligt dig, inte har något behov av att sova med någon annan, så har väl vi vuxna ett ännu mindre behov eller hur?
    Bra, då flyttar din sambo in i sitt barns rum när han sover hos er eller hur?

    En del barn behöver mer närhet än andra. Vår grabb samsov länge, länge, det var då han tankade närhet (var inte kramig annars).

    Det är nog bara gilla läget, han behöver någon att sova med på natten, svårare är det inte. Och det innebär inte att han är bortdaltad eller så, utan att han är så som person.

    Människan har faktiskt inte sovit i egna rum förrän under modern tid. Barn har sovit med andra nästan sedan människan blev människa. Så ser man det biologiskt så är det nog så att de allra flesta (barn som vuxen) har ett behov av att sova med "flocken". Vi som inte fixar det är nog undantagen skulle jag tro Flört

  • fluu
    sextiotalist skrev 2014-11-04 07:41:17 följande:
    Eftersom en fyra-åring, enligt dig, inte har något behov av att sova med någon annan, så har väl vi vuxna ett ännu mindre behov eller hur?
    Bra, då flyttar din sambo in i sitt barns rum när han sover hos er eller hur?

    En del barn behöver mer närhet än andra. Vår grabb samsov länge, länge, det var då han tankade närhet (var inte kramig annars).

    Det är nog bara gilla läget, han behöver någon att sova med på natten, svårare är det inte. Och det innebär inte att han är bortdaltad eller så, utan att han är så som person.

    Människan har faktiskt inte sovit i egna rum förrän under modern tid. Barn har sovit med andra nästan sedan människan blev människa. Så ser man det biologiskt så är det nog så att de allra flesta (barn som vuxen) har ett behov av att sova med "flocken". Vi som inte fixar det är nog undantagen skulle jag tro Flört
    Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!
  • MammAmma
    sextiotalist skrev 2014-11-04 07:41:17 följande:

    Eftersom en fyra-åring, enligt dig, inte har något behov av att sova med någon annan, så har väl vi vuxna ett ännu mindre behov eller hur?

    Bra, då flyttar din sambo in i sitt barns rum när han sover hos er eller hur?

    En del barn behöver mer närhet än andra. Vår grabb samsov länge, länge, det var då han tankade närhet (var inte kramig annars).

    Det är nog bara gilla läget, han behöver någon att sova med på natten, svårare är det inte. Och det innebär inte att han är bortdaltad eller så, utan att han är så som person.

    Människan har faktiskt inte sovit i egna rum förrän under modern tid. Barn har sovit med andra nästan sedan människan blev människa. Så ser man det biologiskt så är det nog så att de allra flesta (barn som vuxen) har ett behov av att sova med "flocken". Vi som inte fixar det är nog undantagen skulle jag tro


Svar på tråden sovrutiner