Rädd för att berätta för pojkvännen

Jo jag har läst det, som tur var verkar du ha en väldigt förstående/förlåtande pojkvän(hur gammal är han förresten?), vilket kan vara positivt, att han är redo att ta ansvar lovar även gott för framtiden om/när ni blir föräldrar. 

Jag tyckte det var en jävligt stor grej när min tjej blev gravid(vi fick en flicka i September, ej planerat), och jag är en 30-årig arbetsnarkoman med ett väldigt bra jobb. Hade jag varit 20 år(eller 17!!) och inte ens färdigutbildad så hade det varit smått chockerande.

Sedan så kan man ju argumentera som så att om du är mogen nog att bli mamma så måste du också fixa att folk kritiserar dig och dina beslut ibland, även om du inte är myndig. Kritik får dom allra flesta människor och att kunna hantera det utan att flippa är ganska så viktigt, och det kan även vara utvecklande och lärorikt, om man är förmögen att omvandla det kritiken till något positivt.

Sedan så är inte rättfärdig kritik att kasta skit. Om du tycker det så kanske du mår bra av att få höra en och annan sanning så att du lär dig skillnaden. Kritik är välgrundade åsikter som man borde ta till sig, om någon kastar skit så är det något som man inte ens rycker på axlarna för, det bara rinner av en.

Ts, de flesta på FL gillar att kasta skit. Ingen kommer sluta bara för att du ber dem. Så är det med denna sidan. 

Jag fick min son någon månad innan jag fyllde 17, och min dotter vid 19, det har gått jättebra. Jag trodde också att jag visste allt och var så mogen (det var jag väl också jämfört med jämnåriga, men inte riktigt så mycket som jag trodde), men nu i efterhand ser jag att jag var lite väl naiv. Det ÄR jobbigt med barn och ni kommer ha många sömnlösa nätter i början där ni båda kanske kommer känna att ni hellre hoppar ut genom fönstret än tar hand om ungen, men det ger sig till slut och det är så värt det. 

Lycka till hur det än blir, men kom ihåg att det aldrig blir precis som du föreställt dig. 

Jotack jag har märkt detta! 
Min mamma fick mig när hon precis hade fyllt 18, och om jag nu är gravid så hinner jag fylla 18 oxå, och jag vet att det kommer bli väldigt många sömnlösa nätter, men det är sånt man får ta, för man kommer att forma ett helt nytt liv, uppfostra en person, vara med när hon/han tar sina första steg, säger  sitt första ord, får sina första tänder, första skoldagen osv. jag längtar så efter att få göra allt de där! 
Hur gammal är du nu om man får fråga? 

Och gud va underbart att det är någon som faktiskt kan se de från min sida. 
Tack så mycket! Ne jag vet att det blir aldrig som man har föreställt sig! ;) 

han är 19.  Vi har ungefär samma uppväxt, vi båda har vuxit upp med många småsyskon vilket innebär att man måste hjälpa till väldigt mycket, mycket stoj och stim. därav har han ett sånt fruktansvärt bra tålamod, bättre än mig t.om. Han är helt underbar med barn. 
Anledningen till varför jag o nästan hela min familj anser att jag har "vuxit upp" fort är för att min mamma va sängliggandes i 3veckor i diskbråck. Och jag har 3 småsyskon. då var dom 3,5 och 7. Mamma kunde inte göra nånting.. det var jag som städade, lagade mat, tvättade, hängde tvätten, få upp ungarna på morgonen och få dom i säng på kvällarna och samtidigt hjälpa mamma med precis allt, de ända hon fick göra själv var att torka sig efter sina toalettbesök och tvätta sig. sen hjälpte jag henne med allt, komma upp ur sängen, hjälpa henne till köksbordet för att hon skulle kunna få i sig mat, sen hjälpa henne att klä på sig kläder.  Det fick mig att växa som person och även mogna mycket fortare än de flesta i min ålder. 
Sen har jag varit med om väldigt mycket i mitt liv som vissa tonåringar inte borde vara med om. Det har oxå fått mig att växa som person och mogna till. 
Och de där med min mamma är bara toppen på isberget. 

Jag är jätte glad över att min pojkvän stannar och stöttar mig och har de tålamodet att vänta, tar allt som det kommer och har alltid en plan för allt. 
Han är min klippa

Grattis till flickan förresten! :)

Du jämför en bebis med diskbråck. Wow.

ne de gör jag absolut inte. jag berättade en del av varför jag har fått växa upp och mogna lite mer än andra i min ålder. jag jämför inte en bebis med diskbråck.

Jag tycker att lura någon till att bli pappa mot sin vilja, det är så jäkla lågt. Du förstör ju livet för både pappan och barnet.

Hur i hela h-e kunde du göra något sådant?

Ett barn ska man vara överens om att skaffa, för det är ju ett livslångt åtagande.

Jag hade inte velat vara ihop med någon som medvetet lurat mig.

Jag har själv alltid velat ha barn tidigt, jag fick mitt första när jag var 22 år och jag och pappan hade varit tillsammans i tre år och det var ett gemensamt beslut.

I såna här situationer tycker jag så jäkla synd om killen. Du är uppenbarligen inte redo att bli förälder än om du är villig att lura dig till en graviditet, det är fegt och fruktansvärt elakt att sätta ett barn till världen som mycket väl kan bli utan pappa. Dessutom vill många småtjejer ha en bebis för att det är ju så gulligt och mysigt, men ta det lugnt och gå igenom livet först så får du se att bilda familj kan vänta.

Hur länge har ni varit tillsammans? den frågan undviker du