Har du frågor om tvåspråkighet? Fråga mig!

Åh, det är så mycket! Alla verkar ha synpunkter på tvåspråkighet utan att veta särskilt mycket om det. Vanliga kommentarer är att barnen kommer att bli förvirrade, språkförsenade, att de själva och inte vi föräldrar borde få välja vilket språk de skall tala, samt att det på något sätt är farligt eller skadligt för barn att växa upp med flera språk. Allt detta är falskt och grundar sig inte på vetenskap.

Å andra sidan finns det människor som är väldigt entusiastiska och som hävdar att tvåspråkiga barn får ett extra språk "gratis", vilket inte heller stämmer. För att barnen skall bli tvåspråkiga krävs mycket jobb och engagemang både från föräldrar och barn. Är man inte medveten om det finns risken att man ger upp om det känns lite motigt, för det "ska" ju vara så lätt.

Den här länken innehåller väldigt mycket matnyttig information multilingualparenting.com/2014/09/20/12-saker-foraldrar-till-tvasprakiga-barn-bor-veta/

Det bästa är att vara så konsekvent som möjligt hela tiden. Du pratar alltid ditt språk med barnet, pappan alltid sitt språk. Om det är andra med som inte förstår prata svenska med dem, men ditt språk när du vänder dig direkt till barnet. Du kan sedan översätta det du och barnet säger för de andra som är med. Det kan kännas lite bökigt, dels att komma ihåg att byta språk beroende på vem du vänder dig till, dels att prata ett språk som de andra i sällskapet inte förstår. Problemet är att ju fler undantag man gör, desto mindre möjlighet får barnen att höra och använda språket. Att byta språk beroende på vem man pratar med vänjer man sig snabbt vid, och till slut gör man det automatiskt. Om man vill att de andra skall förstå kan man översätta för dem så att de vet vad man säger (men oftast är det inte så jätteintressant ändå). Det är jätteviktigt att barnet får höra och använda hemspråket så mycket som det bara är möjligt, eftersom det ändå blir så lite tid varje dag när det språket används, speciellt om barnet går i skola eller på dagis. Majoritetsspråket behöver man inte bekymra sig om, det kommer av sig självt via samhället runt omkring. Det blir lätt en ond cirkel där man använder hemspråket mindre och mindre och då blir det svårare för barnet att använda det språket. Det i sin tur leder till att barnet använder språket ännu mindre, osv. Så mitt råd är att ni båda pratar era hemspråk så mycket som möjligt när ni pratar direkt till barnet, och svenskan när ni pratar med varandra eller andra.

Det där med hur mycket av språket ett barn måste höra för att bli tvåspråkig är lite omtvistat. Dels är frågan vad det egentligen betyder att vara tvåspråkig. Vill man att barnet skall kunna båda språken i princip lika bra? Räcker det att barnet skall ha passiv förståelse (dvs förstå men inte kunna prata) på det ena? Känns det okej om barnet har modersmålsnivå på det ena men kan ganska lite på det andra? Är det viktigt att barnet kan både prata, förstå, läsa och skriva på båda språken? Osv. Det där är väldigt individuellt, och är upp till varje familj att bestämma. Generellt kan man säga att ju mer balanserat man vill att barnet skall vara i sin tvåspråkighet (dvs om man önskar att båda språken är i princip lika starka) och ju fler kompetenser man vill att barnet skall ha i ett språk (dvs hur många av sakerna jag räknade upp här man vill att barnet skall kunna) desto mer behöver barnet få höra och använda språket. Ett riktmärke som nämns i länken ovan är att barnet bör exponeras för språket ca 30% av sin vakna tid för att bli tvåspråkiga, och det låter ungefär rätt om man vill att barnet skall bli mer eller mindre balanserat tvåspråkig (fast det beror mycket på barnet också, och varierar från barn till barn). Om bara svärmor (och eventuellt pappa när de är med henne) talar minoritetsspråket når man knappast upp i 30%, men det är ju bättre än inget. En annan aspekt är att det man pratar med farmor om förmodligen är ganska begränsat vad det gäller ämnen, vilket kan leda till att ordförrådet också blir begränsat. Barnet kommer sannolikt att lära sig en del vardagsspråk, men lite beroende på hur mycket han eller hon träffar farmor och hur stort intresset är, kommer det språket förmodligen att bli ganska svagt.  Om det är mer balanserad tvåspråkighet ni är ute efter skulle jag rekommendera att pappan pratar det språket hemma också. I så fall är det guld att ha ytterligare en familjemedlem som talar språket, just för att barnet får mer tillfälle att höra och använda språket, och för att ordförrådet blir större.

I regel rekommenderar man att föräldrarna skall tala sitt känslospråk till barnet, dvs det språk de känner sig mest hemma med och som det är lättast att uttrycka sina känslor på. Även om man kan engelska flytande känns det ofta krystat att tala det med sitt barn, och det känner barnet troligtvis av. Sedan saknas ofta ordförråd om det är ett främmande språk, och dessutom kan man oftast inte saker som rim och ramsor, och sånger på det språket. Allt det leder till att språket man talar med barnet kan bli lite torftigt och onaturligt, även om man talar det flytande. Sedan rekommenderar man också att man kör med principen "en person - ett språk" och att man är så konsekvent som det bara går. Om pappa ibland talar engelska minskar tiden barnet får höra arabiska, vilket i sin tur kan göra arabiskan svagare än den annars skulle varit. 

Vill man följa de rekommendationerna är det för de flesta svårt att klämma in ett tredje språk inom familjen. Jag skulle rekommendera er att tala svenska respektive arabiska hemma (och att farmor och farfar talar arabiska när de träffar barnet) och att ni lämnar engelskan därhän på hemmaplan. En lösning kan vara att sätta barnet i ett engelskspråkigt dagis och senare skola om det finns några sådana i närheten. Det kan vara bra att veta också att barn som vuxit upp tvåspråkigt ofta har lättare att lära sig nya främmande språk senare i livet, eftersom hjärna redan är "förberedd" på att samma sak kan uttryckas på olika sätt. Tvåspråkiga barns hjärnor är fysiskt annorlunda jämfört med enspråkiga barns, eftersom hjärnan skapar förbindelser som vanligtvis inte finns. De förbindelserna kan sedan användas till andra saker än just att tala de två språken, och förbättrar simultankapaciteten.

Hej och tack! Nej, jag tror tyvärr inte att det räcker om barnet hör engelska då och då för att engelskan skall bli "perfekt". Ni bor alltså i Grekland? Finns det några engelska dagis/skolor i närheten? Kanske engelska lekgrupper för expats? Engelsktalande nannies eller barnvakter? Filmer och böcker på engelska kan hjälpa också, men räcker inte heller för att utveckla språket så mycket som du troligtvis skulle vilja. Målet är att barnet skall höra och tala så mycket engelska som möjligt, så alla situationer där han eller hon får möjlighet att göra det hjälper. Lite senare kan kanske sommarläger i engelsktalande länder, eller ett utbytesår i USA eller något annat engelskspråkigt land vara aktuellt. Tyvärr är det svårt att få in ett tredje språk om det inte finns naturligt i familjen eller omgivningen, men å andra sidan kommer ert barn ha en fördel av att växa upp tvåspråkigt när det gäller att lära sig främmande språk, så chanserna är goda att han eller hon kan nå en hög nivå i engelska i alla fall.

Nej, om den enda de hör grekiska regelbundet ifrån är din man, som dels inte verkar vara bekväm med att prata språket med barnen (vilket barnen säkert känner av), och dels verkar ha stora luckor i sina språkkunskaper, så är chansen att de skall bli tvåspråkiga nog ganska små (om man med tvåspråkiga menar att de skall vara mer eller mindre flytande i båda språken).

Å andra sidan är ju små kunskaper bättre än inga alls, så om din man vill skadar det inte om han t ex läser lite för dem på grekiska, låter dem titta på filmer eller lyssna på musik och lär dem några ord och fraser som de kan använda när ni är i Grekland. Om ni vill kan ni försöka öka ert umgänge med andra greker, kanske finns det lekgrupper eller kulturella föreningar. Då får de lära känna kulturen på köpet. När barnen blir större antar jag att de kommer att få hemspråk, vilket är jättebra, även om jag inte tror att det räcker för att de skall blir flytande i grekiska. Ni också fundera på om ni kanske kan skicka barnen till Grekland på sommarläger, eller för att bo hos släktingar utan er (de kommer garanterat att lära sig snabbt om de är tvungna att använda språket för att göra sig förstådda!) när de är stora nog. Det enda jag vill avråda ifrån är att din man talar språket med dem om han inte känner sig bekväm med det, för då riskerar hans negativa attityd att spridas till barnen så att de ser grekiskan som ett nödvändigt ont, och det är ingen bra början till tvåspråkighet. Hitta ett sätt som känns bra för alla i familjen och låt inte farmor och farfar bestämma hur ni skall göra (om det nu är så att de försöker göra det). Lycka till!

Det där är jättesvårt, och händer nästan i alla tvåspråkiga familjer någon gång.  Barn är ju ofta väldigt pragmatiska, och förstår inte varför de skall anstränga sig att prata på ett språk som kanske känns lite svårare än majoritetsspråket (eftersom de inte hör lika mycket av det och ibland saknar ord, osv).  Vad man gör åt saken beror på vad som känns bäst i varje familj. 

Generellt kan man säga att det bästa sättet att få ett barn att prata sitt minoritetsspråk är att det av en eller annan anledning måste använda det för att göra sig förstådd. Vissa familjer använder som du vet ett visst mått av tvång. Om barnet inte använder "rätt" språk låtsas föräldrarna helt enkelt att de inte förstår. Det är ett effektivt sätt, men som du antyder kan det också leda till att barnen inte vill kommunicera alls eftersom det kan kännas frustrerande att inte kunna uttrycka precis det man vill utan hjälp. Å andra sidan krävs det ofta inte så lång tid innan det blir en vana att alltid använda minoritetsspråket med en eller båda föräldrar och då behövs kanske bara påminnelser ibland. Även om det kanske inte känns bra att tvinga barnet kan man tänka på att barnet lever i nuet och ser inte fördelarna av att kunna både prata och förstå svenska senare. Jag har träffat så många som vuxit upp i hem där föräldrarna talade ett minoritetsspråk men där de av olika anledningar aldrig lärde barnen språket (ibland för att barnen inte ville) och alla säger samma sak: jag önskar att de hade insisterat mer så att jag kunde lärt mig. Däremot har jag aldrig träffat någon som var besviken på att föräldrarna insisterade trots att de själv hellre hade velat tala majoritetsspråket, utan de är tacksamma för att de fick lära sig ett extra språk. Som förälder kan ju du planera i ett längre perspektiv än barnet och se fördelar som barnet inte ser eller förstår (ännu).

En lite mjukare variant är att ni bestämmer att ni skall prata svenska bara vissa dagar, eller i vissa rum i huset, under en viss del av dagen, eller så. Jag vet familjer som gör så, och det kanske kan kännas lite lättare både för förälder och barn, men å andra sidan är det nog lätt att glömma bort sig och prata "fel" språk i alla fall.

Om man inte känner sig bekväm med någon form av "tvång" finns det andra sätt att få igång talet. Kanske kan ni träffa familjer som precis flyttat till ert område från Sverige (om ni bor i ett område med många expats borde det finnas andra svenska familjer). Då blir din son motiverad att prata svenska för att kunna leka med barn som ännu inte lärt sig engelska. Min son hade en period när han inte ville prata svenska även om han förstod utan problem, och det som fick det att vända var att han träffade svenska nyinflyttade barn i svenska kyrkan som han måste kommunicera med på svenska. Att försöka tillbringa så mycket tid som möjligt i Sverige och träffa svenska barn kan också hjälpa mycket, men det är ju inte alltid praktiskt möjligt. Ett alternativ kan vara att skriva till (med din hjälp om det behövs) eller Skypa med barn i Sverige, kanske släktingar eller dina vänners barn. Det är bra också om ni kan hitta något sätt för barnen att höra och prata svenska med andra än dig. Finns svenska skolan eller en svensk kyrka i närheten? Andra svenska familjer? Swea? Även om det inte finns andra svenska familjer är det bra att umgås med familjer där barnen också är tvåspråkiga. Då ser barnen att det inte är något konstigt och udda med att tala ett språk med mamma och/eller pappa och ett annat med omgivningen.

Du nämnde spel, och det är också ett bra sätt. Ni skulle kunna spela spel där man måste kommunicera på svenska för att spela. Kanske blir han mer motiverad om han kan vinna spelet genom att prata svenska. Fortsätt med rim och ramsor och ordlekar om han gillar det och använder svenska då. Musik är ett jättebra sätt att lära sig, och om han kan lockas att sjunga med får han lite extra träning på uttal. Min systers barn, som också är tvåspråkiga, var stora fan av Sean Banan och lyssnade på musiken och sjöng med och det hjälpte faktiskt deras svenska jättemycket. Kanske inte bästa språkförebilden, men allt som funkar är bra. KOm ihåg att komma med mycket beröm och uppmuntran de få gånger han faktiskt pratar svenska.

En annan grej som kan uppskattas är att lära pappa prata svenska. Ofta bottnar en vägran i att använda språket i osäkerhet på kunskaperna. Om han får vara läraren och experten på svenska och lära pappa kan han få mer självförtroende att använda språket (för hur dålig han än tycker att han är är han ju i alla fall bättre än pappa). Det kan ju vara ganska roligt också att vända på rollerna så att han får leka stor och sätta pappa på skolbänken då och då.  Ni kan säkert hitta på andra lekar också där svenskan är ett viktigt inslag. Allt som innehåller lek och skratt och gärna lite trams också kan funka för ett barn som bestämt sig för att inte tala ett visst språk. Då kan han släppa lite på stoltheten och se att allt som har med svenska att göra inte är jobbigt och tråkigt.

Till sist så vill jag återkomma till det jag nämnt tidigare om olika sätt man kan vara tvåspråkig på. Kanske bestämmer ni att det för er räcker att han har en god passiv nivå. Det är ju trots allt en god grund för att utveckla det aktiva språket om/när han bestämmer sig för att han vill eller behöver det. Det kan hända att han en dag bestämmer sig för att han vill det, men det kan också hända att hans kunskaper förblir passiva. I vår familj var det viktigt att barnen kunde använda språken, speciellt eftersom våra föräldrar på vardera sidan inte är så bra på engelska, men i er familj kanske ni kommer fram till att det inte är så viktigt att han kan använda språket, utan att det räcker med att han förstår. Det finns ju inget rätt eller fel, utan varje familj och varje barn är unika och det som funkar för en familj funkar inte för en annan. Men en sak som är bra att veta är att när ett visst samtalsspråk väl etablerats mellan två människor är det väldigt svårt att bryta det mönstret och börja tala på ett annat språk, så om du låter honom prata engelska med dig i alla lägen finns risken att han inte kommer att vilja byta tillbaka till svenska senare. Jag skulle inte tro att han växer ur det om ni inte gör något aktivt för att få honom att använda svenskan.

Något som är jätteviktigt om du vill att han skall ha åtminstone en passiv kunskap är att vad ni än bestämmer måste du fortsätta tala svenska med honom. Ofta är det tyvärr så att föräldrarna ger upp att prata språket med dem om barnen inte talar det tillbaka. Man får lätt för sig att barnet inte förstår, eller också känns det konstigt att kommunicera på två olika språk, men det är viktigt att inte ge upp även om det kan kännas motigt ibland. Passiva kunskaper är ju trots allt väldigt mycket bättre än inga kunskaper alls.

Lycka till!

Det var så lite så, hoppas det hjälper. Tala gärna om hur det går!