Anonym (...) skrev 2014-12-05 04:22:12 följande:
Min svärmor kommer att vara en stor del av våra barns liv.
Min man pratar bara sitt hemspråk när vi umgås med hans familj. De översätter emellanåt för mig som inte förstår men mestadels deras eget.
Min sambo påstår att barnen kommer att lära sig deras språk tack vare svärmor trots att vi enbart kommer prata svenska hemma(jag håller på att lära mig, men det är helt olika språkgrenar och jag har lyckats lära mig alfabetet och hälsningsfraser på några år så går långsamt(fula ord räknas inte))
Kan det stämma? Även om hon kommer att umgås mycket med barnen(hon är pensionär) redan när det är små så tycker jag att det känns som om det blir för lite.
Det där med hur mycket av språket ett barn måste höra för att bli tvåspråkig är lite omtvistat. Dels är frågan vad det egentligen betyder att vara tvåspråkig. Vill man att barnet skall kunna båda språken i princip lika bra? Räcker det att barnet skall ha passiv förståelse (dvs förstå men inte kunna prata) på det ena? Känns det okej om barnet har modersmålsnivå på det ena men kan ganska lite på det andra? Är det viktigt att barnet kan både prata, förstå, läsa och skriva på båda språken? Osv. Det där är väldigt individuellt, och är upp till varje familj att bestämma. Generellt kan man säga att ju mer balanserat man vill att barnet skall vara i sin tvåspråkighet (dvs om man önskar att båda språken är i princip lika starka) och ju fler kompetenser man vill att barnet skall ha i ett språk (dvs hur många av sakerna jag räknade upp här man vill att barnet skall kunna) desto mer behöver barnet få höra och använda språket. Ett riktmärke som nämns i länken ovan är att barnet bör exponeras för språket ca 30% av sin vakna tid för att bli tvåspråkiga, och det låter ungefär rätt om man vill att barnet skall bli mer eller mindre balanserat tvåspråkig (fast det beror mycket på barnet också, och varierar från barn till barn). Om bara svärmor (och eventuellt pappa när de är med henne) talar minoritetsspråket når man knappast upp i 30%, men det är ju bättre än inget.
En annan aspekt är att det man pratar med farmor om förmodligen är ganska begränsat vad det gäller ämnen, vilket kan leda till att ordförrådet också blir begränsat. Barnet kommer sannolikt att lära sig en del vardagsspråk, men lite beroende på hur mycket han eller hon träffar farmor och hur stort intresset är, kommer det språket förmodligen att bli ganska svagt. Om det är mer balanserad tvåspråkighet ni är ute efter skulle jag rekommendera att pappan pratar det språket hemma också. I så fall är det guld att ha ytterligare en familjemedlem som talar språket, just för att barnet får mer tillfälle att höra och använda språket, och för att ordförrådet blir större.