Snälla, snälla, snälla, HJÄLP!

Och så tycker jag att ni ska göra!
Ska sonens pappa ha mer tid får detta byggas upp. Man kan inte leka med små barn!!! Ska barn byta boende får man vänja dem först. Det kvittar om sonens pappa tycker annat. Vill han sitt barn väl gör han allt för att få det att fungera. 

Jag undrar dock en sak. Du säger att ni föräldrar inte pratar med varandra. All info du har kommer från din lilla son. Vet du att pappan vill ha sonen boende hos sig?
Och främst, det är inte många dagar kvar till jul och du planerar... Har pojkens pappa planerat för att ha sonen under jullovet?

Det låter som om er son får ta det ansvar ni vuxna inte är vuxna nog att klara av att ta tillsammans! Den lilla pojken skall inte behöva bekymra sig om sitt boende och sin framtid. Han har föräldrar vars ansvar det är att kommunicera och ta gemensamt beslut om vad som är bäst för barnet. Det är inte så att pappa och sonen skall före en dialog och du och sonen en annar - DET ÄR NI VUXNA SOM SKALL KOMMUNICERA! Påpeka det för pappan och föreslå (om ni inte klarar att prata själva) att ni ber familjerätten om hjälp med gratis samarbetssamtal. Det är de skyldiga att erbjuda er!

Mina barns pappa höll också på så, fast det fanns ingen lillebror med så att säga. Äldsta dottern var också 9 år och utbrast i panik en dag: Jag är ett BARN jag kan inte bestämma!

Det var det första jag hörde om en flytt. Jag kände samma som du, är det vad som är bäst för dottern? Vi har två barn, men han hade sagt att mamma och pappa kan ha varsin, det blir mest rättvist.

Så, jag tog kontakt med skolkuratorn för att få en opartisk röst i det hela. Det hon sa till mig var att barn sällan förstår detta med flytt, de ser vad de flyttar TILL men inte vad de mister. Ofta ofta flyttar barnen tillbaka inom 3 månader just för att de inte förstått.
Många barn som bor varannan helg eller mer sällan träffar den andre ser ju bara de ev roligheter som sker då, inte att det blir vardag där med om de bor oftare.

Jag försäkrade min äldsta att hon inte skulle bestämma sånt utan det gör vi vuxna. Sen ringde jag (när barnen inte var där) till pappan och skällde ut honom efter noter och talade om att hädanefter pratar du med MIG först innan han vill ändra något kring barnen för VI bestämmer om sånt, inte barnen.

Ändra ett barns folkbokföringsadress kan bara den som har enskild vårdnad göra dessutom så någon smygflytt kan han inte företa sig. Prata med advokat som några har föreslagit och ta gärna upp det hela med pappan och påpeka att sådana saker kan inte han bestämma själv och det ska i alla händelser inte läggas på barnet.

Jag tycker att det är väldigt typiskt att pappan kan åka många gånger till den nya tjejen, men aldrig ha sin son hos sig en enda helg.

Jag tycker inte att sonen ska flytta dit, men om pappan tar upp det kan du föreslå att ni har ett schema med varannan helg.
Eftersom ni bor såpass långt ifrån varandra, pappan inte har visat större intresse  och sonen i en inte alltför avlägsen framtid ska gå i skolan så tycker jag inte att det är någon vits med att sikta på ett varannan veckas umgänge.

Hej.

Jag har haft fullt upp och inte haft tid att vara inne här.

Tack så mycket till alla er som svarat i tråden. Och ett extra tack till er som valt att dela med er av era egna erfarenheter. Tack!

Jag har varit i kontakt med en jurist över telefon. Jag måste dock erkänna att jag faktiskt inte blev mycket klokare av det samtalet.
Hon svarade bara i juridiska termer, - vad som gäller enligt lag och praxis och allt vad det var.
Det jag vill ha svar på är ju vad som de facto är bäst för just mitt barn i just denna specifika situation. Men lagen tycks ju inte vara utformad på det viset. Man verkar inte se till individen, utan man har gjort upp allmänna lagar och dessa ruckar man sällan på.
Enligt kvinnan jag talade med så menade hon på att, i en dom, så skulle jag "vinna". Dvs jag skulle få stå kvar som boendeförälder och med tanke på avståndet så skulle pappan förmodligen få varannan helg, vartannat lov - dela på sommar- och vinterlov.

Jahapp... Men är det bäst då? Det är ju det jag vill veta.
Jag skiter i om jag "vinner" eller inte.
Enligt mig vinner jag då jag får bekräftat att det ena eller det andra är bäst för sonen.
Jag vill att sonen ska vinna - det är han som ska få det optimala.

Just nu känner jag bara för att springa, springa och fortsätta springa i all oändlighet. Jag vet varken ut eller in. Fan.

Det jag har lärt mig är att ingen annan än du kan ha en aning om vad som är bäst för din son.
Du kan få tips och råd här på forumet, men ingen av oss har en möjlighet att veta vad som är bäst. 
En jurist kan svara på det juridiska läget, men inget mer.

Jag har själv barn med en man som alltid ser till sig själv i första hand och barnet i andra. Så det har varit mitt ansvar att se till att umgänget blir så bra som möjligt för vårt barn. Det är skitsvårt! Prata med folk, få tips, råd, infallsvinklar. Men till sist är det du som måste bestämma.

Lycka till!

Då är jag förmodligen en väldigt kass förälder, för i det här fallet så KAN jag verkligen inte se vad som faktiskt är det bästa för mitt barn.

Jag kan se fördelar med båda alternativen:

Bor sonen kvar med mig, så är det "som det allt har varit", och det ger väl en viss trygghet i sig. Han får ha kvar sina vänner, gå kvar på samma förskola och börja i skolan med sina jämnåriga förskolekamrater.

Bor sonen istället hos pappan så får han den där klassiska familjen som jag inte kan ge honom. Dessutom så har han ju kvar mig varannan helg då, samt på lov och så.
Bor sonen kvar med mig så finns det ju viss risk att han förlorar sin pappa.

Jag vet precis hur du känner dig. Jag har också känt så.

Det bästa råd jag kan ge dig är att inte ta något förhastat beslut. Låt det ta tid. Låt beslutet mogna fram. Låt pojken prova att vara någon helg då och då hos pappan och se hur det fungerar. Ta försiktiga steg så att det går att backa eller åtminstone stoppa ökningen om det skulle visa sig vara en dålig väg.

Ja, jag tror att det är det bästa att göra.
Bara jag kunde få pappans ord på att han inte försöker övertala sonen åt varken det ena eller det andra hållet.
Jag tror det blir så att han får provbo hos pappan under julledigheten.

Pappan kommer säkert att göra sitt bästa för att påverka sonen, något annat har han ju inte visat. Så du måste lita till hur du uppfattar att sonen mår, inte vad han säger.

Jag kanske ska passa på att ge mitt råd utifrån vad du har skrivit också.

Att rycka upp sonen från all trygghet han har haft hitintills i livet (dig, hemmet, kompisar, dagis) och skicka honom till en man som inte klarar av att ge honom mat när han är hungrig, en kvinna som han aldrig har träffat och en bäbis som kommer att ta större delen av de vuxnas tid tror jag kommer att bli en katastrof.
Jag tror att du gör sin son en stor otjänst om du skickar iväg honom till det här.

Däremot tycker jag att du ska jobba för att han ska vara hos sin pappa varannan helg.

Precis mina tankar när jag läser igenom tråden.

Jag tycker att du ska meddela pappan att eventuella diskussioner om sonens framtida boende får han ta med dig och inte med sonen. Och föreslå att ni ses på familjerätten för att diskutera boendet om pappan vill ändra det.

Om pappan inte klarar det - vad får dig att tro att han skulle klara att ge dig varannan helg och lov om sonen skulle flytta till pappan? Då riskerar sonen att förlora dig som förälder helt, du som varit hans största trygghet hittills.

Fira du jul som planerat med din son och föreslå pappan att ni ses hos familjerätten i januari.

En jurist som inte känner ditt barn kan inte veta vad som är bäst. Om du vill ha en utomståendes råd så vänd dig till bup och be om samtalskontakt (eller vad det heter) för sonen och förklara varför.

Troligen är det inte bäst att han rivs upp från sitt invanda liv.

Om du tänker så här: Pappan väntar barn med en kvinna han inte bor ihop med. Hur länge har de varit ihop? Vad säger att de klarar av att bo tillsammans med ett litet barn och så hans tidigare barn på det? Hans tjej kanske inte alls är intresserad av att ta hand om ditt barn också när hon samtidigt ska ta hand om sin bebis.
På mig låter det som att pappan lever lite i det blå och tror att det ska bli som i någon slags film där alla lever happily ever after med en ny familj där du inte finns med i bilden.

Jag kan ha fel, men jag tror att det bästa för din son är att bo med dig och ha umgänge med pappan varannan helg eller så.

Det som INTE är bra för honom är att han får ett ansvar på sina axlar som inget barn ska behöva ha.

Jamen det är väl klart som korvspad enligt din berättelse.

Vad behöver ett litet barn mest av allt?
Kärlek, trygghet och omtanke. En vuxen som ser barnet och sätter barnet i första rum.
Pappan verkar ju helt oförmögen att göra det för han är en stor barnrumpa. HUR kan du ens överväga att låta en sådan person ta hand om ditt barn.

NEJ han har inte satt sin son i första rum. Han har inte ens träffat honom regelbundet. Han har inte ens klarat av att vara vuxen nog att samarbeta på ett moget sätt fast det så uppenbart hade varit bäst för SONEN.

HUR kan du ens tro att en sådan person skulle bli en bra pappa. Han har ju INTE varit en bra pappa hittills. Att inte gå på Lucia för att HAN inte vill vara där med dig??? Hur kan det vara viktigare för honom än att SONEN blir glad att han kommer. Han sätter ju sig själv före et litet barn. Det är inte sunt någon stans.