Vilket tankesätt har du när det kommer till människor som missunsamma, dryga, oödmjuka, mobbande, krävande, saknar gränser, etc.

Det där låter som en dröm. Blir väldigt nyfiken, hur skulle du reagera om du skulle bli bemött på ett sånt sätt?

Det beror på vem det är som säger vad, när och varför. För det finns ju så många olika sammanhang.

Populär är jag knappast och jag har inte, vad jag vet, en hårdare utstrålning. men bryr mig, det gör jag inte så värst mycket :) Jag blir fascinerad av att se andra bli nerkladdade på, upprörda, irriterade och tillsagda, jag blir inte road av det, för jag har varit där själv, men jag undrar däremot varför är jag inte kvar där än?

Okej, jag förstår. Ska försöka komma på ett passande exempel.

Säg att du sitter på ett fik en söndagseftermiddag. Du kom dit för att läsa en bok i lugn och ro, och det fiket brukar oftast vara tystsamt. Du har tagit något att äta och dricka och börjat försjunka dig i boken. Då kommer det två unga män in på fiket, beställer och sätter sig vid bordet bredvid dig. Dom pratar högt, försöker göra sig märkvärdiga över studier eller jobb, pratar illa om sina flickvänner, vänner och kollegor. Dom tycker sig sitta över alla andra och mäter sitt och andras människovärde i prestige och pengar. Dom märker också att dom stör men det bryr dom sig inte om. Hur reagerar du i en sådan situation?

Jag brukar försöka undvika sådana människor i den mån det går och jag tycker synd om dem, för ingen som är så kan ju må bra. Jag brukar inom mig be en liten bön om att de ska få må bättre, men eftersom jag inte mår bra av deras sällskap väljer jag att inte umgås med dem. Om jag måste umgås blir jag nog lite avstängd och tillknäppt för att inte "mata" deras beteende.

Jag är portabel, jag kan flytta på mig :) tycker dock mer synd om ägaren till fiket.
Man märker ju på samtalsämnena de har valt och hur de beter sig att det är ingen ide att varken säga till eller sitta kvar. Hoppas bara att jag inte beställde en stor portion mat, så att jag kan ta med mig det mesta relativt fort.

Nickar och ler när jag går därifrån.

Okej, jag tror också att det är en bra strategi och ett bra sätt att tänka/agera. Jag är tyvärr inte riktigt där än märker jag. Av någon anledning känner jag mig kränkt i en sån situation. Och pga av det så kämpar jag inom mig själv att säga ifrån, oavsett hur lite jag skulle få ut utav det, eller att erkänna mig besegrad och lomma iväg. Det är så jag ser på det. Och det tror jag är dumt.

Får jag ta ett annat exempel? Det är fredagskväll. Du står och väntar på en buss för att åka hem. Det är kallt ute och du väntar på sista bussen för kvällen. Bredvid dig står tre tjejer i övre tonåren som också väntar. Dom fnittrar och skrattar och tittar åt ditt håll. Du bryr dig inte om dom, utan står kvar, tittar rakt fram och låtsas som att dom inte fanns. Du märker att dom blir frustrerade över den uteblivna reaktionen. En av dom kommer fram och frågar hånfullt "var har du köpt den däär snygga jackan?" Du märker att dom kommer att vilja driva med dig oavsett vad du än säger. Hur skulle du reagera i en sån situation?

I en sådan situation som med jackan hade jag nog bara sagt vad jag köpt den. De kan ju vara fnissiga bara för att de inte vågar fråga. Tjejer i grupp kan vara fnissiga o barnsliga. Behöver inte vara att de har något emot dig.

Så kan det absolut vara, men i det här fallet säger dom det på ett hånfullt sätt och du märker att dom driver med dig.

Jag tror inte att de skulle se dig som dum eller besegrad bara för att du går iväg. Jag har gått iväg flera gånger när personer spelar musik på sina mobiltelefoner, bla för att de gör ont i öronen på mig, inget emot personerna eller musiken i sig. just att de är så taskig kvalitee på mobilljud. Men de tror väl att jag gick iväg för att jag hade nåt viktigare för mig.

Men i detta exempel skulle jag ärligt säga att jag har fått min jacka, så jag kan inte säga varifrån den är köpt eller nån annan information. sorry. :) men jag skulle kuna säga att den finns på blocket för ca 200-300 kr om man söker efter märket. det är en ganska så vanlig svart skinnjacka och le fråga varifrån hon har köpt sin, *just to make conversation* En vanlig fråga är om jag inte fryser i min jacka, svar nej, fryser inte alls :)
Hur skulle du själv reagera på situationen?

Får jag lov att säga att jag tycker du verkar superskön! Jag ser gärna att jag i framtiden hanterar dom här situationerna på samma sätt som du gör.

En sak, i första fallet så har det ju egentligen ingen betydelse om dom ser mig/dig som dum eller besegrad. Hade dom varit normalempatiska så hade dom tyckt det varit tråkigt att man känt så och därför funderat över deras beteende. Mer troligt är att dom inte bryr sig och dom har då brister i sin empatiska förmåga.

För att svara på din fråga så hade jag känt mig förnärmad, svarat på hennes fråga och bett henne om att få vara ifred och inte prata med mig. Hade dom fortsatt så hade jag återigen bett om att få vara ifred, hade dom därefter fortsatt så hade jag ringt polisen. Jag har väldigt liten förståelse för sånt beteende. Jag hittar inte det alls i mig varför man medvetet vill bete sig illa mot andra.

Vilket fall som helst så gillar jag din stajl! Jag blir mer nyfiken på dig, så jag skickar dig ett pm (så får du svara om du vill ;)

God jul!

Hade absolut tänkt att de är idioter som bara har tråkigt. I den här situationen är det enkelt att ignorera Men hade några på mitt jobb tex gjort likadant. Människor som jag känner så är det en helt annan sak. Dina exempel gäller ju bara när okända människor gör något. Det som verkligen blir svårt är ju när människor som man har någon form av relation med gör något emot en.

På sätt och vis. Men jag kan tycka att det är enklare eftersom människor i ens närhet behöver ta hänsyn till ens argument. Säger man ifrån till någon i ens närhet så måste dom antingen ändra sig eller leva med konsekvenserna. En okänd männsika kan bete sig hur som helst och gå därifrån.

(Däremot är jag inte lika övertygad om att "sköt dig själv och skit i andra"-mentaliteten i vårat nuvarande samhälle är fullt så produktivt som i din beskrivning.)

Jo där jag jobbar klättrar de största empatifria skitstövlarna uppåt i rank, de hjälper varandra upp - och hjälps sen åt att hålla andra nere med mobbningsbeteenden

behöver jag nämna att ps miljön inte är nåt vidare?

Jag har en sån person i kontorsrummet bredvid mitt och hon står dessutom över mig i rang även om hon inte är min chef. Jag hanterar personen genom att hålla henne kort, inte släppa henne in på livet, aldrig blotta något om mitt privatliv, aldrig visa mig sårbar och alltid utstråla att hon aldrig kommer att komma åt mig. Det fungerar ganska bra. Jag uppträder alltid korrekt och gör det hon säger till mig men jag ger aldrig det där extra leendet som någon annan självklart skulle få.

"Ursäkta men ni talar så högt så jag undrar om det är okej att jag gör lite anteckningar om era sociala förhållanden för en roman jag tänker skriva? Hon Sara låter förresten intressant, kan jag få hennes nummer så jag kan få hennes vinkel av det där otrohetstjafset på festen som du berättade om nyss?"

Jag undviker dom och så kan jag tänka länge vad jag vill säga, vad jag vill säga till dem, vilket faktiskt har hänt. 
Då har de sett ut som fågelholkar i synen