Anonym (!) skrev 2015-01-18 10:57:56 följande:
Tack för era svar! Behöver verkligen känna stöd och pepp så tack :)
Jag är orolig att jag inte kommer känna som ni beskriver det senare under graviditeten för jag känner verkligen ingenting just nu och det skrämmer mig.
Jag menar tänk om det skulle bli så att jag inte känner någon kärlek alls trots sparkar och så? Fast jag kan tänka mig att man blir helt till sig när man ser den lilla på ultraljudet sen :) när jag tänker på det så blir jag glad men samtidigt läskigt.
Alltså grejen är den att jag har svårt för andras barn. Inte alla barn men barn som är jobbiga, bara skriker, är bortskämda och så har jag så svårt för så tänk om jag känner så för mitt eget barn?!
Till anonym (F) nej det är egentligen ingen planerad graviditet. Vi har pratat om barn och min sambo vill ha innan han är 40 vilket han blir nästa år men vi har inte bestämt att få det här året. Jag är 28, fyller 29 nu i år och nej det är ingen som har sagt så fantastiskt det är. Jag har bara hört allt det jobbiga. Att man tror man ska dö på förlossningen (vilket också inte är så kul att höra) och sen allt som jag skrev tidigare.
Är så rädd att jag ska bli helt utmattad och inte känna nån glädje i allt utan att allt bara är jobbigt.
Jag tycker att det du känner verkar helt normalt! Alla är inte som på rosa moln och jag är verkligen inte en sån person. Sätt inte för stor press att du borde känna på ett visst sätt. Andra runt omkring verkar gladare än vad jag är för det mesta! Och när det kommer till andras barn så är jag inte speciellt fascinerad av dem heller ;). Det betyder inte att man inte kommer älska sitt eget barn. Vilket någon också skrev bra innan kan ta tid innan man lär känna denna nya lilla människa. Jag tycker att dina tankar innebär att du faktiskt är mogen då du inser att du ger dig in på något som förändrar livet. Det är jätte jobbigt att flyga 20 timmar till Thailand också men man gör det ändå för alla guldkorn när man väl är där. Även om några dagar går till bråk med sambon och nån magsjuka så tycker man ju oftast att de fina stunderna väger över. Haha flummigt men hoppas du förstår. Det du känner är i alla fall inte alls "onormalt" eller konstigt.
