Min son är alldeles för feminin. Hjälp? (Endast seriösa svar)

Men hjälp! Säg att det här inte är på riktigt! Säg att det här är ett troll! Om inte, då är det någon som har ett riktigt allvarligt problem och det är inte sonen.

Det är troligare att han kommer se tillbaka på sin uppväxt och skämmas över att hans pappa inte kunde acceptera den han var och vad han tyckte om att göra.

Vill du hellre att han ska bli en empatilös person som ingen gillar? Det är nämligen indirekt det du förespråkar när du vill hindra honom från att sätta sig in i olika människors syn på världen genom rollek och prövande av andra saker än dem han är van vid och får tilldelade sig.

Du skrev det jag tänkte.

Bra skrivet!

Vet du, min sexåriga son påstår sig vara homosexuell. Han har gjort det i några månader nu. Senast idag löd ett samtal så här:

A: Mamma, Isabel, min vän *gjorde så här*..

J: Jaså? Är du käär i Isabel? ;)

A: Men mamma, jag är inte kär i tjejer. Jag är kär i pojkar! !

Och vet du hur jag reagerar? Genom att säga "okej. Ja, killar kan bli kär i killar eller tjejer. Det är olika, men inget av det är fel"..

Det kan vara en fas (som min man tror men ändå stöttar) eller det kan vara "på riktigt".

Hur det än är, är det viktigt att han känner att han blir accepterad för den han är.

För din son kan det vara en fas. Men det kan också vara precis den han är! Vill du att han en dag ska ta avstånd från dig för att du inte accepterar honom?

Mitt enda råd är att acceptera din son som han är. Annars får han ett helvete och du lär fortsätta ignorera vad som är bäst för honom.

Min son är sju år och har länge varit lite feminin, inte alls grabbig. Utan noga med sitt hår och vad han skall ha på sig. Han har länge älskat naglack i alla dess färger, inte bara "pojk" färger. Vet du hur han har utvecklats? Grannflickan kommenterade hans blå naglar när han var 6 år, sånt kunde juh bara flickor ha! Min sons reaktion chockade mig, hans sa bara "pojkar kan oxå ha naglack" och gick därifrån. Jag var så otroligt stolt över honom! Den tjej blev efter det" kär "ihonom.

Det är vi som uppfostrar våra barn om hur dem skall se på varandra men först måste dem kunna vara stolta och våga vara sig själva. Om vi som föräldrar går runt och oroar oss om andras åsikter kommer våra barn göra det också. Jag har aldrig uppmuntrat min son till att ha nagellack eller färga håret rosa med sån färgspray. Det är han, jag får snarare stå ut med gapoch skrik från hans far för att jag tillåter det (vi är separerade sen 4 år). Nu går min son i en liten skola som har årskurs F-9 och där har han blivit accepterad för den han är då han har en sådan stark integritet i så ung ålder. Han har börjat bli grabbigare nu men han är ändå sitt gamla jag.

Sluta oroa dig och visa din son att du stöttar honom oavsett vad och oavsett vilken ålder han är i!

Blir man fikus för att man har klänning?? Det var nåt nytt.

Låt sonen vara. Han kommer må jättedåligt om du fortsätter såhär. Varför står du inte upp för honom??

Jag tror inte man kan göra så mycket men du är garanterat inte den enda som känner så.Jag har inga söner men skulle jag haft hade jag hoppats på att han var grabbig.I slutändan kan man inte styra det men hoppas kan man.

Du kanske skulle börja med att sluta se honom som din SON, och börja se honom som ditt BARN. Låt honom leka med det som gör honom glad, istället för att tvinga honom till att leka med det DU anser att han ska leka med. Fattar inte hur du tänker. Hur sätter han dig i dålig dager genom att klä ut sig med klänning och klackskor? Inbillar du dig på riktigt att inga andra pojkar leker prinsessor??

vilket beteende är det du vill jobba bort? 
att din son har en egen vilja och själv får bestämma (inom rimliga gränser) vad han ska ha på sig, vilka färger han tycker om och vad han vill leka med? Jag har svårt att se varför det beteendet skulle vara dåligt på något sätt!!

Detta verkar ju inte på något sätt handla om din son - det är ju dina problem som kommer till ytan! Varför inte bara acceptera din som som en egen individ som kan få bestämma saker själv!