• Anonym (ignorerad)

    Partner som ignorerar en - bara att stå ut med?

    Att ens partner har för vana att låtsas att man inte finns i dagar, kanske veckor i sträck, när man sagt något som (uppenbarligen) ogillades - är det vanligt och helt acceptabelt?

    Min sambo sedan 9 år och pappa till mina två barn har gjort detta många gånger, inte alltid har jag vetat ens vad som gjort honom sur. 
    Jag har mått verkligen skitdåligt av att i perioder behandlas som luft medan han är så himla trevlig mot alla andra. Förtvivlat försökt på alla sätt att få ur honom några svar om vad som är fel eller vad han tänker, men nej. Så lagom roligt när jag är ekonomiskt beroende av honom, att gå och undra om han tänker flytta ifrån mig den här gången.  Efter några dagar, eller i ett fall en månad, behagar han tilltala mig och drar då vad han är missnöjd med och tycker jag borde ha vetat det själv.

    Enligt honom är det bara hans sätt att reagera, det är inte menat som ett straff utan han kan bara inte prata när han är sur/ledsen ( dvs kan inte säga ett ord till just mig men kan skoja med barnen, snacka med kompisar i telefon, sitta och skratta åt ett tv-program medan jag sitter bredvid och gråter och förtvivlat försöker få kontakt).

    Jag har skämts över det här och inte sagt det till någon närstående - om vi ska träffa min familj under en tystnadsperiod låtsas han vara som vanligt eller, oftare, sticker iväg innan de kommer så att jag får bortförklara varför han inte är med. 

    Vi har varit i kontakt med socialtjänstens familjebehandlare och jag har berättat för dem om hans tystnadsperioder som jag upplever som ett straff och som är en stor anledning till att jag har känt mig stressad i vardagen och rädd för att göra "fel". 

    De säger att eftersom det nu är "hans sätt att reagera" så får jag stå ut med att han gör så, jag borde låta honom hållas och prata med andra om hur dåligt jag mår. De tycker nämligen att han är viktig för barnen så de vill inte att vi ska gå isär.

    Jaha, så det här är alltså som vilket relationsproblem som helst som man kan prata om utan att folk höjer på ögonbrynen? Eller?

  • Svar på tråden Partner som ignorerar en - bara att stå ut med?
  • Anonym (Nåt konstruktivt)
    Anonym (ignorerad) skrev 2015-03-11 11:29:09 följande:
    Ja, jag behöver prata med någon. Känner inte att jag kan lita fullt ut på min familj eftersom de också använt den där stämpeln mot mig, om än länge sedan, och upplevt att familjemedlemmar/släkt pratar bakom ryggen på mig. 
    Men LSS har jag svårt för.
    Det är precis det: Jag vill bli bemött som en människa, och inte bli bemött (ännu en gång) som en människa med en stor felstämpel i pannan där allt utgår från den och att den stämmer, och som folk jag aldrig träffat förut kan komma och tycka att de vet bättre än jag själv hur jag fungerar. 
    Jag förstår att du inte litar på familjemedlemmarna. Du kan ju prata med en kurator eller psykolog istället. Men vet inte om jag förstår varför du har svårt för LSS? Dom är ju inte till för att döma dig, utan finns där för att hjälpa personer som du o jag, som också har en autismspektrumdiagnos. Hjälp o stöd att lotsa en ut i arbete, sysselsättning, boendestöd, ringa in de svårigheter man har o kunna arbeta med det etc. Säger som Fru Anna ovan, utnyttja systemet till att försöka ta dig ur det här!

    Håller inte med Sextiotalist som inte trodde på LSS för dig, men en del som inte vet närmare vad det innebär brukar fälla såna kommentarer.
  • Anonym (Nåt konstruktivt)
    Anonym (Du kan!) skrev 2015-03-11 12:30:18 följande:

    Ts, du verkar inte ha Asperger. Som du själv säger så har personer med den diagnosen svårigheter med att läsa av andra. Det räknas som en av dom största begränsningarna en med Asperger har. 


    Det är bara det att TS själv har skrivit att hon har fått diagnosen Asperger tidigare.
  • Anonym (Du kan!)
    Anonym (Nåt konstruktivt) skrev 2015-03-11 12:39:59 följande:

    Det är bara det att TS själv har skrivit att hon har fått diagnosen Asperger tidigare.


    Jo , det förstår jag ,men hon är själv tveksam till diagnosen. Berättade att hon fick den i samband med att hon mådde dåligt och hade det inte bra hemma. Diagnoser är inte alltid korrekta, bara för att man får dom av en läkare . Tyvärr!
    Anonym (ignorerad) skrev 2015-03-10 17:18:15 följande:

    Grejen är den att jag en gång i tiden fått en Asberger-diagnos på mig, vilket jag själv tycker känns helt fel. Det har hänt mycket i min barndom som påverkat mig till att bli så inåtvänd som jag var då när min mamma (som var konflikttrött nyseparerad tonårsförälder) övertalade mig att gå med på utredning. Bland annat anorexia som enbart behandlades med ät-träning och piller, inget gjort åt det psykiska måendet.

    Den där stämpeln på mig är dock väldigt behändig för alla andra, alla problem och konflikter kan liksom skyllas på att jag är konstig.


  • Anonym (Nåt konstruktivt)
    Anonym (Du kan!) skrev 2015-03-11 13:02:42 följande:
    Jo , det förstår jag ,men hon är själv tveksam till diagnosen. Berättade att hon fick den i samband med att hon mådde dåligt och hade det inte bra hemma. Diagnoser är inte alltid korrekta, bara för att man får dom av en läkare . Tyvärr!
    Anonym (ignorerad) skrev 2015-03-10 17:18:15 följande:

    Grejen är den att jag en gång i tiden fått en Asberger-diagnos på mig, vilket jag själv tycker känns helt fel. Det har hänt mycket i min barndom som påverkat mig till att bli så inåtvänd som jag var då när min mamma (som var konflikttrött nyseparerad tonårsförälder) övertalade mig att gå med på utredning. Bland annat anorexia som enbart behandlades med ät-träning och piller, inget gjort åt det psykiska måendet.

    Den där stämpeln på mig är dock väldigt behändig för alla andra, alla problem och konflikter kan liksom skyllas på att jag är konstig.


    Ja vi vet ju inte hur det ligger till, men om jag vore TS hade jag isåfall vänt mig till psykiatrin för att prata med dom om att utreda henne ytterligare. Idag får man inte heller diagnosen utan en riktig utredning, det är alltså inte så att man sitter där hos nån som bara slänger ur sig att "du verkar ha AS". 

    I mitt fall så var det först en diagnos, men sen efter ytterligare samtal med psykologen tyckte hon det fanns indikationer på att det var nåt mer, så det blev en utredning till. O vips har jag nu rätt till en väldig massa stöd o hjälp även i kontakten med AF, som jag inte hade tidigare! Verkligen välkommet.
  • Anonym (awa)
    Anonym (ignorerad) skrev 2015-03-10 17:18:15 följande:

    Grejen är den att jag en gång i tiden fått en Asberger-diagnos på mig, vilket jag själv tycker känns helt fel. Det har hänt mycket i min barndom som påverkat mig till att bli så inåtvänd som jag var då när min mamma (som var konflikttrött nyseparerad tonårsförälder) övertalade mig att gå med på utredning. Bland annat anorexia som enbart behandlades med ät-träning och piller, inget gjort åt det psykiska måendet.

    Den där stämpeln på mig är dock väldigt behändig för alla andra, alla problem och konflikter kan liksom skyllas på att jag är konstig. Och socialen hänger upp sig på den gång på gång, antagligen pga den de tycker jag ska leva med hans tystnad för de är "oroliga ifall vi skulle separera" för att "han är så viktig för barnen och då riskerar han bli mindre närvarande i deras liv".

    Jag har stått i stlhms bostadskö i dessa 9 år och kunde skaffa bostad där det finns bättre chanser för mig att få jobb.

    Men jag är rädd för att om jag (eller han) lämnar skulle socialen börja jaga mig och enbart mig med påståenden att jag inte kan ta hand om mina barn, trots att det är jag som skött barnen alla år och orsaken till att förskolan tog kontakt med socialen var bl a att jag verkade oerhört stressad vilket berodde mycket på ständig rädsla för att göra honom missnöjd.


    TS jag tycker att du borde ta tag i det här med hur du mår och känner för det du beskriver låter inte bra. Jag tycker det verkar som att du har fastnat i ett delvis destruktivt förhållande och tror att du kunde behöva hjälp att komma ur det, hjälp av en kurator eller liknande.

    Om du nu har en aspergerdiagnos så borde du kunna få den hjälpen utan allt för mycket problem! Och då tycker jag att du ska be sjukvården att få diagnosen prövad igen. Oavsett om diagnosen var felaktig eller rätt just då, i tonåren, så är det så att det kan variera över livet hur allvarliga problem man har och det är inte säkert att dina problem motiverar en diagnos idag (omöjligt för mig att sia om).

    Så antingen får du då en diagnos igen och kan få mer rätt sorts hjälp eller så får du ingen diagnos och kan släppa det. En diagnos är ju inte till någon nytta om den bara används som en stämpel, den är ju till för att man ska kunna få den hjälp man behöver.
  • Anonym (Du kan!)
    Anonym (Nåt konstruktivt) skrev 2015-03-11 13:23:04 följande:

    Ja vi vet ju inte hur det ligger till, men om jag vore TS hade jag isåfall vänt mig till psykiatrin för att prata med dom om att utreda henne ytterligare. Idag får man inte heller diagnosen utan en riktig utredning, det är alltså inte så att man sitter där hos nån som bara slänger ur sig att "du verkar ha AS". 

    I mitt fall så var det först en diagnos, men sen efter ytterligare samtal med psykologen tyckte hon det fanns indikationer på att det var nåt mer, så det blev en utredning till. O vips har jag nu rätt till en väldig massa stöd o hjälp även i kontakten med AF, som jag inte hade tidigare! Verkligen välkommet.


    Ja , det är bättre att göra en grundlig utredning. Då kan ts få rätt hjälp , kanske i form av terapi och/eller något annat.

    Förstår att det var bra för dig att få en diagnos , då har du också kunnat få den hjälp du behöver , klart att det blir lättare i vardagen när man får rätt stöd.
  • Anonym (awa)
    Anonym (Nåt konstruktivt) skrev 2015-03-11 13:23:04 följande:
    Ja vi vet ju inte hur det ligger till, men om jag vore TS hade jag isåfall vänt mig till psykiatrin för att prata med dom om att utreda henne ytterligare. Idag får man inte heller diagnosen utan en riktig utredning, det är alltså inte så att man sitter där hos nån som bara slänger ur sig att "du verkar ha AS". 

    I mitt fall så var det först en diagnos, men sen efter ytterligare samtal med psykologen tyckte hon det fanns indikationer på att det var nåt mer, så det blev en utredning till. O vips har jag nu rätt till en väldig massa stöd o hjälp även i kontakten med AF, som jag inte hade tidigare! Verkligen välkommet.
    TS det här tycker jag är bra tips!

    Antingen du har asperger eller inte. Jag tror att det vore bra för dig att bli utredd igen, antingen få en diagnos och då få hjälp att hantera dina problem eller få på papper att du inte har en diagnos. Båda alternativen är mycket bättre än en gammal diagnos som du inte får någon hjälp med utan bara används som en stämpel av dina närstående (som borde vara de som stöttar dig!).
  • Iam

    Jag tänker inte ge dig några råd. Däremot vill jag berätta några saker för dig.

    Du är bra som du är!

    Du förtjänar kärlek!

    Du förtjänar respekt!

    Du är en bra mamma!

    Du är en bra människa!

    Du är vältalig!

    Du är duktig på att uttrycka dig!

    Du är bra på att sätta ord på dina känslor.

    Du är bra!!!!

    Låt aldrig någon annan säga något annat!!

    ?

  • Anonym (lågt)
    Iam skrev 2015-03-12 07:38:58 följande:

    Jag tänker inte ge dig några råd. Däremot vill jag berätta några saker för dig.

    Du är bra som du är!

    Du förtjänar kärlek!

    Du förtjänar respekt!

    Du är en bra mamma!

    Du är en bra människa!

    Du är vältalig!

    Du är duktig på att uttrycka dig!

    Du är bra på att sätta ord på dina känslor.

    Du är bra!!!!

    Låt aldrig någon annan säga något annat!! 


    Vilket fint inlägg.
    Ja,jag fortsätter på den inslagna vägen och lägger till
    Du behöver inte skämmas för ditt liv,det är de som inte vet eller förstår som dömer. De vet inte ju inte din resa,och vad som är gjort eller inte,och vilken hjälp eller redskap du har fått.skapa utrymme för kreativa ideeroch inspiration att hitta lösningar som passar dig och får dig att leva ditt bästa jag under de förutsättningar som råder.

  • molly50
    Anonym (ignorerad) skrev 2015-03-11 11:29:09 följande:
    Ja, jag behöver prata med någon. Känner inte att jag kan lita fullt ut på min familj eftersom de också använt den där stämpeln mot mig, om än länge sedan, och upplevt att familjemedlemmar/släkt pratar bakom ryggen på mig. 
    Men LSS har jag svårt för.
    Det är precis det: Jag vill bli bemött som en människa, och inte bli bemött (ännu en gång) som en människa med en stor felstämpel i pannan där allt utgår från den och att den stämmer, och som folk jag aldrig träffat förut kan komma och tycka att de vet bättre än jag själv hur jag fungerar. 
    Du kan få hjälp genom t ex vårdcentralen också. Eller samtalsterapeuter.
    Du behöver hur som helst få prata med någon om dina problem så att du inser att felet inte ligger hos dig och så att du till slut vågar lämna.
    För du ska inte stanna kvar i en relation du inte mår bra i.
    Barnen lär också märka om deras föräldrar mår dåligt.

    Kanske kan du sedan söka jobb eller utbildning i Stockholm och sedan söka bostad så fort du fått jobb och ta med dig barnen och flytta dit.
    Du ska inte behöva ha det så här.

    Kram och lycka till!
    Mattias och Hannah.
Svar på tråden Partner som ignorerar en - bara att stå ut med?