Partner som ignorerar en - bara att stå ut med?

Hur hamnade du in den här situationen? Vad är det som händer, när han reagerar på det här sättet? Du ska absolut inte acceptera detta, har du någon möjlighet att flytta hem till någon vän eller släkting så länge?

Har du annars någon utbildning så att du kan skaffa jobb och flytta ifrån honom?

Har ni någon gång lyckats prata ut med varandra om just varför han surar och ignorerar dig? Hur ofta har ni sex? Anledning till att jag frågar är att många män kan gå och sura pga. brist på sex för att markera av sitt missnöje.

Grejen är den att jag en gång i tiden fått en Asberger-diagnos på mig, vilket jag själv tycker känns helt fel. Det har hänt mycket i min barndom som påverkat mig till att bli så inåtvänd som jag var då när min mamma (som var konflikttrött nyseparerad tonårsförälder) övertalade mig att gå med på utredning. Bland annat anorexia som enbart behandlades med ät-träning och piller, inget gjort åt det psykiska måendet.

Den där stämpeln på mig är dock väldigt behändig för alla andra, alla problem och konflikter kan liksom skyllas på att jag är konstig. Och socialen hänger upp sig på den gång på gång, antagligen pga den de tycker jag ska leva med hans tystnad för de är "oroliga ifall vi skulle separera" för att "han är så viktig för barnen och då riskerar han bli mindre närvarande i deras liv".

Jag har stått i stlhms bostadskö i dessa 9 år och kunde skaffa bostad där det finns bättre chanser för mig att få jobb.

Men jag är rädd för att om jag (eller han) lämnar skulle socialen börja jaga mig och enbart mig med påståenden att jag inte kan ta hand om mina barn, trots att det är jag som skött barnen alla år och orsaken till att förskolan tog kontakt med socialen var bl a att jag verkade oerhört stressad vilket berodde mycket på ständig rädsla för att göra honom missnöjd.

Syftet med hans fula beteende (the silent treatment) är nog menat att vara ett straff mot dig och inget annat. Så jäkla omoget och respektlöst. Ge honom inte tillfredsställelsen att se dig i tårar!!! Att han kan med och skratta medan du är ledsen är patetiskt. Man blir så arg när man hör hur män uppför sig!

Stå på dig och ge ett dilemma: antingen växer han upp och slutar omedelbart med att psykiskt misshandla dig eller så lämnar du honom! Hade jag gjort i af! Så han lär sig en läxa!

Vart i sthlm bor du och vart i sthlm kan du tänka dig att bo med tanke på jobb? Och med tanke på din diagnos, så kan du få extra stöd från arbetsförmedlingen. Jag har själv diverse psykiska diagnoser och fick hjälp av arbetsförmedlingen och har numera jobb. Men varför har ni kontakt med socialen? Varför tror du att dom skulle jaga dig?

Det var barnens förskola som anmält oss till socialen, de hade upplevt att jag, som alltid skötte lämningar och hämtningar, var stressad och tjatade mycket på barnen, samt att det stora barnet sagt något om att pappa gjort henne illa en gång för länge sedan. Jag försökte studera på distans vilket krävde mycket tid och jag försökte använda all tid barnen var borta till studierna för att jag inte hann annars, han tyckte att jag inte brydde mig om att hålla rent för att jag inte tog av min studietid till att diska och städa så att han slapp se stök och stående disk när han kom hem och tänkte laga mat.
Stora barnet hade en jobbig period med mycket bråk, kunde sätta sig och tvärvägra gå till/från dagis för att hon inte hade lust. Jag kände mig stressad att komma hem fort med barnen på eftermiddagarna för att hinna städa och diska. 

Klagar han så spelar det liksom ingen roll vad jag säger, jag bryr mig inte och så är det. För städa tar väl inte så lång tid så det kan jag gott ta av min egen tid. Socialen håller med. Då skulle jag ju slippa känna stress över städningen. (Det är bara det att det är totalt meningslöst att städa på studietid när man sedan hämtar två barn som stökar ner igen på nolltid innan han hunnit komma hem.)

Jag vågar inte riktigt säga emot honom, minst av allt bli arg, för jag kan ju bli bemött med tystnad och vet hur skitjobbigt det är.

Har han gjort henne illa då? Förekommer det våld i hemmet? För om det är så, så tror jag knappast att socialen blir upprörda om ni går i sär. Får ni någon hjälp av socialen med tanke på er relation?

Det blev utredning och familjebehandling som dragit ut på tiden allt som allt ca 2 år, och som nyligen avslutats med just detta - att de inte är oroliga för barnen nu men skulle bli oroliga om vi gick isär, för att pappan då riskerar bli mindre närvarande för barnen. Vi blev rekommenderade att söka hjälp hos familjerådgivning/parterapi.

Det där med att han gjort illa dottern är inget jag minns har hänt och han har väldigt sällan tagit hand om barnen själv när jag inte varit med. Jag har försökt prata med henne om det och hon vidhåller att det ska ha hänt en gång när hon var tre år, hon nämnde det på dagis när hon var 6. 

Socialen hängde inte upp sig vidare på det iallafall när vi förklarat att det inte förekommer våld i hemmet. 

Det handlade mest om att få till bättre rutiner och samarbete kring rutiner. Efter att de fått höra om våra relationsproblem (dvs när  jag inte orkade hemlighålla längre att han behandlar mig som luft och sitta och låtsas allt är bra på mötena mitt under en tystnadsperiod), tyckte de det var viktigt att prata om vår relation. Men tja, de accepterar hans förklaring att det är så han reagerar när han är ledsen, och tycker att jag ska prata om det med andra och låta honom vara när han är tyst. 

Det är liksom det jag känner mig konfunderad över, jaha ja, kan man prata med vänner och familj då utan att de ropar "psykisk misshandel" och "lämna!" ? 

En gång i tiden, innan han började ignorera och tröttna på mig med jämna mellanrum, kämpade jag mot familjen för att få vara med honom - och då använde familjen Asperger som argument för att jag inte fattade vad jag gjorde. 
Därför har jag varit rädd för att bli lämnad. Och varit rädd för att han ska hitta någon annan och bli lycklig med vilket skulle bekräfta hur himla konstig och omöjlig jag är att leva med - han har nämligen också använt sådant mot mig när vi haft olika åsikter, att jag är så himla konstig, "ingen tänker som jag", medan han själv tycks vara säker på att ha hela världen på sin sida. 

Jag tar åt mig och skäms ännu mer över att vara jag, och tror att jag är omöjlig för någon alls att leva med. 

Har du inga inkomster alls? Har du aldrig jobbat? Det ser jag som det centrala problemet.

Undrar jag också över, särskilt eftersom TS inte besvarar inläggen som rör just det. Sjukpension, sjukpenning, boendestöd o sånt? Med Aspergers har man ju dessutom rätt till en hel del extra stöd, enligt LSS.

Att stå i bostadskö om man inte ens har en inkomst är väl rätt lönlöst också.