Partner som ignorerar en - bara att stå ut med?

Nu kanske jag blir lite ot, men hur kan alla veta att du har en diagnos? Mitt barn håller på med en utredning och den information jag har fått att den enda som kan "sprida" infon om diagnos är personen själv (eller föräldrarna när hen är omyndig antar jag). Inom den "vanliga" vården ska man inte heller ha rätt att titta i den journal detta står i.

Detta är ju något jag också är rädd för ska hända mitt barn- att folk utan kompetens ska tolka in svårigheter som inte finns pga fördomar eller koppla samman alla typer av "problem" med diagnosen.

Ber om ursäkt att jag är ot - du behöver inte alls svara på detta inlägg om du inte vill.

Nja, med "alla" menar jag då mina föräldrar och socialen främst. Och under min första graviditet gjorde jag misstaget att nämna det där på mvc, varvid barnmorskan ville ha mitt godkännande att ta kontakt med socialen för att jag kunde behöva lite "stöd" hette det, vilket sedan visade sig bli något helt annat.

Ja ok. Tack så jättemycket för svar. Bär du pratade med barnmorskan eller personen på soc, lyssnade de då på dig och dina specifika (eventuella) svårigheter eller utgår de från någon generell bild av Asperger? (Jag menar alla som har Asperger är ju inte likadana och fungerar lika dant precis lika lite som de som inte har en diagnos inte gör det).

Fick du träffa någon som har expertkunskaper inom NPF? Dvs, den som skulle ge dig "stöd", hade den expertkunskaper?

Jag minns faktiskt inte, det var så mycket som hände den där tiden.

Jag tror att det här är en svårighet som är vanlig för människor med AS personlighet. Att de får höra att de inte kan läsa av situationer ordentligt. Och att de sedan lutar sig på omgivningen för en tolkning. En tolkning som inte nödvändigtvis blir rätt. Och att de lägger skulden på sig själva att situationen är som den är för de har AS. Lätt att bli utnyttjad i en sådan situation. Mycket lätt.

Din kille verkar veta precis hur han ska manipulera dig att ta på dig skulden för hans tillkortakommande. Hans sätt att frysa ut dig är lång ifrån OK. Att du överhuvudtaget funderar över att det kan vara OK gör mig riktigt rädd. Och att soc lägger på dig krav att anpassa dig till detta "monster" gör mig illamående.

Som någon annan skrev. Du behöver en samtalskontakt som är din, bara din. Som inte är en del av soc, som totalt verkar ha missbedömt situationen. 

Sköt om dig TS. Läs inlägget med positiva värdeord ovan ofta och länge! 

Så vad är din plan nu? 

Jag skulle berätta allt för hennes man, så att han också får reda på vad som försiggår. Då blir det som två flugor i en smäll. Jag förstår dock inte varför du väljer att stanna hos honom nu när du har bevis på att han är otrogen och dessutom behandlar dig som skit. Du förtjänar bättre än så!

Jag avvaktar lite men ska kontakta mannen. Troligen i slutet av månaden när räkningarna är betalda för denna gång och Kristina dessutom har födelsedag. 

Det låter som en bra idé. Håll oss gärna uppdaterade!

Nu har jag pratat med min mamma och berättat om otroheten och ignorerandet, och de vill hjälpa mig att flytta härifrån. 
Ska gå på lägenhetsvisning om ett par dagar.

Sambon är reserverad och går omkring och suckar när han är hemma, och porrsurfar när han tror att jag inte märker det.

Han verkar inte vilja vara ihop med dig mera,men inte vågar säga nåt?

Bra att du har kommit den insikten att du behöver ta dig därifrån! Bor din mamma i närheten? Då ni verkar ha god kontakt menar jag. Hur tar barnen detta? Har dom fått reda på att ni ska gå isär?

Så bra att du berättat för din mamma! Stå på dig!!

Hur har det gått för TS?

Vad bra att du får hjälp

Hej!
jag ser att det är en väldigt gammal tråd, men skriver ändå. Hur gick det för dig ts?

jag är i en väldigt liknande situation, har ingen diagnos men haft en tuff uppväxt med en alkoholiserad pappa och mobbing. Vilket gjort att jag från början hade dålig självkänsla. 

träffade min sambo för 12 år sedan, i början var det bra. Mindre händelser, där jag köpte att allt var mitt fel. Jag hade gjort fel, men inser nu att sambons reaktioner var helt överdrivna? Efter ca 2 år tillsammans började det bli mer återkommande att jag ?gjorde fel eller sa fel? och möttes av tystnaden och ignorerandes. Under åren har det ökat i frekvens. För 4 år sen bestämde jag mig för att det var bättre att jag var tyst och jag drog mig undan.
För 2 år sen föddes vår son och allt blev tusen gånger värre. Jag har i princip ensam tagit hand om sonen, enligt sambon för att han ville ge mig upplevelsen. (Han har barn sedan tidigare.) 
För ett år sen fick jag kastat i ansiktet att jag inte kan något och att vara tillsammans med mig är som att vara tillsammans med ett lik. Vi pratade efter det och jag förklarade hur jag kände. Att ingenting jag gör duger, känner mig helt värdelös och drog mig undan medvetet. Han sa att han förstod och skulle ändra sig. Det ledde till att han slutade klaga öppet på mig istället är det suckar och nu får jag tystnaden en gång i veckan/varannan vecka, några dagar åt gången. Känner mig totalt värdelös. Orkar inte längre fråga vad jag gjort fel, oftast är det bara samma. Jag är inte den jag brukade vara, han verkar inte förstå att efter år av att få veta att jag inte duger räcker det inte att säga att jag är bäst en gång?
jag vet inte längre vad jag ska göra, orkar inte ha det så här men vill att vi ska hitta tillbaka till som det var i början. Men jag vet inte om det var så bra som jag minns det eller om jag har förskönat det? samtidigt vill jag för vår sons skull att vi ska hålla ihop, även för hans barns skull.

denna sista gång har jag gjort som han gör, fortsatt med mitt. Inte gråtit, inte frågat vad jag gjort fel, inte sagt förlåt. Han är som vanligt mot sina barn, men ignorerar nu vår son. Vilket gör mig livrädd för att lämna honom, vad kommer han då att göra mot vår son? 

jag vet inte längre vad jag ska göra eller hur mycket mer jag ska orka ta

Nej det är inte normalt att en man beter sig sådär och du behöver inte leva med en det . 

skilj dig, så kan han sitta och sura hur mycket han vill.