19 år och gravid..vad ska jag göra?!?

Som framfet här ovan skrev så kan man ha hela livet planerat och det kan ändå skita sig.  Man kan också känna sig hur redo som helst men sen när det väl är dags så tvivlar man. 

Har du och din pojkvän en bra relation? Även om man inte kanske är redo så kan man bli redo om man finns där för varandra. 

Gör inte en abort för att någon annan vill det, det kommer du ångra, tro mig jag vet. Min mamma påverkade mig till att genomgå min abort och jag mår fortfarande riktigt dåligt för det. En abort innan vecka 12 är dock mycket enklare att genomgå än en senare abort, men psykiskt är det minst lika jobbigt. 

Ni har alltså åtta månader på er, om ni väljer att behålla, att lyckas fixa era liv, är ni redo att kämpa för barnet? Livet blir aldrig detsamma efter att man skaffar barn, men jag skulle aldrig byta det mot något annat, tufft kan det mycket väl vara, men det är också underbart att vara förälder.

När jag var runt din ålder blev jag också oplanerat gravid. Hade precis påbörjat min utbildning, ingen inkomst hade jag haft innan så mammapeng skulle inte direkt vara något att hänga i granen och min pojkvän hade ett tidsbegränsat arbete. Jag gjorde abort. Det gjorde ont länge, länge i själen! Men det var rätt beslut. Vi hade inte kunnat ge vårat barn en trygg tillvaro. Jag hade fått hoppa av min utbildning eller hamna långt efter och det ville jag inte. Vi bodde trångt. Inga sparade pengar. Ingenting. Jag vet att det var rätt beslut. Jag gjorde klart min utbildning, har tjänat pengar, rest en hel del, fått fast anställning! Jag och min pojkvän är fortfarande tillsammans och det var några år sedan vi gjorde denna aborten. Känner mig fortfarande inte redo för att ta ett barn till världen. Vill ha körkort, bil, mer sparade pengar samt plats för barn i hemmet! Mycket att tänka på. Jag tror det blir enklare på något sätt att ha allt färdigt innan man bildar familj än att göra det efter man fått barn. Jag är mest arg på oss själva att vi var oansvariga och inte skyddade oss!!! Men jag tycker det är skönt att veta att jag kan bli.med barn.

Känn efter vad som känns bäst för dig!! Det blir bra vad du än bestämmer dig för !

Då är det ju fortfarande i ett väldigt tidigt skede. De första tre veckorna är väl beräknat på ägglossning etc. så embryot är fortfarande bara en spermie som nått ett ägg... för mig är det som att sörja att man har mens, för ägget kunde ju ha blivit ett barn eller om mannen slänger kondomen fylld av miljoner av potentiella barn till mig..

Oavsett vad du beslutar dig för så ta det beslut som passar dig, Att omgivningen hotar med att bryta kontakten så kanske det inte är mycket att umgås med, du är ju faktiskt vuxen. Klarar du dig utan familjens stöd? vad gör du om pappan lämnar dig själv med barnet? vad är din plan för framtiden?  
Att behålla ett barn för att det är synd att abortera för barnets skull är ingen bra plan, enligt mig iaf..

Vad sa de på ungdomsmottagningen? Där borde det finnas en kurator som du kan prata med! Annars kan du höra av dig till närmaste mödravård prata med en barnmorska om dina funderingar som i sin tur kan boka in dig hos en kurator. Adoption är uteslutet, tror i sådana fall att man kan få en fosterfamilj till barnet om ni känner att ni verkligen inte kan ta hand om det. Men det finns många 20 åringar som skaffar barn, tror säkert att ni kan få en egen lägenhet av socialamyndigheter. Du kommer dessutom att få föräldrapenning av försäkringskassan, kanske inte så hög men ni får ju bostads bidrag om ni skaffar en egen lägenhet också. Det är väl nästan inga som får jobb direkt efter gymnasiet idag så du får väl börja plugga när barnet är runt ett år då får du ju studiemedel som inkomst tills du får ett jobb. Min granne var 19 år när hon fick barn, det funkade jättebra hon är en jättebra mamma med mkt energi! Hon började att läsa ett program på distans när barnet kunde gå till dagis och idag har hon ett bra jobb! Lycka till!

Hej!

Jag är 19 år och gravid i v.32. Min sambo fyller 20 månaden efter beräknad förlossning.

När vi fick reda på att vi skulle ha barn var jag 18 och han 19, vi bodde hemma hos hans föräldrar, jag gick i skolan och han var arbetslös. Nu jobbar han på volvo och vi har flyttat hemifrån, jag har fått ta ett studieuppehåll och ska återta studierna senare. Jag tycker att du ska tänka igenom detta. Hade inte min sambo fått ett jobb så hade vi ändå massor med folk runt omkring oss som hade stöttat och hjälpt oss igenom detta. Tycker inte du ska lyssna på alla tjuriga och bittra mammor som inte anser att man är mogen att skaffa barn så länge man inte fyllt 30 typ. Det är sånt skitsnack. Även om du inte har inkomst nu så kan du fortfarande bli världens bästa mamma, och denna gåvan är den finaste gåvan du någonsin kommer kunna få. Det finns hjälp att få och du kommer klara det galant, det var vad min barnmorska sa till mig när jag satt där helt förtvivlad och inte visste hur jag skulle göra med ekonomin. 

Så tycker du ska göra helt som du själv tycker, vill du behålla det så kommer du att få hjälp och det finns troligtvis folk som kommer stötta dig! :) Lycka till!

Antar att du är ett exempel på en sån där tråkig bitter gammal morsa som inte fick sitt första barn förrän du fyllt 30, eller om du ens har barn? tycker det är pinsamt att du ens kommenterar en sån grej när du inte ens vågar skriva ditt namn. Jag är 19 och gravid och är så förbannat trött på alla dessa kommentarer om att man förstör sitt liv och att man kommer bli en urdålig mamma för att man är så ung och omogen, men tro mig, har träffat kvinnor som är över 30 år som beter sig som om dom fortfarande vore 16 år, DET anser jag som pinsamt. Och självisk, ja det är man när man inte tar hand om sitt barn, när man skiter i det. Men om man tar hand om det, älskar det och gör allt för det så har det ingen betydelse, tycker kärlek går före pengar. 

Om du är i vecka 5 nu är embryot bara 3 veckor. Om du inte är redo, vilket du skrivit flera gånger är nog en abort ditt bästa val. Du ska annars leva med ett barn resten av ditt liv. Du och din nuvarande pojkvän kommer alltid vara bundna till varandra. Ni har ingen ekonomi och inget stöd från familjerna. Ni kommer få det väldigt tufft att behålla. Ni kommer behöva hjälpa utifrån och ni kommer måsta prioritera barnet först närmsta 15 åren iaf. Du kan alltid bli mamma senare (mest troligt) och du kommer förvisso bära med dig aborten. Men det kommer vara en jobbig händelse, att få ett barn när man inte är redo kan vara många jobbiga år.

Känn efter ordentligt och bestäm efter hur du vill göra. Räkna inte med att någon finns där. För även om pojkvännen nu säger sig vilja behålla kan det bli jobbigt och han kan lämna dig/er så är du där själv. Jag säger inte att det kommer bli så, men det kan bli så. Det kan bli alldeles strålande också. Men även ett planerat barn är en chock för föräldrarna när man inser att man inte ens hinner kissa i lugn och ro. Så lite tid över för sig själv får man i början.

Är du beredd att kämpa i massa år eller vill du hellre kämpa en tid nu?!

Tror som någon skrev här att om du har svårt att genomföra en abort i så tidigt stadie av din graviditet så kommer en adoption vara fruktansvärd. Då har du burit på barnet i 9 månader och sen ska du lämna ifrån dig det när du fött fram det. Visst, du låter det få ett liv som du säger men om du bestämmer dig för den vägen så ha en liten plan B om det blir så att du faktiskt inte klarar av det.

Känner du att du vill behålla barnet och att det skulle fungera så ska du göra som du själv vill. Jag är övertygad om att du förstår att det kommer vara tufft att vara ung mamma med allt vad det innebär så det tänker jag inte förklara för dig.

En liten tankeställare, det är inget barn du har i magen nu, det är ett embryo. Det kan bli ett barn om det är kvar, men tänk inte att du "tar livet" av ett barn för så är det inte. 

Lycka till hur du nu än väljer att göra! :)

Är också en tjej på 19, fyller 20 i år men till skillnad från dig är jag inte gravid utan har en dotter på snart 2,5 år.

Kanske kan en input hjälpa dig med ditt svåra beslut, kanske inte men here we go. 

Jag var endast 16 när jag fick samma besked som du nyligen fått, lite yngre, lite naivare. Precis som du hade jag innan sagt att jag aldrig skulle vilja göra en abort och funderade på det här med adoption. Att berätta för familjen var det jobbigaste jag någonsin gått igenom, min pappa pratade inte med mig på över 4 månader, jag var ung, bodde hemma, hade ett nytt förhållande, noll utbildning och ingen av oss hade ekonomi för ett barn..samhället tryckte på en abort, vi sa emot. 

Där började den tuffaste och samtidigt bästa resa jag någonsin kommer göra tror jag. 

Att mogna och växa in i rollen som blivande mamma tog inga tider, jag dumpade kompisar som såg beslutet som dumt och höll fast vid dom bra. La ner massor av tid på planering, budget, lägenhetsletande, jobbsökande och inköp av bebissaker. 25 dagar innan dottern föddes, hade jag nyligen fyllda 17 och pappan flyttat in i en 2rok och fixat kläder, vagn, bilbarnstol och annat nödvändigt. Han hade fixat ett jobb och jag hoppat av skolan. Första tiden var tuff, vi gick runt men det var knappt, att ta hand om barn och hem var jobbigt men det är ändå nu i efterhand en tid jag längtar tillbaka till, den hittills bästa tiden i mitt liv, tiden med min nyfödda dotter.

Mitt och pappans förhållande höll inte, vi växte ifrån varandra men är idag mycket bra vänner och vi kan umgås alla 3.

I Nuläget bor jag, snart fyllda 20 i en egen lägenhet, en stor 2rok, där vi bott i över 1 år, är färdigutbildad undersköterska om några veckor och jobbar som personlig assistent. Min ekonomi är inte överflödig men jag har råd med allt som behövs och lite mer därtill, dottern har alltid haft det hon behövt, kläder, skor, mat på bordet, tak över huvudet, trygghet och massor av kärlek. Jag har en buffert och ett sparande till dottern, jag har aldrig behövt ha kontakt med soc och jag har aldrig ångrat mitt beslut. 

Även om jag hade fått välja att gå tillbaka i tiden och göra om mitt liv så hade jag inte ändrat på något, det har varit tufft, jag har varit arg och jag har gråtit, saker har gått emot mig och jag har inte alltid varit på topp, men jag kan ändå säga att jag har lyckats bra i livet och min dotter kan vara stolt över sin mamma trots hennes unga ålder. Trots allt det jobbiga som funnits där så har jag varit otroligt stolt, jag har gråtit av lycka, skrattat och älskat. 

Att bli mamma kräver en del "uppoffringar", man får säga hejdå till sömn, gå på toa ifred och göra vad man känner för när man känner för det. Förbereda sig på att kunna duscha max 5 minuter kanske en gång i veckan eller så och att äta middagen på stående fot med en bebis på armen. Att alltid vara alert oavsett tid på dygnet, så fort bebis kallar ska man vara där även om det är mitt i skönhetssömnen alá 2h/natt och man knappt minns vad man själv heter p.g.a sömnbristen.

Även om dessa "uppoffringar" känns avskräckande så måste jag erkänna att livet med barn ger så mycket mer än vad man förlorar så det är värt det i slutändan!   

 

Allting går att lösa om man ger sig fan på det och inte gräver ner huvudet i sanden, att bli mamma är jobbigt, ingen kan säga att det inte är det oavsett hur gammal man är, mammarollen är något man växer in i under tiden man går gravid allt som oftast. Det är svårt men är man redo att kämpa för det så kommer man lyckas. Bara för att du är ung är du inte dödsdömd om du väljer att behålla, men att adoptera, DET kan jag säga i efterhand skulle nog vara miljoner gånger värre än en abort..

Massor av kramar TS oavsett vad du väljer! 

Jag fyller 36 och väntar vårt första barn och jag kan se både för och nackdelar med att skaffa barn tidigt. Jag har vänner som skaffade barn i din ålder, de har flyttat hemifrån nu och jag har inte ens kommit igång. Min karriär kommer stanna av medans deras satt fart på allvar igen. Allt handlar om din personlighet. Kan du vara dedikerad nog att studera med barn och skaffa dig en utbildning så behöver inte ditt liv bli fattigare utan ett barn rikare. Oavsett så handlar det om dig och ditt liv, din styrka och ditt beslut. Låt inte andra skriva sina "självklara val" i din panna. De sitter inte i dina skor och ska inte leva med konsekvenserna av ditt beslut oavsett vilket du tar. Se till att det är ditt beslut!!

Fick mitt första barn för 6 månader var 18 år då två månader efter födseln blev jag 19 kan tillägga att jag bodde också hemma under hela graviditeten när flickan var en dag gammal fick jag och min pojkvän som jag varit med  i 4 år egen lägenhet snacka om tajming, Killen jobbar extremt mycket så mest jag som tar hand om flickan vilket är väldigt tufft men det går . TS Tänk igenom det väldigt noga innan du bestämmer dig för vad du ska göra många utav mina vänner sa till mig att dom också vill ha barn för det är så gulligt med bebisar Mitt svar till dom : Va att vänta det kanske är gulligt i början men  otroligt tufft långa nätter och det kostar väldigt mycket speciellt om man inte har en inkomst jag om någon borde veta för jag har själv ingen inkomst bortsett från föräldrapenningen och barnbidraget vilket är det lägsta när man inte har ett jobb och det är inte mycket ska jag säga dig. Fritiden blir som bortblåst med vinden. Jag ångrar inte min flicka hon är det bästa som hänt mig jag önska bara jag hade väntat så mitt råd till dig är att tänka igenom det noga innan du bestämmer dig