Får man adoptera bort sitt barn till vem man vill?

Jag är uppväxt i en trasig familj och hade en strulig uppväxt. Eftersom min bror är så pass mer äldre än mig så hade han redan flyttat hemifrån när jag föddes och vi var inte uppväxta tillsammans så han hade inte den barndom jag upplevde. Jag har inte ett fast jobb och rätt ekonomi och tror inte jag har rätt psyke för att bli en bra mamma. Jag skulle vara alldeles för orolig och nervös/rädd för att barnet skulle bli olyckligt och inte må bra. Jag känner inte att jag har rätt att utsätta barnet för det. Jag vill göra det bästa jag kan av den situation som är.. Jag känner själv att jag är ett "vuxet barn" ibland och skriker efter kärlek och omtanke från mina föräldrar som jag aldrig fick och jag tror inte att jag kan ge ett barn ett bra liv. Jag vill inte behålla barnet av egoistiska skäl som ska behöva komma och "rädda mig" och laga mina trasiga hål.. Jag vet inte ens vad kärlek är tror jag.. Jag upplevde aldrig det som barn och kan inte ge det på ett bra sätt till mitt eget i så fall.. 

Vi stod varandra nära till jag var ca 18 sen hamnade jag i en depression och drog mig undan allt och alla och sedan dess har ingen relation i familjen blivit sig lik för mig. Men jag är inte ute efter att återställa något på något sätt och "använda" barnet till det. Enda tanken att jag tänker på min bror och hans sambo är för att jag vet att dem försökt få barn i ca 5 år och inte lyckats och att båda skulle bli helt fantastiska föräldrar och barnet skulle växa upp utan att behöva sakna nånting. Och då vet jag att barnet har det bra och jag har gjort det bästa jag kan av den situation som jag har råkat skapa.. Men jag vet inte om jag tänker helt galet.. Lättare för nån annan som inte är i situationen att se det klarare och på ett annat sätt tänker jag och ge mig en ärlig åsikt.. 

Tack så jättemycket för ditt goa svar. Det värmde verkligen. Och du verkar förstå hur jag tänker och känner i frågan.. Om det skulle vara så att min bror och hans tjej vill ta hand om barnet, vilket jag inte vet om dem vill ens, så skulle jag vilja ha det relationsmässigt som det är nu. Till viss del.. Jag behöver verkligen jobba på många saker när det gäller mig själv. Jag har väldigt svårt att släppa människor nära, allt från familj till vänner och kärlek.

Jag vet att min bror bryr sig om mig och vill ha en relation med mig men han vill mig så väl att det har blivit för mycket för mig att ta emot att jag började stöta bort honom och det så mycket irritation och frustration från bådas sidor så det sista vi sa till varandra för några år sedan var att jag skulle höra av mig igen när jag kände mig redo att ha en relation och att han kommer att finnas där då. Men jag är inte redo än. Inte med nån.. Men om dem skulle vilja ta hand om barnet vill jag att dem ska vara föräldrar, och när den dagen kommer när jag är redo och är psykologiskt läkt och känner att vi kan ha en relation som en "vanlig familj" så vill jag ha barnet ska se mig som en faster och först när barnet är tillräckligt vuxet och redo för sanningen ska få veta den. Jag vill inte att barnet ska växa upp och bli tonåring och bli förvirrad och fundersam varför mamman (jag) inte ville ha denne.. Jag vill att det ska växa upp till ett lyckligt glatt barn som får all den kärlek, stabilitet och positivitet som barn behöver för att bli en stark och säker individ från barnsben till vuxen för att få dem absolut bästa förutsättningarna för att lyckas och bli lycklig i livet, från början..

Samt pappan i det här ofödda barnets liv är tyvärr lika trasig som jag i själen och jag har i samband med den här händelsen verkligen kommit på att två trasiga föräldrar med oarbetade känslor inte kan ge barnet rätt förutsättningar.. Jag har pratat med honom och han håller helt med mig. Vi är nog bara i varandras liv för att på ett falskt sätt fylla varandras tomma hål vi båda har.. Och vi har båda med tanke på den här händelsen kommit på att vi nog behöver bryta oss loss från vår relation och bearbeta våra liv på allvar för att på sikt börja leva på riktigt och få chans att bli lyckliga båda två. På riktigt.. Och det har absolut inget med droger, alkohol eller beroenden att göra. Jag har inte rört alkohol på fyra år och aldrig tagit droger eller rökt i hela mitt liv och det starkaste i medicinväg jag tar är ipren nån gång i månaden i snitt. Så folk inte tror det..

Så svara jag på ett annat inlägg: 
"Samt pappan i det här ofödda barnets liv är tyvärr lika trasig som jag i själen och jag har i samband med den här händelsen verkligen kommit på att två trasiga föräldrar med oarbetade känslor inte kan ge barnet rätt förutsättningar.. Jag har pratat med honom och han håller helt med mig. Vi är nog bara i varandras liv för att på ett falskt sätt fylla varandras tomma hål vi båda har.. Och vi har båda med tanke på den här händelsen kommit på att vi nog behöver bryta oss loss från vår relation och bearbeta våra liv på allvar för att på sikt börja leva på riktigt och få chans att bli lyckliga båda två. På riktigt.. Och det har absolut inget med droger, alkohol eller beroenden att göra. Jag har inte rört alkohol på fyra år och aldrig tagit droger eller rökt i hela mitt liv och det starkaste i medicinväg jag tar är ipren nån gång i månaden i snitt. Så folk inte tror det.." Så säger samma svar på din fråga..