BF december 2015 :-)

Igår var första gången som mannen lyckades känna lite sparkar. Så himla mysigt :). Känns skönt att man känner lite varje dag nu, blir liten påminnelse då och då om att det är en liten person därinne :).

Jag kände sparkar ett par kvällar i streck men det är säkert 2 veckor sedan. Känner tydligt kanten på livmodern och det är roligt att kunna känna hur fort den växer. Imorgon är det äntligen min tur för RUL. Det har varit en plågsam väntan. Vecka 19+2 idag enligt mens och 19+4 enligt kub så får se vilket datum vi ska gå efter efter imorgon. Ska bli såå spännande att få se om det är min tredje tös eller en liten pojke som gömmer sig där inne! Lovat stora tjejen som fyller 4 idag att vi ska gå och köpa bebisens första plagg imorgon efter ultraljudet så hon är också spänd. Helst vill hon ha en lillasyster och jag håller nog med även om en pojke hade varit roligt. :)

Åh, lycka till! Så fantastiskt med syskon som kan engageras också. :) Vår dotter (snart fyra år) pratar om lillebror i magen hela tiden.

Vi hade egentligen också helst fått en liten tjej till, men tyvärr så får man ju inte välja. Får glädja oss åt att vi iaf har en tjej där hemma. ;)

Får man fråga varför ni helst vill ha en flicka till trots att ni redan har? Bara nyfiken:)

Jag vet att det är "dumt" och kan knappt sätta ord på det själv. Kanske känner pojkmammor likadant, att man vill ha en till "likadan" (även om man såklart förstår att varje barn är en unik individ) då den man har är så underbar? Sen har jag alltid känt att pojkar är så främmande på något vis, att jag inte har lika lätt att hitta samhörighet och gemenskap. Tycker även ganska illa om rådande normer när det gäller hur pojkar och män "ska" vara. Och återigen så vet ju jag att detta är mycket upp till oss som föräldrar, att forma och prägla. Men inte enbart. Nu ska jag iaf försöka göra mitt bästa för att se positivt på det hela. Det verkar som om min omgivning ser det som att vi dragit någon form av vinstlott, "en av varje" liksom. Lite jobbigt när man själv har problem med att anpassa sig.

Nu svamlar jag kanske lite. Hoppas att ni kan ha överseende med det och att jag inte trampat någon på tårna. :)

Ska bara tillägga att min sambo känner på samma vis, även om han inte känner lika starkt som jag gör. Han hoppades också på en till tjej och tyckte att det kändes främmande på något vis när vi fick reda på att det blir en pojke.

Jo men jag kan förstå dina känslor. Jag är ju van vid min goe pojk och ibland känns det lite skrämmande att man ska få en tjej :) men väldigt spännande o roligt. Jag har ju fått för mig att tjejer kan vara lite mer krävande, vilket många i min omgivning hållit med om, eftersom de har döttrar. Men tänker också så, de är ju individer de små liven och man kan aldrig veta vilken personlighet den får:) blir nog bra sen när de väl är här så kan man inte tänka sig ngt annat.

Det är så jag tänker också. Att när bebisen väl är här så vill man givetvis inte byta ut honom/henne för allt i världen. :)

Men för min del var det bra att jag fick veta könet innan förlossningen för att kunna genomföra den här bearbetningen innan.

Velvet jag är också helt inne på ditt spår och behöver och bearbetningen oavsett kön.

Egentligen vill jag säga att tjejer kommer närmare varandra och har roligare med varandra men jag är själv ett exempel på att det inte alltid stämmer. Jag och min bror har alltid varit tajta och aldrig jag och min syster.

Det är nog för att det känns så främmande. Som att bli mamma för första gången om det skulle vara ett annat kön? Jag vet ju hur mina tjejer fungerar nu liksom och jag har alltid fått känslan av att det är tvärtom att killar är så mycket mer krävande och totalt sjövilda. Jag känner mig nog helt enkelt bara som en Flickmamma. :)

Absolut skulle en kille vara fantastiskt! Är gudmor till en underbar lite pojke (min systerson) och han föddes det datum jag är beräknad på så han är ca 7 månader. :)

Jag har tyvärr en del förutfattade meningar när det gäller pojkar som jag nu försöker arbeta bort. Jag är en väldigt genusmedveten person över lag och borde verkligen "veta bättre", men när det gäller mig själv, min graviditet, våra barn, oro osv så tar helt enkelt känslorna över det sunda förnuftet. Om någon annan har varit i en liknande situation så tar jag tacksamt emot tips och råd på hur man kan tänka för att snabba upp bearbetningsprocessen. :)