Seven Costanza skrev 2016-01-27 07:57:51 följande:
Någon som förstår, tack! Min man tycker som sagt att jag är fånig som redan funderar på detta och har ett behov av att försöka planera... Han tycker mer om att ta dagen som den kommer - men det är ju lätt för honom att säga för dels är det ju inte han som ska vara gravid och dels har ju hans jobb fortlevt som vanligt. Han har ju ingen möjlighet till föräldraledighet här, och måste jobba sex månader när vi kommer tillbaka för att få tillbaka en SGI så om vi har ett syskon som är för litet för förskola blir det ju jag som måste fortsätta vara hemma. Jag får troligen inte heller behålla min SGI så det är ju också något att fundera på.
Avundas dig lite som har kommit fram till beslut om syskon eller inte. Tycker det känns lite jobbigt att tänka på dels pga den dåliga förlossningsupplevelsen och dels att 32 inte är purungt längre, även om jag _känner_ mig hur ung som helst.
Jag tycker inte det är konstigt att fundera på syskon redan. Jag tänkte på det redan innan Axel var född... Vi ville tvärtom inte ha alltför tätt - minst två år och gärna tre tänkte vi, men inte för långt emellan heller. Men vi hade ju motsatt situation; Axel tog ju 2,5 år att få till så frågan var hur länge man vågade vänta ifall det nu skulle ta lika lång tid att lyckas med nästa. Och sen var det det där med pengar, att ha en ok sgi (för maken) och helst jobb båda två...Tack och lov tog det inte lika lång tid att få till Sally, bara 1,5 år, men glappet blev ändå lite längre än jag hade velat från början - fast nu känns det bra, eftersom Axel är så stor och klok och det går att resonera med honom.
Även om man aldrig kan veta när det blir barn, så får man ju lov att ha en plan och tankar kring hur olika scenarier skulle bli. Några kompisar till syrran körde på "vi får se när det blir" och fick 16 år mellan sina ungar, det vill man ju gärna slippa om det inte är planen (vilket det inte var för dem).