BF Januari 2016 :)

Du verkar så genuint go och omtänksam. Så härliga tankar gällande att inte behöva se tipp-topp ut när man är nyförlöst

Tack, ni är så rara allesammans! Skönt också samtidigt med kvinnor som gjort det och man ser att de överlevt. Brukar prata med en mamma här som jag träffar via jobbet. Hon fick sitt tionde barn i våras. Brukar tänka på henne ibland, att så hemskt kan det ju inte vara för hon ser ju alltid så glad ut.

Ska fundera idag och se om jag ska ringa imorgon.

Ja, det var lite dit jag ville komma i morse. För sambons skull med, för det var inte lätt för honom heller när jag bröt ihop hemma efter förlossningsfilmen ( har inte ont av att se andra gå igenom det, skulle klara att vara med på någon annans förlossning) och grät och hulkade att jag inte kan göra det där. Det var därför han ville gå med idag och försöka hjälpa mig att prata om det.

Jag brukade läsa en hel del av Jesper juul när barnen var mindre och när jag tänker tillbaka på det så hade man på ngt sätt en bättre relation med barnen på den tiden med. Och det verkar som hon Petra har lite samma tänk som honom. Funderar på att skaffa hennes bok om barns självkänsla och läsa den. Vår äldsta är verkligen en känslig person och det krävs en helt annan dialog med honom och fokus än med den yngsta. Du har så rätt i allt du skriver, tror också det är väldigt viktigt att man visar barnen att man också kan görs fel ibland och att man står för det. Hade lovat äldsta sonen att vara med honom i skolan en stund idag men har inte sovit mer än 2 timmar inatt så jag kände att jag inte riktigt orkade det, men jag förklarade för honom varför och berättade att jag förstår att han verkligen blir ledsen och besviken att jag inte klarade det idag och efter det så sa han inget mer om det, det kändes som han förstod.

Sen tror jag att mkt som händer i familjen runt omkring spelar in. Vi har haft ganska tuffa år bakom oss som påverkat både mig och min man väldigt mkt och det har säkert gjort att vi tappat bort oss själva som par och som föräldrar lite på vägen. Men mkt har vänt nu och vi är på väg tillbaka och jag hoppas att det ska påverka barnen positivt också.

Många säger att deras tredje barn band ihop familjen på något speciellt sätt och jag hoppas att denna lilla krabat kan göra samma sak med vår familj. Låter som vi skaffar barn för att binda ihop familjen men så är det ju inte. Det som är så härligt är att pojkarna längtar verkligen lika mkt som jag och min man och dem är så intresserade av att veta och undrar mkt hela tiden. Så det känns oerhört bra att de inte ser det som ngn som ska konkurrera med dom. Sen förstår jag att det givetvis kommer bli tufft för dem äldre barnen också ibland.

Har varit på ul idag och det gick jättebra! Moderkakan har flyttat sig en bit från öppningen, bebis huvud ligger nedåt, viktuppskattning på ca 2,2kg och bra mängd fostervatten. Fick dock en liten chock, eller rolig överraskning... Jag var helt säker på flicka, men nej, det visade sig att det fanns en pung :) roligt, eftersom att min minsta på ett också är pojk... Mindre kul för min dotter så vi har beslutat att inget säga om det förrän bebis kommer hem eftersom att hon gärna vill ha en lillasyster.

Tack, precis så känns det. Jag förstod inte i förväg hur utsatt jag skulle känna mig. Min man är största optimisten på jorden också så han känner sig väldigt tafatt i att jag upplever detta som så jobbigt för han är typ aldrig ledsen. Det som försvårat extra mycket för mig är att jag ju inte har några kollegor men heller inte är ledig eftersom jag pluggar heltid på distans, så det är något slags konstigt mellanläge där jag faktiskt inte haft så myclet ledig tid för att hitta vänner som jag trodde. Men jag hoppas hoppas hoppas hitta folk när jag väl fått sonen för då ska jag "bara" vara föräldraledig. Men det ÄR svårt att hitta vänner, hade nog haft liknande som du om jag flyttat inom Sverige också. Går du på någon gravidgrupp/föräldragrupp? Där tänker jag mig att du kan hitta nya vänner. Eller starta en tråd här på fl och efterlys andra som ska vara föräldralediga i samma område som du, så hade jag gjort om jag varit i Sverige .

Nej, känner heller aldrig att jag har tid att läsa längre. Tiden läggs på så mkt annat istället. Men idag har varit en riktigt bra dag med barnen sedan vi kom hem, lite småtjafs men det tillhör väl syskonkärleken vi har bakat lussekatter och dem har varit så duktiga och hjälpt till (med allt utom disken då, haha)

Det låter som den situationen vi har haft här hemma, så jag förstår verkligen hur ni kan känna. Det är en enorm frustation man känner emellanåt. Mannen har varit arb.lös en längre tid sedan det jobbet han var på las ned. Ingen rolig situation alls och det har gjort att min man mått väldigt dåligt. Sen har jag haft mitt jobb som uska inom demensvården och det har också varit turbulent med mkt mer kvällar och delade turer och sådär och barnen har hatat mitt jobb och gråtit över alla kvällar och helger det sista året. Jag har ju inte trivts heller sista året men kämpat på just för ekonomins skull. Vi började prata om ett tredje barn för säkert 3 år sedan så det är väldigt efterlängtat och jag hoppas att föräldraledigheten ska ge mig möjlighet att ta mig vidare sen till ngt nytt och lite reflektion och eftertanke.

Haha, näe, det är något visst med den. Även om dem såklart har sina Goa stunder också, är dem borta hos farmor eller farfar är dem väääldigt måna om varandra. Ja, disken har dem gett upp här hemma för länge sen, men dem hjälper mer än gärna till att laga mat.

Oj, det måste ju vara en fruktansvärd frustration för er om han läst två utbildningar och ändå inte fått ngt. Det är jobbigt när man måste flytta och man inte riktigt kan finna ro, vi har sluppit flytt men det har varit under diskussion många ggr. Hoppas att din man hittar ngt snart, det är en hemsk situation att vara arb.lös så länge för det påverkar ju ens personlighet väldigt mkt också. Jobbigt för dig att känna pressen med att du måste jobba heltid. Jag kunde ju aldrig få heltid utan jobbade 85% men med oregelbundna arb.tider så kan det kännas som man jobbar heltid ändå. Var ni tvungna att flytta långt?

Tack alla som skrivit till mig, så snälla ni är. Jag känner mig inte alls särskilt tuff eller modig just nu utan snarare att det kanske var en dålig idé alltihop med flytten, men det känns nog bättre när bebisen har kommit och det gått några veckor så man kan börja ge sig ut på mammagrupp etc. Jag har i alla fall gjort klart för min man att jag anser att jag har gjort en STOR uppoffring för att främja hans karriär och att jag förväntar mig att få ordentlig cred för det och att han ska ställa upp för mig i motsvarande omfattning i framtiden. Han förstår ju men har som sagt jättesvårt att hantera mina känslor för vi har alltid haft det så "lätt" både i relationen och var för sig, så han har inte behövt handskas så mycket med sådant som varit jobbigt.

Nu har jag skypat med min bästis, hon väntar på besked om ledighet men troligen kommer hon den 23/12 och stannar till nyårsdagen. Vågar inte riktigt jubla förrän jag vet säkert att hon kommer, men det känns bättre nu. Längtar så efter henne .