Tycker du att det är viktigt med organiserade fritidsaktiviteter även om barnet INTE vill?

Många föräldrar har tyvärr för lågt intresse för det och det förs över till barnen.

Jovisst är det så, men hur många kan i ärlighetens säga att deras barn som inte visat intresse verkligen fått se vad som finns och fått en ärlig chans att förstå vad det handlar om att utöva?

Jag är generellt sett ganska ointresserad av sport och fysisk träning, men jag har ändå älskat att idrotta och förståelsen för den glädjen är svår att få utan att verkligen prova.

Jag bedriver idag ungdomsverksamhet som väldigt många av både barn och föräldrar inte känner till att de ens existerar.

Man får väl prata med barnet, om vad aktiviteten är. Visa filmklipp på Youtube, kanske gå och kolla på någon träning/tävling (eller vad det nu är för aktivitet).

Känner ungen inget intresse alls, tycker jag det är helt fel att pracka på "Jo, men du MÅSTE prova i minst sex månader..."

Man kommer långt med lite fingertoppskänsla. :)

....och det är det här jag menar att många föräldrar brister i, antingen av eget ointresse eller att de inte själva har tillräcklig kännedom över utbudet.

Ah, ja det kan kanske stämma.

Presenterar man inga alternativ eller kommer med förslag, så är det svårt för barnen att spontant komma på att de vill börja virka tårtor av återanvända gamla PET-flaskor (om det nu vore aktiviteten ifråga...). :)

Men man är ju människa, man har begränsningar och tillgångar. Jag har aldrig ansett att organiserade aktiviteter är viktigt, men det innebär inte att vi har legat på soffan och petat navelludd, utan vi har gjort en massa andra saker istället. Saker som vi tycker är betydligt viktigare än att skicka en bit läder med fötterna (det är ju ungefär vad jag tycker om fotboll), dvs världen är så mycket större än organiserade aktiviteter och man är inte en lat eller brister bara för att man inte är intresserad.

Min grabb har haft andra berikande (oorganiserade) intressen

Nä, precis.

Sedan är ju inte alltid utbudet så enormt varierat. Och man ska stå ut och har tid och råd som förälder också inte att förglömma. Vi bor idag på landet. Här finns fotboll, innebandy och.....ja, fotboll och innebandy . Nej, friluftsfrämjandet finns så klart också.

För andra organiserade aktiviteter behöver man åka minst 2 mil. Vi bodde tidigare i storstadsområde där mer eller mindre allt fanns....och hade två små pojkar (idag 6 och 7 år) som fastnade för konståkning (ishallen låg på promenadavstånd). Det innebär att vi senaste året efter flytt har haft 8 mil till ishallen fram och tillbaka. Tillsammans har de haft 9 träningstillfällen i veckan. Jag är väldigt idrottsintresserad (har dock själv ingen koppling till just skridskor) så ok med mig, även jag känner ett utbyte, så länge de själva väldigt gärna vill. Men det tar mycket tid och kostar ganska mycket i och med avståndet. Vi får prioritera bort annat. 

Deras pappa är inte idrottsintresserad. Det innebär inte att han inte aktiverar sig med barnen, men han hänger inte gärna vid fotbollsplanen eller bosätter sig i ishallen i den utsträckning jag gör. Han gör annat med dem utomhus. Hade vi inte flyttat så hade jag troligtvis inte introducerat konståkning för dem. Det är inte det mest praktiska ur perspektivet var vi bor och lever helt enkelt . 

För egen del jagar jag inte heller ihjäl mig för att hitta exempelvis organiserad motorsport. JAG tycker att det är totalt übertråkigt och kan inte tänka mig att en stor del av min fritid ska gå till att hänga runt en motorbana. Så länge ingen självmant börjar tjata så tänker jag absolut inte uppmuntra något sådant intresse . 

Det är dessutom svårt att prova på allt. Där vi bodde tidigare fanns som sagt det mesta. Barnen var så pass små att de egentligen ville prova på allt de fick höra talas om, så då gör man ju som förälder ett subjektivt val - det man tror kan passa och intressera barnet, det man tänker är en bra aktivitet och det man själv kan tänka sig stå ut med att delta i . Jag gjorde valen:
- Gymnastik (allsidigt och en kanonförening ledd av en idrottspedagog från universitetet)
- Idrottsskola (samma kanonförening - barnen fick prova på en massa olika idrotter)
- Konståkning (ishallen väldigt nära, kul att kunna åka skridskor på vintern, jag gillar att fritidsåka skridskor, ogillar hockey-kulturen, konståkningsklubbarna lär ut riktigt bra och grundläggande skridskoteknik).

Borde även ha prioriterat simning, men vi båda föräldrar ogillar badhus, bebis hemma - sådär kul att ha med, kösystem som gjorde det nästan omöjligt att komma in så det lades på is. Äldsta simmar i simskola nu. 6-åringen kommer vi aldrig att få till någon simskola, så honom får vi lära själva. Han vet att simning inte är något val, däremot så får han valet att stå ut med oss föräldrar eller gå i simskola. Han har valt att stå ut med oss.....än så länge .

Andra föräldrar gör andra prioriteringar och andra val.

Måste också tillägga att det ibland kräver att man håller på ett tag. Något riktigt skridsko- och konståkningsintresse kom inte hos mina pojkar förrän de kommit lite längre. 6-åringen har pendlat lite i intresse, trodde inte han skulle bli så långlivad i ishallen,  men så plötsligt i och med att han började lära sig att saxa bakåt riktigt bra och hoppa så blev det jättekul. Men det har ju varit något av en lång tragglande, inte alltid jättelustfylld, väg dit. Gäller ju säker fler aktiviteter . 

Nu har jag lite äldre ungdomar, 15-20 år, men de åker lätt 2-3 mil enkel resa för våra aktiviteter, ibland det dubbla.


Jag kan förövrigt säga att endast de första åren i fotbollen, någon enstaka hemmamatch under handbollsåren samt om det var deras tur att köra till match var någon av mina föräldrar med.

Mitt barn skulle definitivt lära sig simma bättre om någon annan lärde hen. Jag föredrar hundsim framför annat.