Tycker du att det är viktigt med organiserade fritidsaktiviteter även om barnet INTE vill?

Visst ligger mycket hos föräldrarna. Kanske är det är det ovanligt att det är som det är här, jag har inte erfarenhet av annat med barn så jag vet ju inte? Vi har som sagt aldrig behövt leta eftersom det har kommit till oss eller vad man ska säga, jag kan ibland uppleva det hetsigt istället. Varenda unge ska prova på allt ungefär för det är ju gratis den första tiden men sen då när det ska fortsättas? Jag har ibland upplevt ett dilemma där när det gäller vår dotter, hon vill fortsätta på allt så vi har fått sätta gränser. Grabben kan prova och tänka att "nej, det här var inget för mig" eller önska fortsätta då han inte har tre aktiviteter redan som hon har.
När vi kollar på skolans hemsida är det något nytt att prova på eller anmäla sig till, när vi kollar i postlådan är det samma sak och det uppmuntras i skolan som ju samarbetar mycket med dessa föreningar.
Det som inte kom till oss då när de började med det var väl fotbollen, det kom nog i mycket från deras pappa som är väldigt fotbollsintresserad (har spelat själv) och har spelat med dem sedan de kunde gå, det smittade väl av sig. Sonen har nu som sagt slutat efter ett år, dottern har spelat i 2 år och håller på fortfarande. Organiserat då. Sonen spelar mycket fotboll men inte på det sättet.
Om det mesta inte hade kommit till oss och barnen vet jag inte riktigt hur vi hade tänkt. Jag tror att vi kanske hade väntat tills de visade intresse för något och då sett om det fanns något om de önskade det? Vi känner inte att det är viktigt att deras intressen är styrda, däremot ser vi gärna att de utvecklar dem och då kan det ju vara till hjälp. Jag vet att vår dotter tittade på när andra dansade balett långt innan hon själv började men jag minns inte var det kom ifrån om jag ska vara ärlig. Jag upplever att barn generellt sätt hittar det där inte bara hos föräldrarna, när de kommer upp i ålder påverkar kompisar, skola, sånt de ser och läser..
Nu har balettundervisning bara funnits här en termin hittills och den har hon gått, efter sommaren ska hon fortsätta. Jag vet att vi kollade upp det när hon visade intresse men den balettundervisning som fanns då var 5 mil enkel resa bort och nej, det hade inte fungerat väl med det liv vi önskar leva och jag vet att hon inte heller skulle önska sitta i en bil i timmar dit och hem och offra annat för oss viktigt men hon har av naturliga skäl inte samma tidsperspektiv. Jag kan förstå att man som flickan och kråkan skriver fortsätter om man flyttar för att det betyder mycket för barnet men jag hade alltså inte uppmuntrat det till att börja med om det var så långt bort.
Jag känner igen mig i Sextotalist, jag är inte heller den där. Jag provade varenda aktivitet som fanns här när jag växte upp men fastnade inte direkt för något, jag upplevde en hets och med det stress och den dag mina föräldrar sa att det inte var viktigt och att jag kunde ägna mig åt det jag var intresserad av på min fritid minns jag att jag kände ett enormt lugn. Inte satt jag stilla, inte saknade jag intressen. De var bara inte organiserade. Det är något jag har tagit med mig och tycker inget speciellt mer än "jaha" om min unge inte vill. Han hittar sitt i något annat, kanske behöver han inte det där som jag inte gjorde men har ändå en rörlig och betydelsefull vardag. Han kan komma att ändra sig och då uppmuntrar vi det om han känner att det är viktigt för honom. Mina intressen har följt mig genom livet men har varit allt annat än organiserade. Jag har alltid tyckt att det har räckt med skola och senare arbete och alla rutiner man har i vardagen, min fritid bestämmer jag gärna över själv. Föräldrar och barn är olika och det finns nog flera bra sätt.

Simskolan här ingår i skolundervisningen och det håller på i några år. Hade det inte varit så hade det varit något vi uppmuntrat eller om de inte ville själva lärt. Jag upplever dock att mycket av undervisningen är en annan än vad jag kan lära dem kanske men simma kan jag ju så det hade väl funkat

Du kan ju inte jämföra unga vuxna (18-20-åringar kallar jag vuxna) med 5-8-åringar. Och det är skillnad på att cykla eller gå till lokala fotbollsplanen som 9-10-åring och att promenera ett par 3 km till närmsta busshållplats, åka kollektivt med ett byte, promenera en bit dit man ska i en stad, utöva sin aktivitet och sedan ta sig tillbaka samma väg hem. Det är premisserna där vi bor. I 15-årsåldern anser jag att man själv får ta ansvar för att hitta aktiviteter som intresserar och sedan lösa transporten om det behövs med välvilliga föräldrar, kollektivtrafik eller moppe. I 15-årsåldern - om vi pratar idrott - så är många som fortsatt på ganska hög nivå och förväntas träna ofta (och vill det själva). Kollektivtrafik - skola - aktivitet går inte alltid ihop sådär fantastiskt bra . Jag har svårt att tro att "dina" 15-åring tuffar fram på moppe 12 mil. Och knappast 5-7 dagar/vecka. Hoppas verkligen inte det .

Vi provar verkligen inte på allt. Vi provar på sådant de spontant själva velat prova på. Kommit via kompisar, tv, morfar etc. Sedan väcker vi ju intresset hos dem runt sådant som vi tycker är viktigt (som simnin), kul och som kanske utmanar lite/bryter mot det invanda. Och så säger de bu eller bä. Sedan får de inte hålla på med allt. Äldsta kom från kulturskolan och var helt inställd på att spela trumpet, fiol, saxofon, trummor och horn. Inte aktuellt . Man väljer och begränsar som förälder. Förra året gick våra på idrottsskola. Det var suveränt. Önskar att det fanns här. En gång i veckan så fick de prova på allt möjligt - gymnastik, fotboll, bandy, pingis, tennis, handboll, basket, badminton, friidrott, cykling. Konståkningen håller vi på med för att de redan börjat, för att klubben är väldigt bra med barn och att de själva väldigt gärna vill. INTE optimalt att ligga och köra så långt. Jag har själv alltid deltagit i organiserade aktiviteter och minns min barndom som lycklig. Hade mycket kul. Ingen stress. Barnens pappa har aldrig varit aktiv organiserat. Han minns också sin barndom som lycklig. Hade mycket kul och har aldrig saknat organiserade aktiviteter. Det finns många vägar i livet helt enkelt. Vi är alla olika. Men nej, jag skulle inte känna mig stressad eller orolig över en 6-åring utan aktiviteter. Jag hade inte heller någon när jag var 6 år. Jag har utvecklats någorlunda normalt .

Idrottskolan lät bra! Jag känner väl också att det skulle komma till dem även om vi var bosatta någon annanstans där det inte kom till oss. Vi lever i ett informationssamhälle så det är svårt att missa ens för barn, om man inte är väldigt begränsande såklart.
Jag är inte det minsta orolig för honom. Skulle inte vara det om han var 10 år eller mer heller kan väl tilläggas.

Viktigt inlägg som jag faktiskt såg först nu. Nu gillar jag (att titta på) fotboll och min sambo har spelat hela sin barndom och ungdom och ett av våra barn spelar. Jag håller helt med dig ändå, du tog fotboll som ett exempel.
Hur gammal är din grabb nu? Rent spontant känner jag att det inte är viktigt alls om min son inte vill. Oavsett om han är 6 år eller 13 år. Det ska komma från barnet. Det viktiga är att han utvecklar intressen och är fysiskt aktiv, jag som som du som har dissat organiserade aktiviteter har alltid haft intressen och varit fysiskt aktiv. Ser inte varför det skulle vara någon skillnad när det gäller mitt barn.

Inte från 5, men vid 8, 9, 10 kan man ta större ansvar själv som barn att ta sig till och från skola och fritidsaktiviteter.

Ja, när aktiviteten finns inom rimliga gränser för åldern. Jag skulle inte kräva av en 15-åring att tuffa till en aktivitet 6 mil bort på moppe för att det inte finns någon kollektivtrafik. Jag tycker inte heller att det är riktigt rimligt att en 9-åring för att komma fram och tillbaka till sin aktivitet ensam ska gå eller cykla 6 km samt åka kollektivt två mil med byte. 15-åringar kan dock ta moppen de 6 kilometrarna och utan problem ta bussen med byte. 18-20-åringar kan ta sin egen bil eller åka med kompisen som har. Problemet är ju att överhuvudtaget hinna. 15-åringarna i vår konståkningsklubb har inte sällan flera pass på en dag. Första ligger före skolstart. Försök hitta kollektivtrafik som passar så att de hinner till skolan. Finns yngre barn som tränar morgontid också. Jag har haft elever som simmat....också vanligt med träning före skolan...kräver inte sällan föräldrarnas för att det ska gå ihop. Enklast så klart med fotboll och liknande som oftast finns på nära håll.

Jovisst är det så. Detta är ju något man måste vara överens om när barnen börjar med en aktivitet.

Nej, inte tvinga i äg ändå. Sonen gick på judo en termin och ville sedan sluta. Efter det så var det uppehåll ett tag tills han själv kom på att han ville lära sig spela piano. Däremot tror jag det är bra att visa och prata med barnen om vad som finns. Oftast finns det något de är intresserade av.