Tycker du att det är viktigt med organiserade fritidsaktiviteter även om barnet INTE vill?

Jag tror att föreningsaktiviteter är oerhört utvecklande. Sen behöver man inte göra det när man är sex år men under uppväxten i stort ska det mycket till om mina barn inte ska gå på något. Det måste finnas något för alla om man testar runt ordentligt.

Lite så tänker jag med.

Jag började med fotboll när jag var runt 5-6 år, men ledsnade då, men började igen något år senare. Sedan upptäckte jag handboll när jag var runt 8. Körde båda parallellt under ett år innan jag gav upp fotbollen och körde på handboll i ytterligare 7-8 år.

Jag hade perioder där jag vill sluta med idrotten helt, men mina föräldrar övertalade mig att inte sluta och det är inget jag senare ångrade eller tyckte de gjorde fel, även om det just då kändes som att jag ville annorlunda.

Idag håller jag på med militär ungdomsverksamhet som är öppen för ungdomar mellan 15 och 20 år. Jag märker att det tilltalar många som inte funnit sin grej inom det övriga utbudet, eller helt enkelt vill ha något mer än basket, ishockey, motorcross, karate, ridning eller vad de nu håller på med annars.

Någon aktivitet tycker jag att mitt barn ska ha, vilken kan han bestämma själv. Just nu är det handboll, fotboll och gymnastik. Han är sex år.

Jag tillhör också dem som anser att fritidsaktiviteter är utvecklande. Jag tror att det nyttigt och bra att få prova på många olika saker, möta olika vuxna och barn och få ingå i olika sammanhang. Det är något man växer med. Uppmuntrar därför. 

Min mellanson - som nyligen nu fyllt 6 år - hade en period på ett par månader i höstas då han inte ville gå på någon aktivitet, men sedan så hoppade han med igen med liv och lust. Han hade säkert någon vettig anledning till att inte vilja även om han inte kunde sätta ord på det just då, så inget vi ifrågasatte, men vi fortsatte att uppmuntra ändå. 

Jag upplever framför allt att mina barn har med sig mycket erfarenhetsmässigt från sina aktiviteter. Just i mötet med andra vuxna, ledare, miljöer och barn. I olika grupper och sammanhang får man olika roller. Bra för självkänslan tänker jag att därför ingå i många olika sammanhang. 

Valfritt men engagerar man sig som förälder så är chansen oftast större att barnen fortsätter tycka det är roligt tror jag.

Har man dessutom valt en aktivitet så är det inte helt valfritt om inte man " känner för" det just den dagen. Inte helt ok att inte gå på fotbollsträningen för att man hellre vill spela tv spel och det regnar ute. Det är för mig ett sätt att lära sig ta ansvar och fullfölja de åtaganden man tagit på sig.

Yngste sonen är lite i den sitsen nu, ska han fortsätta med fotbollen eller inte. Han måste inte, men han måste bestämma sig snart för det står andra små pojkar på kö för att komma med i laget och det är inte ok att uppta en plats om han bara tänker använda den när det är soligt ute liksom:)

Han är fysiskt aktiv ändå så det är ok.

Äldre sonen måste ha en aktivitet men får själv välja vad. Han är överviktig och lite lat och vi märker att han mår bra både av motionen och disciplinen i lagsport.

Jag uppmuntrar mina barn men skulle aldrig tvinga. 

Min äldsta är 9 år och har alltid velat göra flera saker. Vi har fått sätta en gräns på två aktiviteter per termin för annars hade hon velat göra allt.

5 åringen är inte alls intresserad. Vi testade lite "gympa" förra året där de hade olika aktiviteter (fotboll, hinderbanor osv) och trodde att det skulle gå hem. Han är en väldigt aktiv grabb. Men efter två ggr så tyckte han att det var nog. Han är nöjd bara han får leka med vänner.

Tvingar man igenom fritidsaktiviteter så upphör de ju att vara "fritids"-aktiviteter för barnet.

Sedan får man se till hur pass barnets behov av social samvaro, utvecklande intellektuella och fysiska utmaningar och möjligheter att utveckla intressen kan uppfyllas av skola och hemma. Det påverkar ju precis hur viktiga de extra aktiviteterna blir. Är det jobbigt socialt i skolan och ensamt hemma hade jag tyckt att det skulle vara av största vikt med någon annan organiserad social aktivitet som lagsport eller scouter. Erbjuds inte simundervisning på skolan och man saknar tillgång till pool hemma så är simskolan viktigare, osv.

Jag tror att det även är viktigt att barnet får ha medbestämmande i vad och om det vill göra något. Det är så mycket i barnens liv som de inte kan påverka och välja att det gäller att ta vara på de områden där de kan öva på att fatta beslut och följa sina egna intressen. Detta får ju balanseras mot att lära sig ta ansvar och att slutföra det man har gått med på. Det går ju inte att tex skaffa häst och sedan bara tröttna eller ta på sig en nyckelroll i en teaterföreställning och sedan hoppa av innan premiären.

Slutligen så krävs det nog pushar på gränsen till tvång ibland om man väljer att stötta sitt barn i en elitriktining. Nu har jag inte dessa ambitioner för mina barn och de har inte uttryckt någon dylik önskan, men det finns nog inte någon koncertmusiker eller elitidrottare som inte någon gång  under sin väg mot detta har upplevt ett visst mått av tvång.

I ditt fall, med en aktiv och kreativ liten sexåring, så hade jag absolut låtit honom välja att hoppa av. Det går fler tåg han är ju väldigt ung.

Jag tror att det är viktigt, men inget gott kommer ur tvång. Så nej.

Kul med svar. Flera skriver att ni uppmuntrar om barnet inte vill, önskar ni utveckla något? Vad ni gör, säger osv i ett sådant läge. Kan se olika ut tänker jag..
Vi tar ju inte särskilt allvarligt på det, när han sa att han inte ville fortsätta med fotbollen denna termin sa vi vilka alternativ som finns här (tyvärr inga matlagningskurser;))om han önskade göra något annat men nej, han vill inte just nu och vi lämnar det där. Att vara fysiskt aktiv, utveckla intressen och knyta kontakter med andra barn och vuxna är något jag tycker är mycket viktigt men inte att det är i organiserad form på fritiden. Jag tror att mycket kommer inifrån också och behöver inte vara styrt.
Hans syster är just nu hans raka motsats när det kommer till det här, hon går på fotboll, handboll och balett och vill även börja spela klarinett nu men där har vi sagt nej.
Hade han inte levt det liv han lever utanför skoltid hade jag kanske tyckt att det var viktigare att han hade en aktivitet, jag vet inte. Idag har han spelat fotboll och brännboll med andra barn och vuxna, nu hoppar han studsmatta med grannbarnen. Han är inte den som skulle välja att sitta still framför en skärm ensam en stor del av sin vakna tid eller inte träffar andra barn och vuxna så ett par timmars organiserad fotboll gör kanske varken till eller från i hans fall? Så tänker jag i alla fall.