Irriterad på bästisens föräldrar

Jag behöver gå och lägga mig och vila efter att jag har jobbat. Så då är det skönt att slippa fixa mellanmål det första jag gör när jag kommer hem. Eller fundera på om de är hungriga. Ibland är det 3 kompisar här.  Blir också en hel del extra handlande som jag slipper, Vilket är skönt. Har svårt för att bära tunga påsar.= Det går en massa energi åt att ta hand om sonens kompisar. När man är sjuk behöver man spara på den energin.
Jag ser det som så här. Att jag investerar i min son genom att tillåta lek ofta hemma hos oss. Och så lär jag känna hans kompisar. Det blir värdefullt. Speciellt när de blir äldre. Och kanske börjar hitta på dumheter.
Tyvärr tänker en del föräldrar inte så. Bara att acceptera. De är upptagna med sig själva och annat. Men jag tror deras barn tycker om en om man är snäll och omtänksam. Ja. Jag gör det för min son.

Sexårs är starten på en period där det dyker upp helt andra dilemman än tidigare. Man upptäcker att talesättet "små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer". Mina tips: bestäm dig för hur många ggr/vecka det är ok att ni har kompisar hemma. Låt din dotter ta mer ansvar för att styra upp lekandet, dvs ringa själv, föreslå lek hos er eller hos dem. Försök se det som något positivt att de vill vara hos er. Tänk att ni kanske ger flickan nåt som hon inte får hemma.

Även på helgerna så är de om de vill leka alltid hos hos.Ett fåtal gånger har min son varit hemma hos sina kompisar. Så det är inte bara det att föräldrarna jobbar heltid.

Visst, men det är inte direkt det som är problemet. Allt jag gör med barnen eller för barnen är ju mitt val - och jag tänker inte bli en trist och snål människa för att det ska bli rättvist (vilket det ju ändå inte blir om kompisen äter 20 gånger hos oss och dottern 1 gång hos kompisen) men jag har så oändligt svårt att förstå folk som inte kan visa uppskattning och som tar andra för givet. Nu menar jag inte att det är snålt att bjuda på fil och flingor - jag menar bara att jag själv skulle vara tacksam om en ensamstående, sjuk mamma hade bjudit min dotter på mellanmål överhuvudtaget och haft henne hos sig i flera timmar varje vecka.
Jag hade tyckt att den ansträngningen från hennes sida hade varit värd att visa uppskattning för och att visa såpass mycket respekt att jag gav klara besked även om kommunikationen endast var per sms. Om man själv inte har tid och möjlighet att ha kompisar hemma i timtal så kan man i alla fall lägga ett par minuter på att skriva ett trevligt sms. Så att den som agerar barnvakt kan få planera sin tid. Tycker jag..

Alltså jag tycker också att snabba och tydliga svar på sms är självklart. Men, hur vet du att kompisens föräldrar vet om att du är ensamstående och sjukskriven? De kanske tror att du tar hem kompis efter skolan för att din dotter inte ska vara ensam, och ser det inte som en tjänst till sig eller sin dotter. Jag spekulerar bara men tycker fortfarande att tydlig och trevlig kommunikation är en självklarhet.

Men måste de leka så ofta utanför fritids då? Bästisens föräldrar kanske tycker att det räcker med fritidslek och enstaka andra lekträffar och tror att de gör dig en tjänst så att ditt barn har någon att leka med när hon går hem tidigt från fritids.

Att bästisen simulerar sjukdom för att få gå hem är ju något som föräldrarna och förskolepersonalen kan prata igenom och ha en beredskap för, och inget som du ska känna att DU skall behöva täcka upp. Ett barn som "blir sjuk" så fort bästisen går hem kommer pedagogerna väl ganska snart genomskåda om de är professionella.

Jag har själv arbetat så att jag kunnat ta med lekkompisar hem efter skolan/fritids de dagar jag hämtat tidigt men har full förståelse för att de som arbetar 8-17 må-fre inte lika enkelt kan ta med lekkompisar hem.

Visst, alla har ju sitt liksom. Själv är jag sjukskriven för svår, kronisk migrän som ger mig anfall varje dag vilket jag blir trött av och tar starka mediciner för - och detta vet bästisens föräldrar om. Mamman och pappan kanske har några dolda sjukdomar, men det verkar inte vara så.
Jag försöker tänka som du säger - att inte låta min frustration gå ut över barnens vänskap och jag har gjort så i ett år nu. Jag gör allt för min dotter, men ibland känns det lite otacksamt och jag hade önskat en situation som var något mer av att ge och ta istället för ett ensidigt givande. Hade det varit en kärleksrelation där jag var den enda som gav så hade jag avslutat den. Det valet har jag inte här utan tvingas stå ut för min dotters skull.

Men är barnens vänskap helt beroende av att leka efter skolan? Då känns den ju inte så stark...

Ta några veckors paus och låt dem leka enbart i skolan så får du vila upp dig och bästisens föräldrar får lite chans att ta initiativ om de tycker det behövs.

Ja, jag tycker också att snabba tydliga svar är självklart, det är därför jag blir frustrerad. Jag har pratat med föräldrarna om min livssituation, så de vet.
Visst är det så att min dotter vill leka med bästisen, det vill ju bästisen också lika mycket. Bästisen frågar jämt om hon får följa med oss men jag orkar inte mer än nån gång i veckan (man har ju andra aktiviteter också). Bästisen vill inte vara på fritids när min dotter inte är där och blir ledsen, simulerar magont m.m. för att få gå hem då. Jag ser inte det som min plikt att ta hem bästisen men föräldrarna borde tycka det är en lättnad ibland att jag gör det då bästisen inte vill vara på fritids.

Eller så kanske det vore bra att bästisen tvingas vara på fritids ensam utan ditt barn ibland. För att tvingas lära känna andra osv. Vi var lite oroliga i höstas över sårbarheten när vår dotter lekte enbart med en kille hela tiden. Det är viktigt med flera vänner.