Hej!
Det var längesedan jag skrev ordentligt. Jag är inte så aktiv på nätet men följer den här tråden och mitt hjärta är och kommer alltid att vara med oss som kämpar. Jag har erfarenhet av insemination med donatorsperma både i Danmark och i Sverige och jag vet hur förvirrande det kan vara med alla val och hur konsekvensen av de val man gör kan kännas överväldigande.
Min sambo har alltså diagnostiseras med oförklarlig azoospermi efter 0 spermier på två spermaprov samt en micro-tese (utan att finna några spermier) på Karolinska. Då vi som så många andra kände oss bekymrade över lång kötid, bestämde vi oss för att testa Danmark först - i vårt fall Storkkliniken. Min känslor för Stork är blandade om jag ska vara ärlig. För att göra en väldigt lång historia kort var vi där två gånger utan att ens få göra en insemination, och tredje gången tajmades inseminationen fel. Även om personalen är urgulliga upplevde jag tydligt att det är en business i Danmark. Själva behandlingen är dyr då danska kronan är urstark och varje liten extra tjänst (som ultraljud till exempel) betalar man extra för. Då man betalar per gång är det kanske inte heller lika viktigt för dem att det lyckas direkt. Jag upplevde det också stressigt att skynda sig till Danmark när ägglossningstestet visade positivt. Men det där är säkert svårare eller enklare beroende på var i Sverige man bor. Jag förstår såklart att många har haft väldigt fina upplevelser där, men för oss var Danmark inte så lyckat. Jag kan skriva en mer detaljerad historia om någon är intresserad.
Samtidigt som vi försökte i Danmark och jag jobbade mycket tickade kötiden på i Sverige, och ungefär 10 månader efter vårt första negativa svar på spermaprovet efter vår fertilitetsutredning var det vår tur att träffa kurator och läkare i Stockholm. Jag trodde också, som jag har läst att fler oroar sig över här på tråden, att samtalet skulle fungera som en utvärdering av oss. Men det var ett såååå fint samtal och något som först kändes jobbigt förvandlades till ett privilegium. Att tillsammans med sin sambo få träffa en professionell kurator där man kan vara ärlig med sina känslor samt ställa de frågor vi ville ställa var väldigt positivt för oss. Personalen på Karolinska är helt fantastiska och det var en trygghet att få träffa läkare och experter inom området. Visst, man har inte samma kontroll på donatorn som i Danmark - I Danmark kan du egentligen få så mycket information om donatorn som du önskar, medan du i Sverige ska lägga all din tillit till läkarens matchning - något min sambo tyckte var skönt, och som jag med mitt kontrollbehov tyckte var jobbigare. Men matchningen genomgår också flera steg och ska bli godkänd av en hel ?jury? med läkare och kuratorer. De granskar också donatorer extremt noga i Sverige när det kommer till genetiska, fysiska och psykologiska sjukdomar. Har du blivit kallad till samtal betyder det att du är framme i kön, och tiden från samtal till första behandling är kort. Det enda som jag finner ruskigt negativt med Sverige är att de inte har öppet helger. Min första ägglossning efter att det var vår tur kom på en Lördag. Då finns det inget att göra. Min andra ägglossning kom på deras semester. Då fanns det inget att göra.
Ang IVF eller insemination så är det svårt. Går man via landstinget har man egentligen inget val. Så länge man har hyfsat bra värden som kvinna gör man några inseminationen först, och lyckas inte det kan man byta ut den sista inseminationen mot ett IVF.
Jag har sett att flera jämför en insemination med ett vanligt samlag vilket inte är helt korrekt. Vid en insemination ?tvättas? spermierna och bara de allra piggaste krigarna används vid inseminationen. Alltså betydligt färre än i en vanlig ?sats?, men samtidigt betydligt bättre aspiranter. Dessa förs sedan in direkt i livmodern med en kateter. Så hela processen med att spermierna ska ta sig upp till livmodern och hitta rätt har man redan fått hjälp med. Det positiva med IVF är ju, förutom större chans procentuellt, att om man har riktigt tur så kan flera ägg befruktas och man kan göra flera försök på samma äggplock eller spara embryon i frysen för framtida syskonförsök.
En annan sak som jag har märkt är att kötid inte bara är negativt. Jag upplever att väntetiden både har gett oss tid att sörja att det inte blev så som vi tänkt från början, och fått oss att mogna i våra beslut. Ett annat tips är att ligga på, hänvisa till vårdgarantin och ringa ofta och fråga om ert ärende och påminna.
Vårt första riktiga inseminationsörsök i Stockholm (som inte blev på en Lördag eller helgdag) blev trots allt en lyckoträff. Vi har äntligen fått se det efterlängtade plusset på stickan och jag närmare mig sakta den mer säkra perioden av graviditeten. Jag hoppas att det kan sända lite hopp :) Jag håller på oss alla. Kram!
